Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Fortsättning nr 4

Jag kommer förmodligen att hoppa lite fram och tillbaka....jag hoppas att det ändå blir en röd tråd för er och att ni får ihop min berättelse.

Det har väckt mycket känslor sedan jag började att skriva om min historia och får även tillbaka en del känslor som jag då hade, kanske inte så konstigt......

De största känslorna som återkommer i nuläget och har förföljt mig sedan händelsen är: Sorg,

ilskan har jag också.

Varit så jävla arg på mina föräldrar varför dom inte kunde förlåta det jag hade gjort mot, det jag då gjorde enligt dom var ju att jag vanhedrade hela släkten och dom stod kvar med skammen. Men vilken skam??...Jag var även förbannad på mina syskon som inte kunde hjälpa mig och övertala föräldrarna att ta tillbaka mig och min familj. Men det är något jag aldrig kommer att får svar på....Men så är och så var det. Men jag kan samtidigt förstå och tänka att det säkert inte var lätt för mina föräldrar heller och de bar säkert också på en stort sorg som dom hade svårt att göra något åt. De hade kanske hade velat förlåta mig? vem vet??.....Även dom har säkert legat sömnlösa många nätter och tänkt på sin dotter och säkert haft tusen frågor dom undrat över precis som jag själv har gjort. Det gjorde ju också ont i mig att dom säkert också mådde dåligt av hela situationen. Dom kanske i sina tankar velat göra något åt det. Dom hade en sorg och jag har en sorg, som inte hade behövt att existera men den gjorde det på två håll. Tyvärr blir det väl så när en religion/kultur eller tradition sitter så djup rotat i en att det kan vara svårt att gå mot strömmen. Jag kan någonstans förstå att dom satt med förbundna händer och jag kunde någonstans förlåta dom för det. Men då kom ilska mot mina syskon istället. Jag saknade alla i min familj, för att ventilera, prata, skratta och gråta. Men den möjligheten fanns inte.

Min lilla syster, ringde mig ibland. När hon gjorde det så väcktes det hopp igen. Det var jätte jobbigt samtidigt som jag tyckte det var skönt att höra sin syster. Men jag letade efter hoppet så det minsta lilla halmstrået jag hittade tog jag till mig men jag blev ju oftast besviken gång på gång. Sedan blev jag arg, frustrerad, förbannad och undrade för mig själv varför hon ringer mig och det inte händer något och dessutom får mig att må dåligt efter varje samtal vi hade. Jag tyckte ju om min familj trots det jag hade varit med om. Jag längtade efter dom. Jag har alltid varit familjär och gillar att ha familjen nära och umgås.Det satt i ryggmärgen sedan barnsben, vi umgicks med familj och nära ofta. Så ville jag också ha det. Hon gav mig falska förhoppningar hela tiden. Hon lovade mig i och för sig ingenting men jag kände så och det rev upp ett sår inom mig varje gång hon ringde. Jag försökte att gå vidare och glömma även om det är svårt att glömma men jag försökte att lära mig att leva med det. Ja, då ringde hon igen. Så var det samma visa igen. Men det var också en lycka när hon ringde det fick mig att känna att jag fanns och existerade för henne. I förlängningen skapade det en förhoppning inom mig.

Jag kunde må mycket dåligt psykiskt flera dagar, (men jag ville inte vara utan hennes telefonsamtal) men jag min dumma nöt gick ju och jobba ändå trots att jag skulle varit hemma vi de tillfällena men det var ingen som märkte något någon gång. Jag var duktig på att dölja. Mitt privatliv var mitt och det delade jag med de jag ville och det var inte många. Jag fick en mycket bra väninna på behandlingshemmet som jag jobbade på och för henne fick jag ett stort förtroende . C min bästa väninna har hjälp och stötta mig jätte mycket. Henne kunde jag prata med annars tyckte jag att det var tabu att prata om det, fast att jag inte hade något att dölja. Jag hade ju inte gjort något fel eller olagligt. 

Trevlig läsning...väl mött,,,,,,:)

"Döden är inte den största förlusten i livet,

den störsts förlusten är det som dör inom osse medan vi lever"