Fortsättning 10..2012-12-27
Forsättning nr 10
Den 31 december 2005 opererades jag.
De hade tagit bort hela mitt högra bröst och 17 lymfkörtlar (tror jag att det var).
När jag vaknade upp på uppvaket kör de upp mig till avdelningen. De hann inte mer än att köra in mig till rummet förrän jag fick ett riktigt brytt. Jag bara började storgråta. Sköterskan på avdelningen satt där och gjorde inget, varken tröstade mig eller bara fanns där för mig och chocken som nu blev så levande för mig och hann ikapp mig. Jag kan tycka att om någon borde kunna och veta vilken reaktion patienterna får så är det väl dom på kirurgavdelningen. Men tro det eller sköterska bara satt några minuter och sa inte ett enda tröstande ord. Eller bara sagt något. Såg mer ut som hon var helt oförstående. Konstigt tycker jag.
När jag förstod att sköterskan inte skulle eller hade förmågan att trösta mig eller bara lägga handen någonstans på mig som visade att hon fanns där och lyssnade bad jag henne att hon skulle ringa till min bästa vän,. Min vännina kom upp till mig, hon jobbade den dagen så hon kom upp ganska fort till mig. (hon jobbade på KSS). Hon kom upp och lyssnade och fanns där för mig hon visste inte heller vad som komma skulle, men hon fanns där och tog emot mina tårarna. Hon hade dessutom varit med mig på hela resan. Hon tröstade mig och bara fanns där.. jag visste inte hur jag själv skulle reagera på en sådan här trauma. Jag bara grät och grät. Jag var hysterisk ledsen och förtvivlad. Jag var rädd, ledsen, orolig. Tänkte, varför jag? Det var en så jobbig känsla att jag i skrivande stund får tårar i mina brun/gröna ögon. Jag fick gråta en stund när min vännina fanns där bredvid mig. Hon var tvungen att återgå till arbetet, Jag blev ensam kvar på avdelningen. Fortfarande ledsen, förtvivlad och rörd över min stympning. För det var en STYMPNING jag hade utsatts för. Att bli av med en kroppsdel oavsett vilket så är det en stympning. Att dessutom ta bort en kvinnlig attribut som ett bröst är inte så lätt att försöka övervinna. Jag var ju inte hel. Jag var ju inte en kvinna längre. ( i mina ögon sett). Det var en chock som hette duga när jag förstod vad jag egentligen råkat ut för. Fast egentligen förstod jag inte då heller utan jag bara anade vad som komma skall o vad jag råkat ut för. Det är/var svår att till sig det. Den var svår att hantera på alla plan. Vilken känsla var värst? Det visste jag inte själv. Det bara kom tårar hela tiden o jag hade svårt att sätta ord på känslan. Jag var långt ner under skorna psykiskt.
Ingen av personalen på avdelningen kom o pratade med mig varken samma dag eller andra dagar. Borde dom inte gjort det? Jo, det tycker jag, dom måste ju kunna hantera patienternas känsla när man varit med om en sån grej. Dom jobbar ju med det. Men ack vad jag bedrog mig. Mycket märkligt kan jag tycka. Ingen pratade med mig eller att någon informerade mig om min trauman om vad jag kan förvänta mig för känslor och eventuella reaktioner. Personalen var undvikande tyckte jag och det är ingen överdrift. Absolut inget fick jag från avdelningen.
"Dont lose yourself in your fear"...
Ha en trevlig läsning på återseende....kramr till som följer mig.....
Ärligt talat så vet jag inte vad jag hade gjort eller hur jag skulle ha reagerat i samma situation som dig....men troligtvis likadant.
Du har haft en massa prövningar i ditt liv och det har säkerligen gjort dig både stark och tuff.
Jag vet hur det är att ligga på lassaretet och dessutom känna sig ensam och övergiven stundvis.
Nu hoppas jag att allt vände för dig i och med detta..och att det bara funnits rosor på din väg efteråt.
Kram goa du <3
