Fortsättning 11 (2012-12-28)
Fortsättning 11
Inte heller denna morgon eller under dagen var det någon personal som frågade hur det var och hur jag mådde. Det enda de brydde sig var frukost, lunch och middag. Dom såg inte själva personen som låg där och hade varit med om ett sort trauma. Personen ifråga vad jag i detta sammanhanget. Jag vill bara säga att det var under all kritik.
Personalen kom med rena underkläder varje morgon till mig. Fast att dom såg att jag inte hade använt de jag fick dagen innan fick jag ändå nya underkläder varje dag. Ingen frågade mig eller undrade varför jag inte bytt underkläder eller duschat.
Jag klarade inte av byta kläder eller underkläder. Ville inte och jag hade ingen kraft att duscha och kunde inte förmå mig till det heller. Jag hade jätte svårt att se min egen STYMPADE kropp. Jag försökte att prata med personalen och ge dom en vink att jag tycker att det är jätte jobbigt. Men jag fick inte någon som helst respons respons på det. Jag började att prata med en personal men hon hänvisade mig till någon annan personal. Men jag gick inte till någon annan. Jag upplevde det som om personalen sköt undan det jobbiga och hade en jätte distans till patienterna. Jag som tänkte att dom har en god kunskap om reaktioner vid sådana här trauma. Men det visade sig väldigt fel. De hade säkert kunskap men de skyddade sig själva för att det var för jobbigt för dom och jobbiga känslor som vi visade., ((tror jag och jag upplevde). Då är de bästa att inte prata alls om jobbiga saker. Utan bara bädda sängen och ge oss mat, rena kläder som jag inte använde fast att de la nya kläder till mig varje dag så bytte jag ju inte. Jag förmådde ju inte duscha och ville inte se min STYMPADE kropp. Jag var inlagd ett par tre nätter tills det inte kom ut någon mer vätska från dränagen.
(Dränage innebär att det är en slang från min kropp som ser till att sånt som ska ut kommer ut till en påse som jag hade).
Jag vill säga att det var tur i oturen att jag hade min vännina som stöttade mig för personalen på avdelningen har inte bidragit med något alls. Jag förstår inte hur de kan jobba där när de tycker att det är jobbigt med känslor.
När man kommer hem så blir ju allt så levande igen. Kände mig ensam och rädd med problemet. Tankarna gick i stort sett..”NU KOMMER JAG ATT DÖ” och det ganska snart. Jag hade ångest så det står härliga till och kunde knappt hantera den. Jag var rastlös och gick runt och runt i mitt hus. Jag förmådde mig inte att göra något. Bara grät och grät och grät. Orkade knappt ta hand om mina barn. Men jag lyckades att laga mat till dom. Mer än så orkade jag inte. Jag var fullt upptagen med mina tankar vid det tillfället.
Mina vänner kom och besökte mig vilket också lindrade min ångset änr dom var där, men så fort dom gick så piskades ångesten på. Mina vänner kunde ju inte stanna hos mig jämt de hade ju sina liv. Dagarna gick med mycket tårar och ledsamhet. Min lillasyster, kom och hälsade på då och då. Jag var mycket skör under en lång tid. Det behövdes inte mycket för att jag skulle brista i gråt. Jag tror inte att det är någon som inte har varit med om det här kan förstår eller tänka sig in i hur man mår. Jag hade svårt länge med att se mig själv naken och tvätta mig på min högra sida där bröstet en gång varit. Jag hoppade över den sidan och tvättade mig snabbt. Det var en känsla av att det är inte min sida, jag har ju bara ett bröst, jag drömmer bara. Min vännina var hos mig ofta och det räckte med att hon bara fanns i närheten. Jag trodde ju att jag bara kunde dö knall fall. Så därför var det skönt att ha min vännina hos mig. Det kändes tryggt både för mig och för barnen. Jag ville ju inte att mina barn skulle hitta mig död i min säng. Såna tankar hade jag. Jag var liksom full med känslor som jag inte riktigt kunde hantera eller visste hur jag skulle hantera. Men det funkade bra för mig när jag hade min vännina hos mig. Jag trodde inte att man hade så mycket tårar som jag har gråtit, trodde att det skulle ta slut, men det gjorde dom inte. Det fanns massor av tårar. Min lilla syster ringde till mig en gång och sa jag inte skulle gråta så mycket inför barnen, för att det blir jobbigt för dem. Jag sa då till henne hur hon kunde säga så och att jag har en öppen dialog och visar känslor för mina barn och att de förstår att jag är ledsen. Hon tyckte att jag inte skulle visa mina känslor inför mina barn, Jag tycker att det hade varit fel både mot mina barn och mig själv, sen om det är själviskt att gråta och visa känslor inför sina barn det kan man tycka (jag tycker inte det), jag tycker det är normalt och framför allt ett sådant här trauma vilket var det för oss alla inte bara för mig. Jag har alltid tyckt att man inte ska gömma några känslor för barnen, det är naturligt att vara både glad och ledsen och att det är tillåtet att få visa sina känslor, liten som stor. Jag blev förbannad på min lilla syster kommentar.
Jag ringde till barnens pappa och berättade om min situation och att vi får försöka göra något så att barnen kanske ska bo hos honom eller att han har dom oftare. Men det hände inget så jag fick göra så gott jag kunde trots min smärta, oro, rädsla, ångest, frustration, ovissheten. Ja, jag hade alla känslor på en och samma gång. Hur hanterar man så många känslor? Det är nästa omöjligt, i alla fall var det så för mig.
"Vi behöver ALLA någn som tar sig tiden att bry sig
visar omsorg, Lyssnar
som bara finns där"
Trevlig läsning till er alla,,,,vill även passa på att önska er ett riktigt gott slut på året och ett GOTT NYTT ÅR....Kramar.......:) :)
Men snälla du, hur är det möjligt att du ska behöva gå igenom en sån här jättestor grej utan att få tillfälle att prata med någon som kan hjälpa dig att hantera så mycket ångest . Det är inte klokt! Jag blir jätteupprörd. Du har varit helt fantastisk som har kämpat och slitit med detta helt själv. Och du, naturligtvis får man vara ledsen inför sina barn!!! Så länge man bara talar om varför man är ledsen så är ju barnen helt makalöst duktiga på att ta till sig och förstå. Kram på dig!
Det är en styrka att gråta. Håller helt med dig, jag kan bli förbannad över att inte NÅGON i stort sett av mina föräldrar visat mer svaghet än va dem gjort och gråtit inför en även som vuxen. Men jag tycker det är sjukt att du inte fick respons och chansen att få prata med någon ordentligt om allt det tragiska som hänt även fast jag om jag ser på dig ser jag inte utsidan utan det som finns på insidan, det är just det som gör dig till en otroligt vackra människa du är inte vilken kropp du bär på även fast jag kan tänka mig att du inte kände dig / hel eller gör det för den delen. Oavsett det vackra har du innanför feime och tro inte att du inte även är vacker även utanpå för då tar du verkligen fel ! Stå stolt och känn dig vacker för tror du inte vet hur mycket ljus du sprider omkring dig när du ler och skrattar ! BIG kraaaam ;)
