Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Fortsättning 12

Så alla ni som jobbar inom vården. Glöm inte bort patienten i fråga och deras anhöriga...alla är i en kris inte bara patienten. Alla ska få hjälp att bearbeta sin kris. Kan inte du så få du hänvisa till någon som kan och orkar ta hand om all ångest som finns hos vederbörande.

Häromdagen fick jag höra att: ” jag är ett känslomässigt vrak, bitter på livet, rädd för att visa känslor”

Hade jag varit ett känslomässigt vrak så hade jag nog inte klarat av allt jag varit med om. Rädd för att visa känslor??? Tro fan det när man får höra sånt som jag berättat i förtroende o få det slängt i ansiktet som något negativt. Har varit med om det vid några tillfällen då personer använder det jag berättat om till sin fördel när jag försökt att berätta och ge personen/personerna ett förtroende och öppnat mig. Då är det ju inte konstigt att man inte våga lita på någon eller visa sina känslor, eller?? Jag vill ju inte bli sårad gång på gång. Det är en del människro runt omkring mig som tror sig känna mig mer än vad jag själv gör...Hmmm????Så jag har nog gjort rätt i de flesta fallen med att vara mycket restriktiv med vad jag berättat och till vem. Men ibland har jag gjort en felbedömning och fått skit över min historia för de har använt den som till sin fördel för att såra mig. Men har inte personerna annat att komma med så säger det mer om dom dem än om mig. Man kan inte rå för sin historia. Men men man ska aldrig sluta att förvånas. Människorna är väl det elakaste djuret på vår planet.

Nåväl, jag var hemma efter operationen och jag var ingen människa. Fattade inte vad som hade hänt. Hur ska jag gå vidare? När kommer jag att dö? Jag vill ju inte lämna mina barn utan en mamma?

Jag hade panik dygnet runt och det var inte lätt att hantera den. Jag måde SKIT. Jag hade två vänninor som kom till mig så ofta de kunde för att bara vara där. Jag tror inte att jag sa så mycket. Räckte bara att ha dom hemma hos mig, det lindrade min ångest.

Vad jag gjorde mest var faktiskt att jag grät och grät nästan hela tiden. Allt annat var ovisst och jag visste ju inte vad som skulle hända med mig. Ångesten bestod mest av tanken ”DÖD” jag ska dö. Jag vill inte DÖ. (vem vill det?) Jag var ju för fan ”bara” 42 år inte ska man DÖ då? Det gör ju bara äldre människor. Ska jag vara riktigt ärlig, vilket jag brukar vara. Så vet jag faktiskt inte hur jag var eller vad jag mer tänkte på än min DÖD och mina barn. Jag var som en Zombie. Var i en dvala. Jag hade fått ett erbjudande att besöka en kurator vilket jag gjorde. Men kände dessvärre inget förtroendet för henne och kände inte att hon klarade av min ångest.

Jag måste, (kanske blir lite rörigt nu, men ni får gärna skriva om ni tycker det) få tillägga att jag har skämts över min historia och det jag varit med om. Varför ska man göra det egentligen? Vet ej men så har det varit fast att jag egentligen inte borde ha skämts över det. Jag hade ju inte gjorde något. Men det var pinsamt att berätta det. Det blev ju inte bättre när jag fick beskedet bröstCANCER heller. Jag vet inte om det är så för alla cancer patienterna men det är lite tabu och lite skämmigt att prata om det. Varför? Inget man väljer precis. Det är ju tyvärr inte alltid som det ser ut att vara...alla har vi våra ryggsäckar som vi bär på och dom kan vara mer eller mindre tunga.

Jag hade i alla fall tagit kontakt eller om min vännina gjorde det, kommer faktiskt inte ihåg. kontaktat kuratorn på deras skola att dom skulle vara observanta på mina barn och deras mående.

Några veckor efter operationen fick jag en ny tid till läkaren. Tror jag fick den tiden i mitten på januari 2006. Sa till mina barn att jag ville att dom skulle följa med. De var ju inte jätte stora men ville ändå ha dom med så dom fick lyssna på läkaren själv och ställa eventuella frågor direkt till honom. I en sån kris som jag var så hade jag förmodligen inte kunnat berätta vad doktorn hade sagt. Jag tog även med mig min vännina till det läkarbesöket.

”Dom som vill ditt bästa är inte dom som säger det,

det är dom som visar det”

Trevlig läsning och kram till er o tack för att ni orkar följa med mig på min resa. :)