Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Fortsättning 5 (2012-12-12)

Som ni förstår så har givetvis den händelsen påverkat mig oerhört mycket, inte bara psykiskt utan också sättet att vara och bemöta människor vilket inte alltid har varit till min fördel.

Under alla de åren som gått så har jag levt med en rädsla. Jag har känt mig förföljd (nu låter det som om jag är paranoid, men jag har verkligen haft belägg för att tro att jag skulle bli jagad och dödad) den rädslan har varit mycket relevant. Att jag blivit övergiven, sviken har gjort mig till en mycket ”tuff” människa som ibland varit bra men inte alltid. Har haft/har ett jätte revir. Varit ifrågasättande mot allt och alla. Har inte vågat släppa in någon i mitt privatliv för jag har inte vetat vad som hända kan. Jag klara ”mig själv typen”. Det är ju bra att vara självständigt vilket jag varit men det får heller inte bli överdrivet. Då blir det också fel. Hit men inte längre. Har det varit någon som ifrågasatt mig eller min handling så har jag varit på hugget direkt. Allt det bottnar ju i att jag givetvis var, rädd, övergiven och kände mig mycket ensam fast att jag hade förhållande. Kort och gott jag saknade min mamma, pappa syskon. Jag uppfattas oftast som arg och fyrkantig. Men är inte det, men det är så jag blivit av mitt trauma. Jag var ju rädd att någon skulle trampa i mitt revir vilket jag var livrädd för, ville ju inte blotta mig och samtidigt så var jag rädd för att någon annans kulle bestämma över mig som mina föräldrar hade gjort en gång. Jag var livrädd för det.

I rädslan ligger ju att jag inte ville bli sviken när jag bli det gör det så jävla ont. Då är det bättre att vara på sin vakt hela tiden. En försvars mekanism tror jag.

Händelsen har förändrat mig till en person som jag inte var innan det hände mig. Jag är inte en hel människa jag har saknat kärlek, föräldrar, syskon, kusiner, med mera

Någonstans hade jag förlorat mig själv på vägen. Jag tappade helt enkelt bort mig själv. Jag hade inget som helst förtroende för någon och var misstänksam mot alla. Hur skulle jag kunna lita på någon utomstående när någon i min närhet gjort mig illa och jag tappade förtroende för allt och alla? Förtroendet fanns inte i min värld.( Nu var det ju inte så heller att alla ville mig illa men i min fantasi och i min värld så var det så.)

Tänk er själva att bli lämnade och övergiven och inte känna att man existerar av nära och kära? Alla vill känna att man är älskad och behövd. Det mår man bra av. Det är inte lätt att känna att ingen tycker om mig? Det var precis så jag jag kände. Bästa sättet att komma över det var ju att trycka ner de känslorna så långt ner det bara gick för att gå ”vidare”. Ordet sviken, kanske inte låter så allvarligt, men det är det starkaste ordet jag kan hitta och som det känns för mig. Ordet sviken för mig är mycket stort och att det säger massor.

Det tar tid att få förtroende till människor över lag i alla fall i mitt fall är det så och har så varit sedan det hände.

Då fanns det ingen som var ärlig för mig. Jag visste ju inte vem som skulle göra mig illa nästa gång?

Jag var inte längre den glada tjejen som jag var innan händelsen. Jag blev en rädd liten människa för allt och alla.

Jag har aldrig haft för avsikt att skada någon.

”Den modiga människan är inte den

som inte är rädd,utan den som

övervinner rädsla”