Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Fortsättning nr 8 kommer

Jag väntade och väntade, med värsta rädslan och ångest över vad det är för besked jag skulle få. Ju längre jag tänkte så fantiserade jag det värsta smatidigt som jag suddade bort tankarna väldigt fort.

Jag fick en tid så småningom

När jag hade fått den tiden ringde jag och fråga om min bästa väninna om hon ville följa med mig jag var ju jätte rädd och nervös samtidigt som jag tänkte det kommer att vara ok. Något otäckt drabbar ju inte mig. Jag hade väl haft men beskärda del, tänkte och tyckte jag. Det ville hon och vi åkte dit båda. Jag hade som jag brukar göra, sminkat mig och var snygg i håret och fräscha kläder. Det var ju dumt i alla fall gå dit sminkad. För nu fick jag min dom och den största livskrisen jag någonsin varit med om. Detta var den 20 december 2005.

Läkaren sa, ”Du har börstCANCER”

Ärligt talat så vet jag inte vad jag tänkte på mer en DÖD, jag ska DÖ, jag ska DÖ,,,,nä det kan jag ju inte jag har ju 3 underbara barn, Jag måste ju ta hand om dom. Jag vet faktiskt inte än i dag vad han sa till mig mer än ordet CANCER, min vännina va lika chockad hon. Ja i sådana läge selketerar man och tar till sig några fraser, Kanske inte så konstigt när man för ett döds besked??

Snacka om chock jag hade inte ens fantiserat om att det kunde vara det när jag gick dit. Det fanns liksom inte i min värld eller karta. Men så var det och vad kan bli om inte ledsen. Jag blev fruktansvärt ledsen och grät så tårarna bara rann nerför mina kinder och väninnan försökte att trösta mig givetvis samt en bröstsköterska som var med då. Läkaren sa att dom var tvungna att ta bort mitt bröst. Jag skulle bli stympad, fy vilken hemsk känsla det var och är. Jag fick ju inte vara där hur länge som helst så när jag hade fått mitt besked efter en stund så fick jag ju gå därifrån vilket vi också gjorde. Jag var helt otröstelig. Jag grät hela tiden och tyckte att världen var mycket orättvis, skall jag behöva gå igenom detta också? Har inte jag gått igenom tillräckligt? Men nej det hade jag inte jag skulle igenom detta elände också tydligen.

Någon hade tydligen bestämt att jag skulle gå igenom detta också. Vem har rättighet att göra så grymma saker mot någon? Alla pratar om olika gudar, men var finns dom när det verkligen behövs? Om nu gudarna finns och dom skall vara så goda varför finns det då så hemska obotliga sjukdomar och elände i världen?

Min värld raserade på bara några minuter och cancer var ju lika med DÖD för mig och säkert för många andra.

Läkaren sa till mig att jag kommer att få en tid för operation om cc 3 veckor för att jag skall kunna smälta beskedet. Men dagen efter (tror jag att det var) ringde jag till bröstsköterskan och sa att jag vill bli opererad så fort som möjligt, jag ville inte gå och bära något i min kropp som jag inte ville ha och något som inte borde vara där. Jag ville ju ha bort den så fort som möjligt trots att det var en jobbig tid och ett beslut, men det skulle göras oavsett om det gjordes nu eller om jag skulle vänta i tre veckor. Ju tidigare desto bättre tänkte jag. Jag har ofta tänkt att hur folk klarar av olika kriser i livet och går vidare. Det undrar jag med men av någon konstig anledning så gör man ju faktiskt det. Men det har varit många nätter och dagar med mycket tårar, oro, dödsångest. Mina barn hade jag med mig hela tiden jag tror att det var det bästa. De fick vara med mig varje gång jag hade en tid till läkare de som ville följa med, Alla tre var med mig varje gång till jag hade läkarbesök. Så de har varit med mig på hela resan från början till slut. Givetvis har det inte varit lätt för dem heller. Det var ju mest för dem jag oroade mig över. Samt att jag inte ville dö heller.

Bröstsköterskan skulle ta upp det med läkaren att jag ville ha en operation så fort som möjligt. Det tog inte lång stund förrän de ringde och sa att jag kunde bli opererad den 31 december 2005 vilket jag tackade jag till. Det var jobbigt samtidigt som jag visste att det skulle göras och jag inte skulle komma undan. Jag tror att jag någonstans hade förträngt det samtidigt som jag visste att det var min verklighet. Att jag drömmer bara, men ack vad jag bedrog mig. Det var min verklighet och sant i allra högsta grad.

31 december kom med stormsteg. Jag skulle vara på avdelningen på morgonen jag tror att det var 07.15, jag kom upp blev inskriven och fick en säng inne i behandlingsrummet där jag fick byta om till sjukhuskläder och fick min avslappningsmedicin. Strax därefter kommer en sjukgymnast för att berätta att jag kan gå dit efter operationen för olika övningar som de hade för bröstcancer patienter. Jag fattade inget. Jag hade inte fått någon information förut så jag förstod ju inte vad hon ville och vad det gick ut på. Jag fick ett papper av henne med en tid på som jag sedemera avbokade. Jag hade ju inte kommit så långt i min bearbetning och skulle just opereras. Allting var ju bara som en bok för mig. Så blev det dags för mig att de skulle köra ner mig till operationssalen vilket de gjorde. Jag började bli mer och mer nervös och tänkte samtidigt på mina barn och hoppades att de skulle klaras sig om jag inte kom tillbaka. Även om mina barn inte var små vid den tidpunkten så var jag mest orolig över dem och sedan om att jag skulle dö, och att det inte alls var långt borta. Jag blev ledsen och grät. Narkossköterskan var mycket fin och snäll så hon tröstade mig att det kommer att bli bra, sedan somnade jag och det gjorde sitt jobb på operationsbordet.

”Tårar är ord från hjärtat som munnen inte orkar säga”

Tar tacksam emot kommenterar ...ha en underbar dag alla ...Trevlig läsning och på återseende....