Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Forstsättning 9

Hur mycket tål man egentligen?

Jag trodde ju att jag hade fått min beskärda del av trauman, men någon hade bestämt sig för att ”det har hon då rakt inte”, varför ska en del prövas och prövas gång på gång? Lite orätt visst, inte för att jag önskar någon annan det.

Vem är det som räknar med att få beskedet bröstCANCER vid 42 års åldern?? Oavsett ålder så är det ingen som önskar sig att få det, för den är så jävla grym från början till slut.

Jag var ju mitt uppe i livet med 3 tonårsbarn. Jag trivdes med livet och med mina barn. Men fick åter igen en käftsmäll så det står härliga till. Jag fick ju börja att ”leva” med CANCER. Det är ett så laddat ord för alla även för de som inte har det. Ännu starkare för dom som har CANCER. Det är i alla fall förknippat med DÖDEN. Det var svårt att ta in det och svårt att acceptera det.Hur ska man acceptera ett sådant besked? Men det värsta var ju min dödsångesten. Jag skulle dö, (alla ska vi dö) men jag trodde att jag typ skulle dö inom 1 vecka eller nått. Jag grät, grät, grät och grät igen. Det var så overklig fast det var verkligt att få det beskedet.

Ångest var på hög nivå, frustration, ilska, sorg, rädsla. Alla de tankar flöt ihop. Tankarna for ju i skallen så jag hade svårt att sorterar dom, vad som var vad. Men ni kanske kan föreställa er?. Jag visste ju inte vilken tanke eller känsla jag skulle ta tag i först.När jag inte visste vilken känsla jag skulle ta tag i först då var det inte lätt att veta hur jag skulle bearbeta den. Hur kan man bearbeta det? Hur kan mina barn bearbeta det? Hur ska dom leva med den rädsla som dom fick efter detta? Ja, det är oförklarligt och svårt.

"Den modiga människan är inte den
som inte är rädd,utan den som
övervinner rädslan"

Trevlig läsging och en riktig GOD JUL till alla mina läsare.....:)