Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

På morgonen strax innan jag skulle bli hämtad av min dåvarande kille och svågern, så sa en polis man ” vad du är stark som har gjort detta”. Vad jag inte visste då som jag idag vet, var ju givetvis att dom skulle erbjudit mig någon form att hjälp, så som kanske en psykolog eller liknande. Sjävl visste jag väl inte jag kunde få den hjälpen. Jag var ju ”bara” 22 år.

Nå väl, jag blev hämtad och vi åkte mot Skövde. Minns väl inte resan så hemskt mycket mer än att jag var lättad, men fortfarande rädd. Så livet fortsatte i Skövde efter händelsen. Jag fick ingen hjälp och trodde väl att ”det var väl inte så farligt”. Men ack vad den händelsen har förändrat mig som person, på både gott och ont. Jag hade en rädsla i många år som hette ”DUGA”. Tilliten till människor existerade inte. Jag i frågade satte allt och gör fortfarande. Jag litade inte på någon. Av rädslan att det också ska svika mig. Jag var skör och ville inte utsätta mig för mer smärta än den jag redan hade och den var tung nog att bära för en 22 årig tjej.

Jag kan nu se i efter hand att jag mer levde som en Zombie. Givetvis flödade mina tankar om allt och inget. Jag fick bearbeta det på bästa sätt jag kunde. Har jag bearbetat det idag??? Hur jag gick vidare ???, bästa sättet var att försöka att förtränga det. Det är ju inte den bästa lösningen för det hinner ikapp en förr eller senare. Det var ju ingen som ville prata med mig om det. Ingen kunde hantera det, knappt så jag visste hur jag själv skulle hantera det.

Livet ”gick” vidare. ,,

Min familj har nu tagit helt avstånd från mig. Vilket var en så stor sorg att bära och inte kunna göra något åt det. Visst man kan tycka att jag hade valt att rymma, men konsekvenserna visste jag inte då och kanske inte att alla skulle ta avstånd från mig helt o hållet, ( jag tycker nu inte synd om mig). Men så var det i alla fall. Jag mådde ju nu inte bara dåligt av det som redan hade hänt utan fick saknaden, längtan och sorgen efter min familj.

Men 1986 fick jag mitt första barn, sonen som nu är 26 år. Det var en lyckokänsla. En känsla som inte kan beskrivas. När min son föddes så hade fortfarande en rädsla. Så fort jag gick ut, så tittade bakom nacken. Reagerade så fort jag hörde något.Jag var så känslig för det minsta lilla ljud reagerade och blev rädd, samt att jag hade ju katastrof tankar direkt. Mitt liv kändes ganska begräsnad.

Vågade inte vara ute så mycket och inte heller gick jag ut utan att tala om för någon att jag gick ut och när jag skulle komma hem. Jag var fortfarande rädd att jag skulle bli kidnappad eller att min son skulle bli, eller rent av båda två. Jag försökte ändå att försöka att vara en god mor i detta. Men visst hade jag begränsningar vad jag kunde göra och framför allt vad jag ”VÅGADE” att göra..

Men hur som haver så fick jag lära mig att leva med mig rädsla.

Mitt andra barn kom 1988 en liten tös som idag är 24 år. Hon har gjort mig till mormor till en liten tjej vid namn Julia, som snart är 5 månader vid stundens skrivande. Tilläggas bör att hon är mitt hjärta, hon får mig att leva och må gott när jag träffar henne. Tyvärr så sker det inte så ofta eftersom dom tyvärr borr i Norrköping och det är väl ca 25 mil dit. Så visst har jag även glädje i mitt liv.

Mitt tredje barn föddes 1990, också en liten tös, som idag är 22 år.

1990 hade jag tre barn och 27 år gammal, el (ung..) :)...Nu hade jag tre barn utan att de fick träffa mormor, morfar och mostrar. Va det jobbigt?? Ja det kan ni ger en f-n på att det var. Vi det tillfället började jag åter igen att må dåligt på grund av att mina barn inte fick träffa sin mors släkt, vilket är normalt att göra. Saknade var så stor och jag led . ”Känner nu i skrivandets stund att jag får ont i magen när jag tänker på det.” Det var många tårar och många sömnlösa nätter jag fick tillbringa. Åhh vad jag led å mina barns vägar. Jag ansåg att dom hade rätt till min familj. Jag var förbannad på mig själv och anklagade mig. ”Hur kan du göra så mot dina barn” ”Varför gör du så mot dina barn” Tycket att jag varit en eggoist. Jag längtade också efter min familj givetvis och framför allt då jag själv fick egna barn. Jag hade ju inte det som de flesta har, att de kan ringa sin mor, syster eller what ever och rådfråga om saker och ting angående barnens uppfostran. Barnvakt var också minninerad.

Barnen blev ju större och äldre. Till slut så började det ju givetvis att undra och fråga efter mormor och morfar. När de frågade om mormor eller morfar så gjorde det så ooont i mig som om någon hade stuckit flera knivar i mig.

När de var små så berättade man väl inte hela sanningen för att det var för små för att förstå vidden av det hela. Men ju äldre de blev så fick de veta mer och mer. Saknaden blev ju inte mindre från mina barn. De hade ju också en sorg och en stor längtan. Som jag dessutom orsakat dem. Det var/är inte lätt att bära på det. Man vill ju att barnen ska må bra. Jag kan just nu känna den sorgen fortfarande som jag då kände och känner...

Ja som ni förstår så kan jag inte exakt förmedla mina känlsor som var då, men ni får förhoppnings vis ett hum om hur det eventuellt kunde känts för mig, eller?????

Livet gick vidare trots smärtan. Jag skilde mig från barnens far och levde med mina barn ensam i många år. Det var inte heller lätt att vara försörjnings skyldig till tre barn. Det blev ju inte heller billigare ju äldre de blev. Men vi fick rätta oss efter det jag hade i inkomst. Jag jobbade inom vården (gör fortfarande), där blir man inte rik. Så jag fick givetvis hitta någon lösning så jag fick en någorlunda bättre ekonomi. Jag började söka extra som tim vikarie inom vården, men det gav inte så mycket mer i plånboken när det bara blev då och då. Jag sökte då ett arbete på Tidningstjänst och fick det. Det innebar att jag fick gå upp klockan 02,30 på natten för att dela ut morgontidningen., från måndag till lördag. När jag var klar med det så va det vidare till mitt andra heltidsjobb. Det var en tuff period det med. Men vad jag gör man inte för att överleva???...men vad jag däremot försakade var ju mina barn under denna tid. Jag hann inte med dom, mitt liv bestod av jobb, jobb och den lilla sömn jag kunde få. :( Men jag hade tyvärr inget val. Tro nu inte att jag fick socialbidrag eller bostadsbidrag, för det fick jag inte. Dom tyckte att jag tjänade för mycket...????

Måste även tillägga att under alla år så har vänner kallat/kallar mig för ”Stark” hela tiden, det innebär inte alltid negativt i och för sig, men bara för att man är stark så är även jag svag ibland.

Ni får givetvis fråga och kommentera mig om det är något ni vill veta mer om. En dialog är mycket bättre än att undra.

Fortsättning nr 3 kommer så fort jag hinner och kan...:)

”Vad livet och stunden gav kan ingen ta ifrån oss”.