Fortsättninng nr 6 (2012-12-14)
Men en dag ringer min lilla syster, igen och vill komma upp hit. Vid detta tillfälle hade min syster Lovisa sökt sig till Sverige som asyl på grund av de oroligheterna och kriget som varit i Kosovo. Alla i familjen hade haft uppehållstillstånd förut men att det hade gått ut för en del familje medlemmar och att de inte hade haft tillfälle eller möjlighet att förnya det. Men nu vid detta tillfälle var det krig och hade varit det under några år. Detta var år 2004 då hon ringde och ville besöka mig tillsammans med en före detta granne som vi hade i Kosovo. Grannen hade med sig sin man och syskon barn , min syster och hennes man samt deras lille son. Hon bodde då i en flyktingförläggning i Markaryd.
Men jag sa att det gick bra att dom besökte mig. Snacka om att jag var nervös hade ju inte träffat henne på sen hon var hos mig sist och då var hon en tonåring. Nu var hon en kvinna med man och barn. Mina känslor de var givetvis blandade jag var så nervös för att träffa henne och det andra att jag var faktiskt tvungen att dricka några glas vin för att lugna mig. (jag var/är inte alkoholist) Allt väcktes ju till liv igen som det har gjort förut.
De kom upp och jag mötte upp dem vid en affär där de hade parkerat och visste inte hur dom skulle ta sig till mig. Jag körde givetvis inte själv i och med att jag tagit några glas vin. Jag fick skjuts dit. Jag mötte upp dom och jag blev glad samtidigt som det var jätte jobbigt, det kändes som främlingar fast att de inte var det. Jag var också rädd för att de kanske hade tänkte att göra mig något att det var en bluff att det var min syster som skulle komma utan att det var någon annan som skulle göra mig illa. Jag hade ingen som helst aning och hade dessutom fog för att vara rädd.
Jag blev ledsen men på ett positivt sätt och började att gråta när jag såg henne och kramade om henne. Mina barn tyckte också att det var helt underbart att få träffa sin moster. Men både jag och mina barn tänkte ja, ja det blir väl som vanligt att vi inte kommer att ses igen på si så där 20 år. Jag bjöd dom på vin för de som ville ha. Vi snackade om allt den kvällen och den gick ju fort. Jag var ju på min vakt hela tiden och lämnade inte ut mina känslor allt för mycket för dom.
Förre detta grannen från Serbien åkte samma kväll de skulle vidare till eventuellt Tyskland för de hade semester och ville inte stanna. Men min lilla syster stannade över natten. Natten gick och de åkte sedan hem dagen efter. Lämnade mig kvar med massa upprivna känslor. Jag var jätte ledsen när hon åkte. Jag hade ju saknat mina syskon och tyckte om dom, men jag tänkte att så här är det, nu vet jag inte när det blir nästa gång om det blir nästa gång.
Men det blev att vi pratades vid ofta i telefon och jag var nere och besökte henne i deras lägenhet på flyktingförläggningen i Markaryd. Kort därefter så skulle min lilla syster Lovisa och hennes familj förflyttas mot Norrland till en flyktingförläggning där. Hon ringde och frågade mig om jag kunde göra något så hon inte behövde att flytta så långt. Jag gjorde vad jag kunde och ringde några samtal och de fick flytta till Mariestad ca 3 km från Skövde och där jag bor. Vilket jag tyckte var helt underbart att ha henne så nära. Vi träffades då och då jag åkte till dom när jag hade råd och de kom när de kunde. Jag hade ju inte överflöd med pengar till bensin så det fick bli sparsamt. Sen jobbade dessutom på två jobb jag hade knappt någon ledig tid. Jag gick och la mig för att sova vid 20-21 på kvällarna så det var inte mycket spelrum för mig, när jag skulle upp 02.30.
Men det var ju skönt att ha henne nära. Det är alltid skönt med släktingar nära. Nåväl de bodde där 1-2 år i en lägenhet som migrationsverket hade de hade fortfarande inte fått uppehållstillstånd. Det tog ju sin lilla tid. Vi hade det ganska bra och snackade om hur det varit under alla dessa år. Jag frågade mycket om vad som hade sagts om mig och vad de hade tänkt. Jag grät ju ofta när vi pratade om det som jag längtade efter och saknade. Det gjorde ont ända ner i maggropen. Jag hjälpte min syster med intyg. . Jag har gjort vad jag kunnat och tror att jag är en bidragande orsak till att hon faktiskt fick stanna.Men vilket tack får man för det?? Jo, hon flyttar med sin familj till Helsingobrg. Jag var bra att ha när det passade nu behövde hon ju inte mig längre därför kunde man ju flytta långt från henne. Kände mig sviken åter igen....
"Du blir lycklig när du finner din inre vägledare och upptäcker din egen styrka."
Fortsättning följer...trevlig läsning
