Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Fortsättning 7

Jag och min syster umgicks när det gick o det blev ju inte så ofta eftersom avståndet är en bit. Pratade i telefon då och då.

Nåväl, livet gick och går vidare trots det men mitt liv består mycket av ordet svek.

Hösten 2005 hade jag att börja få fruktansvärda smärtor runt bröstet. De gjorde så ont att jag varken kunde skratta eller hosta. Den smärta gick jag med länge. Smärtan var som om bröstkorgen och revbenen skulle sprängas. Det gjorde även ont när jag andades. Jag hade ju inte råd att vara sjukskriven. Tänkte i min enfald att det går överEnsamstående med 3 barn, nä det gick bara inte.

Men till slut så tog jag mig i kragen och bokade en ny tid på vårdcentralen. Läkaren undersökte mig och konstaterade att jag hade någon inflammation och fick smärtstillande och anti inflammatorisk medicin. Jag hämtade ut den medicine och tog det i det antal dagar som hon hade rekommenderat mig. Men min smärta gick dock inte över utan hade lika ont som från början. Så småningom fick jag tummen ur och bokade en ny tid till läkaren.

Fick en ny tid till vårdcentralen. Berättade för henne att, jag hade lika ont och att medicinen inte hade hjälp. Vid detta läkarbesöket så hade även mitt högra bröst svullnat och sa det faktiskt i förbifarten till henne. Hon kände på det och skickade en remiss till mammografin. Så småningom fick jag en tid till mammografin där de undersökte mig och tog biopsi på bröstet. (biopsi är när de går in med en nål och tar ut vätska för att sedan undersöka det vidare på labb). Den undersökningen gjorde ganska ont. Jag var givetvis väldigt rädd och orolig. Vad det kunde vara? Vad händer nu? Tusen frågor snurrade runt i skallen på mig, kommer dessvärre inte ihåg alla så här på rak arm.Men ni kan nog förställa er hur jobbigt det kunde vara? Under själva undersökningen så sa inte läkaren något utan gjorde sitt jobb och inget mer. Jag var ingen. Jag var en i mängden. Som tur var så hade jag en vännina med mig så vi pratade lite efter själv undersökningen. Jag glömde, förträngde det ganska fort, jag jobbade som vanligt trots min smärta och oro, så ska vi inte prata om min rädsla, för den fanns där hela tiden oavsett om jag ville göra den känna eller ej. Den knackade på då och då för att påminna mig.

Efter den undersökningen fick jag åka hem och invänta en tid till kirurgen för att veta vad dom hade sett på biopsin.

Det vara bara till att vänta …

Inget är som väntans tider.

TICK TACC TICK TACC TICK TACC.

By the way, min yngsta dotter fyller 22 år idag, många pussar och mycket kärlek till henne.

”Det högsta är inte att falla, utan att resa sig efter alla fall”

Ps: ni får gärna kommentera om ni saknar något eller om jag varit otydlig.Ds.

Trevlig läsning

Fortsättning nr 8 kommer