Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Resan mot Malmö var både skrämmande och tuff. Jag hade dock ingen aning om vad som skulle hända. Vad dom krävde av mig däremot var att ”du måste lämna din kille”.Min upplevelse var att det var underliggande hot som aldrig uttalades, men min största rädsla va att bli dödad, rädslan att bli hemskicka till mitt hemland och där bli bortgift var också stor. Annars pratade dom inte något speciellt med mig under hela resan. Jag däremot skällde på en av killarna och undrade vad dom egentligen gjorde och höll på med??..Jag sa även att jag inte hade gjort något brottsligt vilket ni faktiskt gör nu. Trots att jag var, rädd, skrämd, frusterad, arg, ledsen....ja det var alla känslor på en samma gång, men någonstans i det så var jag ändå både kaxig och konstruktiv i mitt tänkande...konstig?? ja kanske det eller inte...Alla har vi ju någonstans en överlevnads instinkt och min gick på högvarv, varje gång jag såg en polisbil vilket jag gjorde vid flera tillfälle så försökte jag i min förtvivlan att hitta ett sätt att få kontakt med dom och jag minns inte hur många polisbilar jag såg under färden men min upplevelse var dom var många men i själva verket kan det varit allt mellan 1- 100.

Fick aldrig gå ur bilen trots att de stannade några gånger på vägen...vi talar nu om ca 30 mil.

Nåväl, väl framme i Malmö efter många timmar och en jobbigt känsla i kroppen så hamnade jag i en lägenhet i Malmö där jag aldrig någonsin varit. Där blev jag bevakad hela tiden till och med när jag skulle gå på toaletten. I min rädsla (en rädsla som inte kan beskrivas) så fick jag menstruationen vilket det inte var dags för. Då kanske ni förstår hur rädd jag var??...Jag var i den lägenheten i 1,5 dygn bevakad som en fånge och gjort världens brott. Det jag hade gjort va att jag gick och blev kär.

Han som bevakade mig under det hemska dygnet ältande samma sak hela tiden ”Du måste lämna honom och komma tillbaka”.

Under första kvällen i den lägenheten så såg vi nyheterna. Vem fick jag se på nyheterna, Jo mig själv. Hela historien hade blossat upp och blivit en stor nyhet om en kvinna som blev frihetsberövad. Det var inte kul att se sig själv, men samtidigt en skön känsla att veta att någon eller några hade upp märktsammat min situation, Konstigt nog så grät jag inte en enda gång under denna händelsen....Va det beror på??...Tja jag vet inte.

Samma kväll gick vi ner till en kiosk för att handla lite mat. Det första jag ser är stora löpsedlar med min bild på. Jag försökte att få ögon kontakt med tjejen som stod i kiosken för att få henne till att se att det var ju jag som var på löpsedelen. Men jag misslyckades tyvärr. Men å andra sidan så förstod jag att det var stort pådrag runt mig och det gav en litet hopp. Hans övertalnings försök fortsatte under hela kvällen. När jag förstod att jag var efterlyst så började jag att lägga upp en ”strategi”för hur jag skulle gå vidare så på morgonen sa jag att jag vill komma tillbaka till min familj. Men det var bara en vit lögn för att rädda mig själv. Självbevarelse drift ???? Ja kanske ...

Sagt och gjort jag sa det och vi gick tillbaka till den lägenhet som då var mina föräldrars och där jag rymde från.

Vid ytterdörren till lägenheten så stod det en polis som ville att jag skulle legitimera mig. Jag svarade, det är ju mig ni söker så jag har inte någon legitimation med mig. (jag fick inte med något när dom kidnappade mig). Polisen tog med mig till ett av sovrummen för att prata med mig. Väl där inne i rummet så sa jag till polisen innan han ens hann att säga något. ”Vill du förhöra mig så får du göra det på polisstationen” vilket inte vara några problem. Så vi åkte i polisbil till polisstationen och jag blev förhör och den enen mannen blev häktad.

Väl inne på polis stationen så blev jag förhörd och fick berätta min historia. Vilket inte var lätt...jag var lättad över att vara på polis stationen men samtidigt lite orolig visste inte om jag skulle bli ”hemskickad” till min familj eller vad som skulle hända. Polisen undrade om jag hade någonstans att bo. Jag svarade, nä det har jag inte och jag vill inte sova någon annanstans än här hos er. Jag fick efter förhöret ringa till min dåvarande kille och berätta att jag var i trygga händer. Det var ganska sent på kvällen och han hade inte någon möjlighet att hämta förrän dagen efter. De kunde erbjuda mig en cell som jag fick sova i till dagen efter, jag blev hämtad av min dåvarande kille och hans bror dagen efter.

Jag kan säga att det inte var någon hit att sova i cellen efter att jag redan hade levt som en fånge i ca 2 dygn. Inte nog med att jag sov i cellen, de var dessutom tvungna att låsa om mig. Fy fasiken vad det var jobbigt och jag med min klaustrofobi. Paniken var ju på topp.

Fortsättning följer...:)

Va rädda om er