Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Fortsättning 19

Nu mina kära läsare, så ska jag hoppa lite i mitt skrivande...ska berätta det som va senast i måndags (2013-02-11). Jag hade ett återbesök hos doktorn som jag har var tredje månad. Återbesöket har jag alltid efter att jag har röntgat mig o återbesöket är för att få svar hur röntgen såg ut. Jag sov jätte dåligt från söndag natten till måndag. Det var en väldigt orolig natt. Jag gick upp som vanligt o gjorde mina morgon sysslor. Sen drog jag till återbesöket som var, kl, 09.30. Min känsla var väldigt underlig när jag blev inkallad till doktorn trots att han är väldigt svår att läsa av. Doktorn har en väldigt neutral ansiktsmimik, men jag kände något o den känsla var absolut inte bra. Jag kom in till doktorn o vi hälsade som vi brukar. Jag satte mig ner i stolen och en sköterska var också med i rummet och hon satte sig också på en stol bredvid doktorn. Ja, då kom smällen som jag inte ville höra fast att jag känt att det här besöket bådar inte gott. Jag kommer dessvärre inte ihåg allt han sa. Jag var där men jag var ändå inte där. Så jag kan tyvärr inte berätta allt han sa, för jag stängde väl av när jag fick beskedet. Doktorn är mycket duktig o professionell när berättar saker och ting. Lugn o sansad o låter patienten andas. Så jag har inte honom att anklaga för något. Han sa att, ”ja du röntgade dig för några veckor sedan, och det har tyvärr blivit lite förändringa på din metastaser i levern”, han sa även hur pass mycket dom förökat sig i omkrets, men det har försvunnit, vet inte vad han sa. Men jag får givetvis kolla det vid nästa besök och fråga vad han sa, Jag började att stor gråta från det han sa att det hade blivit förändring och jag grät och han pratade. Sen sa han att vi får nu byta din cytostatika till en annan sort och att den ska vara intravensöt (när man får medicinen direkt i blodet). Det får vi börja med direkt, uppfattade jag det som. Så sköterskan tog in mig till ett rum där jag nu trodde att jag skulle börja med min cytostatika. Men det kom en annan sköterska för att ta lite prover inför den nya medicinen. Jag grät och grät.Den sköterska som tog proverna såg att jag grät, hennes fråga till mig var ”har du fått ett negativt besked”,ja det har jag svarade jag henne. Vad fan annars skulle jag sitta där o lipa?. Hör o häpna hon frågade mig inget. Sen kom den sköterskan in som var med inne hos doktorn, o gav mig tiden för den nya behandlingen, då jag sa, ” men skulle vi inte börja direkt” Nej, sa hon, Jag sa, men jag uppfattade det som om doktorn sa att vi skulle börja direkt, hon svarade, nej men vi hinner inte nu. Jag gråter i floder från det att jag fick det tråkiga besked till samtalen med sköterskorna. Men ingen pratade med eller tog sig en liten stund att prata med mig. Jag har annars varit jätte nöjd med den personalen på cyctostatika enheten, de har/är väldigt tillmötesgående och lyssnar. Men det upplevde jag inte i måndags. Har heller aldrig känt deras stress men det gjorde jag i måndags. Så jag gick därifrån gråtandes. Jag gick förbi min vännina som jobbar på en mottagning och pratade några minuter med henne innan jag åkte hem.

Tycker att det är fruktansvärt att ingen av personal tog sig an mig att bara sitta o lyssna några minuter.Oj vad jag låter själv ömkande.... Men jag är säkerligen inte ensam som har känt och upplevt det. Jag kan tycka vad finns människan bakom sjukdomen? Varför koncentrerar sig ”bara” på sjukdomen? Der finns en människa bakom varje sjukdom. Med mänsklighet kostar inget. Undrar vart sjukvården håller på att ta vägen.

Nog tjatat om det då, det var i alla fall många av mina vänner som erbjöd sig att komma, men nu är det så att jag brukar vilja vara själv när det är som värts, är det bra eller dåligt, det vet jag inte.

Igår ringde en vännina och sa att jag kunde komma till henne vilket jag gjorde och vi hade det jätte mysigt och trevligt. Tack, du vet vem du är, :).

Sedan igår så har jag haft en domnings känsla på halva min hakan som var värre i morse. Den känsla gick ända upp till kindbenet. Men domnings känsla från kindbenet försvann men halva hakan känns fortfarande. Så till slut så tog jag mig i kragen och ringde till cytostaika enheten och berättade om mina symtom. Hon sa, ”jag ska kolla med någon doktor och ringer upp dig sen” Det tog typ 5 minuter så ringde hon upp igen och sa att doktorn tyckte att vi skulle röngta min hjärna.

Varför kan det inte vara bra någong gång? Varför ska det en utlösa det andra? Varför ska jag råka ut för allt? (kanske va överdrivet nu, men det känns så). Kan det inte bara få vara stabilt och må bra utan alla överraskningar? Jag har fått nog nu känns det som.

Så jag fick en tid för att träffa doktorn redan imorrn och hoppas på att han kan ordna en tid till röntgen redan imorgon. Kss är mitt andra hem nu känns det som.

” Vi är ladrig lovade en morgondag.

Försök leva och älska idag”

PS: Får se när jag skriver nästa gång, ha det gott o ta hand om dig och varandraDS