Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Fortättning 13

Det var jobbigt att stå ut med ångesten som jag hade. Visste inte hur jag skulle hantera den. Jag kommer förstås inte ihåg exakt på vad jag tänkte...men jag vet att ordet ”DÖDEN”, fanns där hela tiden, den finns där i och för sig nu också. Jag gick fram och tillbaka i huset med en skakande kropp och en sån smärta i själen. Jag grät i massor och tog inte tag i något överhuvudtaget. Jo, jag föröskte i alla fall ge barnen mat, mer än så orkade jag inte. Jag bara grät. Vad grät jag mest över? Varför skulle jag få den skiten för? Fanns inget svar och finns inte.

Det borttagna bröstet eller döden? Det var/är lika illa. Så jag vet inte vad som är värst. Det var så overkligt men ändå sant. Svårt att ta till sig att jag hade CANCER. Det är ju ett så starkt ord för alla tror jag inte bara för oss som tyvärr råkat ut för det.

Det var likadant hemma som på sjukhuset då jag blev opererad. Jag kunde inte förmå mig att ta på mig på den sida där bröstet var borta. Kunde inte ens tvätta mig på den sida. Jag hoppade över den sidan och tvättade mig snabbt som bara den. Det var en sån jobbig och en obehaglig känsla att ta mig på den sida eller bara vidröra den tomma sidan. Jag kan inte förklara varför men så var det. Kanske inte konstigt heller i och för sig. Jag var nu ganska så deprimerad. Jag hade som tur var några vänninor som tog hand om mig då de kunde, inga namn nämnda och ingen glömd. Du/ni vet vilka jag syftar på. Tack.

Det är förmodligen varenda Cancerpatient kan ha som kännetecken i sitt liv. Jag säger ”INTE” att familjen och vänner inte förstår sjukdomen, men dom ”riktiga” känslorna kan ni ALDRIG förstå, det vi går igenom. Går helt enkelt inte att beskriva. Men ni kan ha en hum om hur det eventuellt kan vara.

Jag vet ju förståss att mina barn haft/har det kämpigt med alla känslor och det är väl förmodligen detsamma för dom att dom har svårt att förmedla känslan. Lider gör jag med dom. Samt att jag försummade dom när jag mådde som sämst, samtidigt som dom också mådde dåligt men jag såg ju inte det då. Jag hade ju fullt upp med mig och min ångest. Jag hoppas att dom då fick prata hos kuratorn eller med sina vänner. Vi pratade tyvärr inte så mycket om det då. Orken fanns inte. Vi hade det jätte kämpigt känslomässigt jag och mina barn.

Jag var vid det tillfället singel. Tänkte givetvis så småningom, vilken man vill ha en STYMPAD kvinna. Jag är ju ingen kvinna längre. Jag kände mig som en halv människa. Trodde heller inte att jag någonsin kunde ha en man i mitt liv. Många existentiella frågor härskade i mitt huvud. Det var kaotisk i mitt huvud kort o gott. Allt kom på en o samma gång. Jag orkade inte ta tag i dom hade fullt upp med min ångest. Men det var inte det viktigaste att ha en man eller inte.

”Det högsta är inte att falla,

utan att resa sig efter

alla fall”