Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Forsättning 14

Så nu damp det ner ett brev från sjukhuset. Dags för återbesök efter operationen. Då var det dags att få reda på vad det har hittat efter operationen. Jag tog med mig min vännina och mina barn till farbror doktorn. Hade hjärtat i halsgroppen från det att jag fick återbesöks tiden tills det var dags att åka dit.

Nu kom det jobbiga. Som om jag inte hade varit med om tillräckligt.Nu vad det dags för nästa smäll käft. Jag blev inropad och vi gick in till rummet som vi blev hänvisade till. Väntan är hemsk. Vi väntade på doktorn inne på rummet och tyckte att vi vänta hur länge som helst. Det tar aldrig slut eländet.

Läkaren sa att de hade tagit bort 17 lymfkörtlar under högra armen (tror jag att han sa) varav 13 hade cancerceller, sedan sa han också att det hade spridit sig till skelettet. Då fick jag en kollaps och visste inte vad jag skulle ta vägen, min hjärna och huvud tappades av med blod kändes som om det blev helt tomt i huvudet och nu är jag DÖD, nu dör jag när som helst. Det kändes som om jag kom ur mig själv o såg mig utifrån och att det inte var till mig han sa det till. Jag var inte närvarande. Jag försvann från mig själv på något konstigt sätt. Det kändes som om jag stod utanför och såg på det och att det inte var jag som fick beskedet.

Mina barn satt där och de fick tårar i ögonen, men de sa inget, min vännina blev också rörd. Jag blev hysterisk inombords ville bara därifrån, vankade fram och tillbaka. Jag tror att doktorn såg på mig vad jag tänkte. Han sa sedan, ”men Feime, det innebär inte att du kommer att dö imorgon,” men det hjälpte inte för jag trodde det i alla fall. Han sa även att det finns patienter som har levt i många år med skelettmetastaser. Hur som helst så var det kört för mig. Det var en så fruktansvärd diagnos att höra och att det dessutom gällde det ju mig. Jag liksom försvann utanför min kropp jag stängde av på någon sätt. Jag blev ändå ledsen och arg trots det. Många känslor som for igenom mig på bara några sekunder och samtidigt ställde till det i mitt liv. Med ytterligare en diagnos inte nog med att de hade tagit bort mitt bröst nu skulle jag leva med mina jävla metastaser också. Jag känner sådant hat mot metastaserna och de gör mig påminda hela tiden i min kropp. Så fort jag känner något i min kropp eller känner någon smärta blir jag påmind, vilket spelar roll i mitt dagliga psykiska mående. Det finns där hela tiden och de ser till att jag inte glömmer att dom finns där. Jag hade inte någon plan i mitt ensamstående mamma liv att bli sjuk och inte så här sjuk. Jag hade inte råd att bli sjuk. Ekonomin påverkade mig också givetvis, jag hade jobbat järnet förut för att vi skulle ha det ganska drägligt, och nu raserades det också. Ekonomin blev katastrof men jag tog mig igenom det. (vad hade jag att välja på)?

Sedan kom nästa besked (det tar aldrig slut), med en oerhörd smärta ända ner till maggropen så fick jag besked att jag skulle få cytostatika. Jag var hos läkaren några gånger och han hade jätte svårt att besluta vilken medicin jag skulle ha, om jag skulle ha cytostatika eller tabletter. Så till sist så sa han till mig att jag skulle välja. Jag hade i det läget börjat att acceptera att jag skulle få cytostatika (cellgift). Jag som lekman kunde inte bestämma det och det sa jag till doktorn med. Det får ju du bestämma som vet bäst. Jag upplevde det som jätte jobbigt när han sa att jag skulle bestämma mig för vilken behandling jag skulle ta. Jag ringde och pratade med sköterskan på cytostatikaenheten där de var jätte gulliga och vänliga. Hon blev också väldigt ställd och konfunderad att doktorn hade sagt så till mig. Men efter mycket prat fram och tillbaka och jag tog reda på saker. (man måste vara friskt för att vara sjuk i dagens samhälle). Doktorn hade bestämt sig för att det skulle bli cellgift. Det var ytterligare en sorg och en bearbetning. Trots att jag visste vad som komma skulle. Ju närmare det kommer desto jobbigare blev det. Ja nu skulle man tappa håret. Det tar verkligen aldrig slut det kommer något nytt hela tiden. Varför skall jag drabbas av allt detta? Jag har gjort rätt för mig så länge jag levat? Fattar inte hur mycket en människa klarar av...men förmodligen en hel del som jag förstår det.

Jag trodde inte att jag skulle få uppleva min sons student och mitt första barns sådan. Det var en jätte process och sorg i mig som jag hade svårt att acceptera: jag ville ju vara med om min förstföddes student. Jag oroade mig om hur mina barn skulle klara sig. Det var det som var det värsta tror jag deras liv efter om jag skulle gå bort. Jag var ju också rädd för att dö givetvis. Man dör ju inte så ung som 42 år gammal.

Jag fick mina 8 cellgifts behandlingar (jag tror att det var 8). Jag var och provade ut en peruk innan jag tappade mitt eget hår för att peruken skulle bli så lik min egen hårfärg som möjligt. Det blev den. Jag tappade mitt hår och upplevde det som mycket jobbigt. Jag isolerade mig väldigt mycket under den tiden. Jag gick mycket i sjal använde peruken bara i nödfall. Kände mig inte trygg i peruken. Det kändes som om den kunde falla av när som helst. Mina känsla var också att alla såg att jag hade peruk och det var lättare att använda sjal. Jag har inte kunna återhämta mig från någon av beskeden jag fått. Jag har inte kunnat bearbeta något av det känns det som De negativa beskeden har ju löst varandra hela tiden så jag vet ju knappast vilken som varit värst och vilket som är värst. Det känns bara jobbigt och jag har ju inte hunnit att tänka/känna efter utan det har liksom bara varit så och jag har bara fått följa med strömmen och anpassa mig. Jag har liksom fått acceptera och köpa läget. Utan att fått bearbeta och hinna att känna efter hur känns det? Hur mår jag? Vad är jobbigt? Jag gick som en zombie.

Hur jag skulle klara att ha en student fest för honom. Vad han skulle få i present? Jag hade ju inga pengar. Min ekonomi var ju tajt förut när jag jobbade trots att jag dubbelarbetade så blev den mer ansträngd nu när jag var sjukskriven. Jag tog kontakt med barnens faders om han ville betala hälften. Han sa att det skulle han men när jag sa till honom vad jag hade lagt ut och vad sonens kläder kostade så sa han bara att han skulle fixa det, Jag har än i dags data inte sett några pengar. Det vara bara tomma ord som vanligt. Så jag diskuterade det fram och tillbaka med mig själv och frågade om lite råd hur jag skulle göra. Jag bestämde mig till slut att han heller inte var välkommen till sonens student om han inte ville vara med och dela på kakan. Jag hade en öppen kommunikation och dialog med barnen och sonen. Sonen tyckte också att det var ok att inte bjuda honom och att sonen inte var arg på mig. Han var besviken på sin pappa. Första barnet som tar studenten och pappa bryr sig inte mer än så. Så jag stod för hela kalaset och som tur var så hade jag fått lite bidrag från en cancerfond som skulle gå till mitt tillfrisknande men det fick gå till bland annat kläder till sonen. Sonens farbror och hans fru gjorde och stod för maten vi åt den dagen och de ville inte ha några pengar av mig trots att jag frågade dom några gånger. Nå väl min son var nöjd med dagen jag själv hade åstad kommit trots min dåliga ekonomi men jag hade lyckats att skrapa ihop det så min son fick det han förtjänade. Han var även på studenbalen. Jag kände mig lycklig när jag såg honom så lycklig och att jag hade lycktas helt själv. Underbar känsla.

"En vän är den som vet allt om dig

och ändå fortfarande Tycker om dig"..

Trelvig läsninge, på återseende...kram till er....