Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

ortsättning 18

♪♪Du käre lille bloggen,,♫♫,♪,♪,nu är jag här igen..♫♫..♪♪

Mitt liv har bestått/består sedan jag fick beskedet av läkarbesök och röntgen var tredje månad, samt lite provtagningar och mediciner under tiden. Jobbigt, jobbigt., jobbigt värre..

Jag fick efter ca 1 år efter operationen av bröstet ett inplantat vilket dom inte brukar göra minst två år efter en sån operation Det har funkat bra o det var en lyckad sådan opertation. Känner mig lite mer kvinnlig i alla fal när jag har kläder på. Jag har heller inte arbetat heltid sen operationen som ni kanske förstår. Det syns som sagt inte utan på men värre inombords, men jag har hanterat/hanterar det ganska bra tycker jag själv. Man kan ALDRIG bearbeta det helt för det går inte. Det är ju tyvärr inte något som går över utan jag får leva med och jag har lärt mig att leva med det och jag tillåter inte sjukdomen styra mitt liv eller leverne på något vis.m Jag lever och jag njuter att jag får vakna varje morgon, (men givetvis har jag dåliga dagar, ibland väldigt många). Jag har lärt mig att leva här och nu tänker inte ångra något. Jag får ändå inte ta med mig något när jag inte finns längre och tänker inte ligga där och ångra något. Varför gjorde jag inte det eller det? Nä, ni det finns inte. Synd bara att man ska råka ut för svåra trauman för att förstå det. Men nu vet jag bättre. Försent eller inte, får ni bedöma själva. Jag är bara en människa trots mina upplevelser och lika sårbar som Du.

Men Du ska veta att det finns inte ord för att beskriva hur det känns att veta att jag är obotlig medicinskt.

Jag har hela tiden strävat efter en familj med kärlek,värme, respekt, ödmjukhet, klart att jag har misslyckas ibland, men hoppas att jag till största delen har lyckats trots allt.

 ✿.•*¨`*•. ☆ .•*¨`*•. .•*¨`*•✿

Sen har jag haft två studenter efter den först föddas...Även de stod jag för, för rubb och stubb. Deras far som vanlig lyste med sin frånvaro. Men jag kan sträcka på mig och ändå vara stolt att jag ändå har försökt och förhoppnings att få en bra student och bra liv trots mina trauman. Jag är i alla fall stolt över mina tre älsklingar och det finns ingen som kan ta deras plats från mitt hjärta. Det finns en liten stjärna till som tar plats i mitt hjärta..mitt första barnbarn, Julia.

Men en dag så fick jag ett jätte gulligt ett sms av min mellersta dotter. (som tur är så har jag en del anteckningar annars hade jag inte kommit ihåg vissa delar)

Så här löd hennes sms till mig: ”

✿⊱╮✿⊱╮

”Du är det vackraste jag vet mamma, så mycket som du kämpat och fortsätter att kämpa. Jag hoppas att jag får din styrka, ditt mod, och din vilja att se varje dag som en gåva. Jag hoppas verkligen du förstår hur mycket du betyder för mig och allt det du gjort och gör för mig”. Tror ni att min ögon var torra? Nä de var rätt blöta. Kändes så skönt att höra det och det gjorde gott i min själ ända ner i hjärteroten..

✿⊱╮✿⊱╮

Jag bara älskar mina barn jag själv har aldrig hört att någon säger de orden av mina föräldrar, men jag har klarat mig ändå. Dom har haft sitt sätt att visa sin kärlek på. Jag har haft en bra uppfostran och en bra barndom, förutom att jag inte fick göra som jag ville eller det mina kompisar gjorde. Jag kramade om min mamma här om sistens när hon var här, Men jag fick ingen respons. Men hon har väl sitt sätt att visa sin kärlek på, inte lika öppen som jag.

Jag har givetvis framför allt sedan jag fick det tragiska besked funderat jätte mycket på ” hur har jag varit som mamma? Har jag kunnat att ge dom det dom behöver? Har jag funnits där? Har det blivit/varit bra för mina barn? Ja, många frågor. Jag har inte svaret på det, det får mina barn tala om, men jag hoppas att det är Ja på alla mina frågor, men jag vet i alla fall att ” JAG HAR ÄLSKAT/ÄLSKAR MINA BARN ÖVER ALLT ANNAT”, jag gör också vad som helst för dom och det tror jag att dom vet.

•●♥❤♥●•

Ja livet går vidare som för alla andra. Men sen kom nästa smäll käft rätt i magen. Ny röntgen som visar att den JÄVLA CANCER lever sitt jävla eget liv i min kropp.. Varje gång jag har en läkartid så ser jag verkligen inte framemot det. Det är ju inte så att jag får speciellt positiva svar. (förutom ibland när han säger, ”det är stabilt”) Men det är ju bara tillfälligt. :(.

Så med andra ord såg det inte så bara ut denna gången. Nu var det dags för nästa cystostatika behanling intravenöst (intravenöst = medicin direkt i blodet).

Ja, jag fick min tid för den första behandlingen för denna gången. Denna gången fick jag typ av en ”mössa” på huvudet när jag fick medicinen intravenöst. Den mössa kyler ner hårsäckarna för att förhoppningsvis inte tappa håret. Kallt som fan var det. Kändes som om jag var i Antarktiskt. Men vad gör man inte för att bli bra? Jag hade ju inte heller så mycket att välja på, take it or leave it. Jag tar ju till varje halmstrå som finns givetvis.

Nu kommer jag inte exakt ihåg hur många behandlingar jag fick. Men jag tror att det var ca 8. Denna behandling var lika jobbigt som första. Med samma fundering, samma känsla, samma panik, samma ångest, samma rädsla.

”Den tuffa perioden ditt liv är inte när du tar

dina första steg in i ett nytt liv....

utan när du snubblar och måste resa dig

utan någons hjälp”

Trevlig läsning..:)