Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Fortstättnng 16

Jag gick igenom min cellgifts behandlingar, med mycket döds ångest. Det värsta var inte behandlingen utan NÄR och HUR länge jag skulle leva. För mig så skulle jag DÖ idag.

Idag på min dotters tjugonde födelse dag har jag varit på röntgen och röntgat lungorna för att dom skall se om metasstaserna står still eller om det har hänt något. Jag har haft ont därför fick jag den röntgen undersökningen. Jag är och kommer att vara nervös fram till det jag får ett besked om svaret. Det kan jag ju några veckor så jag får pinas fram till det. Det är mycket jobbigt den här väntan. Det är så påtagligt för mig.

Jag fick svaret efter bara några dagar via ett brev, där det stod att det inte har hänt eller blivit någon som helst förändring, alltså det står still…mycket bra. Men jag är ändå orolig för jag har ont från och till. För en vecka sedan gick en kvinna bort som jag känner lite grann som också hade haft cancer. Otäckt och man väcks hela tiden och tankar går, ”snart är det väl min tur” men jag hoppas att jag får leva länge, för det är så underbart att leva. Ja det värsta är faktiskt att jag hela tiden från det jag fick beskedet att jag hade bröst CANCER så går mina tankar, ”LIV ELLER DÖD”. Det är jobbigt. Ja, jag vet att vi alla ska den vägen vandra men hos mig ligger det bara så nära hela tiden och jag blir påmind hela tiden. Jag har lärt mig framförallt efter jag fick besked att LEVA och ta tillvara på varje liten sekund och göra precis det JAG vill. Jag har inga småbarn längre så jag är fri att göra precis det som faller mig in.

Livet var kämpigt på alla vis med ansvar och allt vad det innebär utöver min sjukdom, ångest, oro, frustration, övergivenhet, orättvisan,

Men jag har fått reda på röntgen resultatet och det visade sig att det var en förändring i ryggen bakom bröstbenet. Sköterskan från kirurg – cytostatika ringde mig i måndags, 26/1-09. Hon sa inte så mycket mer, mer än att Dr hade sagt till henne att säga till mig att: ”Jag inte skall vara orolig”. Det är ju klart att man är orolig, det är jag hela tiden varje dag, varje timme. Det blir ju inte bättre när man får ett sådant besked. Jag fick också en tid till doktorn, måndagen den 2 februari, kl.13.00. Då han skall diskutera eventuella behandlingar vad det nu blir. Jag vet inte., Orolig är jag. Så det är bara vänta till den dagen och se vad det blir av det. Fan att det skall leva sitt eget liv i mig. Nu när jag har det kan jag inte bara ha det som finns och att dom inte blir fler i min kropp??? Så jag kan få leva ett normalt liv utan rädsla hela tiden? Svaret är förmodligen ett nej, för det finns ingen som kan göra något åt eller ta bort dom. Ingen kan heller förhindra dem att dom blir fler i min kropp. Metastasserna skrämmer skiten ur mig.

Ny röntgen tid

Jag har återigen gjort en skelett röntgen och jag väntar nu på svar på den. Jag är just nu sjukskriven helt vilket jag behöver, varit det sedan i 16 dec tror jag. Jag har fått förlängt sjukskrivning till slutet av februari. Annars är livet med mycket oro, rädsla och ångest över min sjukdom. Men det är det jag får leva med.

Min mamma ringde mig under dagen för att höra hur det var med mig hon hade hört genom min lilla syster att jag fått en nu metastas och hon säger till mig att ”hoppas att det går över” säger till henne att det går inte över.

Fredagen den 30 jan 09 kom en massa känslor över mig när vi satt och drack lite vin. Jag tycker och känner att det är väldigt orättvist att jag inte nog med att jag har fått bröstcancer med metastaser, utan det är tvunget att det skulle ske en förändring också. Vad har jag gjort som gör att jag förtjänar detta? Jag kan känna ibland att jag skulle bara för några sekunder att folk runt omkring mig får känna hur jag känner det, jag tror inte att folk förstår hur detta påverkar mig och mitt dagliga liv och psykiska mående, Mina tankar går alltid varje dag mellan död och liv. Vi vet ju alla att vi skall dö, men för mig är det ju så påtagligt och nära. Det är just det som är jätte jobbigt. För fan vem vill dö?? Det på verkar mina känslor varje dag men jag försöker att dom INTE påverkar mig och mitt dagliga liv. Det värsta med denna sjukdomen är ju, just att det inte syns utanpå, De flesta tycker ju att jag är så fräsch (på utsidan), det kanske jag är, men insidan är inte fräsch. Jag försöker heller inte att älta det stup i kvarten. När det kommer över mig så gråter jag eller pratar med någon beroende på vad jag har för behov just då.

Men jag har fått reda på röntgen resultatet och det visade sig att det var en förändring i ryggen bakom bröstbenet. Sköterskan från kirurg – cytostatika ringde mig i måndags, 26/1-09. Hon sa inte så mycket mer, mer än att Dr hade sagt till henne att säga till mig att: ”Jag inte skall vara orolig”. Det är ju klart att man är orolig, det är jag hela tiden varje dag, varje timme. Det blir ju inte bättre när man får ett sådant besked. Jag fick också en tid till doktorn, måndagen den 2 februari, kl.13.00. Då han skall diskutera eventuella behandlingar vad det nu blir. Jag vet inte., Orolig är jag. Så det är bara vänta till den dagen och se vad det blir av det. Fan att det skall leva sitt eget liv i mig. Nu när jag har det kan jag inte bara ha det som finns och att dom inte blir fler i min kropp??? Så jag kan få leva ett normalt liv utan rädsla hela tiden? Svaret är förmodligen ett nej, för det finns ingen som kan göra något åt eller ta bort dom. Ingen kan heller förhindra dem att dom blir fler i min kropp. Metastaserna skrämmer skiten ur mig. Jag har för mig att behandlingen denna gången efter cellgiftsbehandlingen blev cellgifter i talbettform. Minns inte exakt.

Jag kommer inte ihåg exakt alla turer men jag var stamkund på sjukhuset och på röntgen

"Så länge du är övertygad om att det du gör har en 

mening, kan du ta dig igenom både rädsla och utmaning och ta nästa steg"

Ps, mina kära läsare, ni får gärna kommenterar på både positivt eller något negativt. Tar tacksamt emot kritiken. Rörig text? DS