Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Fortsättning 15

Trots att jag visste att jag kommer att tappa håret, så var det FRUKTANSVÄRT när jag väl gjorde det. Det var lika jobbigt som att få diagnosen, ni kanske tycker att det är konstigt men så var det. Jag såg ju bedrövlig ut, o nu skulle ju alla se att jag var SJUK. Jag tappade hår lite då och då, ju längre tiden ju större tussar tappade. När jag inte hade så många tussar kvar så rakade jag av det. Åh fy vad det var jobbigt.

Livet fortsatte med mina behandlingar och mitt psykiska illabeffinande. Jag vet inte om jag någon gång kommer att återhämta mig ordentligt. Men jag levde ett tag på sonens student och det tack vara mig själv. (jag skryter lite, men det är jag värd tycker jag) Jag fixade allt själv trots att man brukar vara två föräldrar men den andre föräldern lyste med sin frånvaro som det brukar vara när det kostar lite. Som jag skrev förut att jag har tappat tidsperspektivet under dessa år jag var med om så mycket under en så kort tid.

Mina syskon började nu frekvent att ta kontakt med mig efter att jag fått cancerbesked. Från att inte prata med någon så pratade alla med mig helt plötsligt med mig . Jag blev ju upprymd med känslor och ville ta igen förlorad tid fram till dess att jag förstod varför de egentligen hade kontakt med mig. Jag tror att det var mycket för att döva deras eget samvete. Ifall något skulle hända med mig så kunde de ju säga till folk att de hade faktiskt haft kontakt med mig trots att jag hade stuckit hemifrån för ca 21 år sedan. Jag kände det så, sen om det är sant vet jag inte,,men fortfarande min känsla.

Jag har skällt på min lilla systster för att hon flyttade till Helsingborg och berättade vad jag kände. Men hon skrattade lite åt mig och hon hennes man sa bara att vi kan ju åka upp till dig.När jag som mest behövde nära och kära så blir jag återigen sviken.

Men det blir ju inte samma sak när det blir 34 mil mellan. Jag ville ju ha henne här hon var ju min syster. Kunna åka till henne om det var så att jag skulle behöva att åka över till henne någon kväll/dag i min process. Men så blev det inte hon flyttade.

Mina barn ville ju också ha dem här. Men det sket väl dom i det. Men innan ringde dom gärna när de var i trångmål och behövde stöd. De hade också magen att ringa och fråga om jag ville bli borgennär när de fick en lägenhet i Helsingborg. Tyvärr så gjorde jag det. Jag tänkte efter i stället för före. Men det har jag ångrat flera gånger om. Jag har inte fått någon hjälp av dom. De har bara utnyttjat mig. Så känner jag det och det kan ingen ta ifrån mig. Jag har aldrig blivit helt accepterad fast att min familj har tagit kontakt med mig. Så jag vet inte vad dom vill egentligen. Jag känner ju det. Det är inte samma sak för mig och mina barn som det är för mina syskon dem emellan. Skillnaden finns, men den är hårfin och en känsla som man inte kan förklara. Den finns där bara.

Min stora syster och lilla syster kommer hit någon gång då och då. Men det är inte äkta. Min mor ville också ha kontakt med mig strax efter jag fick reda på att jag hade cancerdiagnosen. Syskon sa till mig om inte jag kunde skicka papper åt min mamma så hon kunde få visum och åka till Sverige. Jag gjorde det och hon fick visum. Min mamma var dock inte så mycket hos mig som hos de övriga syskonen.

Jag tycker givtvis om mina syskon och mamma,(min pappa lever inte). Så hör o häpna vad min syster sa till mig på min sons student. Vi började att prata om min sjukdom, jag, min syster, barnens farbror och hans fru, Då säger min syster till mig så här ” Det är ALLAH som ville att du skulle få den sjukdom” Hur kan man säga något sådant? Jag fattar inte det än i skrivande stund.

Det gick några månader då jag mådde dåligt och var långt under skorna vilket ni förmodligen har förstått. Det var i alla fall en dag jag resonerade med mig själv. Kommer dock inte ihåg ordagrant hur mina tankar var, men jag vet att jag sa till mig själv, ” Feime, ska du må så här dåligt och kanske till och med dö”, Mitt svar var givetvis NEJ. Efter jag hade resonerat med mig själv så börja jag åter igen att resa på mig och leva vidare. Sedan dess så har jag faktiskt levt för dagen och gjort det jag har velat att göra, vilket jag fortfarande gör. Jag vill inte ångra något. Jag lever och är en ganska glad skit som verkligen älskar livet och allt vad det har att ge. Jag tar för mig.

Under hela den processen som jag gått igenom har jag ju givetvis längtat efter en man i mitt liv. Men jag förstod att jag kommer att leva själv resten av mitt liv. Vem skulle vilja ha en stympad kvinna? Jag kunde ju inte själv se mig själv naken, hur skulle då en man vilja se den kroppen naken och ta på den? Jag kände mig så ensam under hela den tiden. Jag hade ju förstås min vännina som ställde upp till 100 % och mina barn. Men jag hade ju inte en partner som jag längtade efter. Men jag förlikade mig med tanken till slut att så är det.

Då jag sitter ute på nätet en gång och skulle just stänga av för att jag skulle laga mat dök en trevlig och seriös kille upp. Vi bytte adresser till messenger där vi fortsatte att prata en del samt att vi bytte telefon nummer. Vi pratade en del vi telefon. Jag tyckte så mycket om honom utan att träffat honom. Jag berättade för honom hela min historia och han väljer ändå att träffa mig. Men vi hade det svårt att få till när och hur vi skulle träffas. Men jag skulle ha en kräftskiva den 2 september 2006 och frågade honom om han ville komma över då. Han sa att det går nog inte för han hade sin son den helgen och att han nog inte kunde få någon barnvakt. Jag kontrade med att vill man något så kan man. Att han kunde nog fixa med barnvakt om det var så att han ville träffas. Han hade anamat mina ord och hade ordnat med barnvakt och kom. Det tyckte jag var vågat för han kände ingen. Han hade frågat någon kompis om han ville hänga med till kräftskivan men kompisen kunde inte. Han hade sagt en tid och den tiden gick så jag sa till min vännina att han inte kommer. Men han dök upp och hade en rosa cyklamen med en fin vit kruka som jag fick av honom. Vilken man. Vi hade en jätte trevligt kväll men jag satt inte med så mycket som tur är så tog vännina hand om honom en hel del den kvällen. Jag var ju tvungen att greja en del och serva mina gäster. Jag måste ju också erkänna att jag var väldigt nervös med träffen. Plötsligt kommer han ut till mig köket en gång under kvällen och frågade om han fick ge mig en kram. Det fick han.

Han sov över och vi pratade hela natten så gott som. Vi låg länge dagen efter och han var tvungen att åka hem till barnen. Trots att jag inte kände honom så bra så kändes det så tomt och jobbigt när han åkte hem den eftermiddagen. Jag var jätte nervös för att han inte ville träffa mig igen. Men det ville han. Så vill träffades så ofta vi kunde både på helger och vardagskvällarna. Han sov över hos mig och jag hos honom. Jag var ju sjukskriven så jag åkte en del till honom med. Han bodde inte i samma stad.

Det var ca 6 mil från Skövde. Vi träffades mycket och fick så mycket, mycket känslor för honom. Jag kan inte beskriva det. Min dröm man hade kommit in i mitt liv. Han är rak. Han hade så mycket känslor och kärlek.Jag får villkorlsöst med kärlek från min älskade. Ja han har allt och lite till. Vi sågs och träffades mycket under två månader. Vi diskuterade i ett tidigt staduum om förlovning, först trodde jag att han skojade men det gjorde han inte och det kändes mycket rätt för mig så jag ville det med.

Vi bestämde oss att göra det på Helsingfors kryssningen utan att våra vänner som skulle följa med visste något. Det var ingen som visste mer än vi själva. Vi hade planerat att åka till Helsingfors med våra vänner den 2 december 2006. Vi frågade vännerna och ett kompis par till honom följde med och min vännina ville följa med på den resan. Jag och han hade planerat att förlova oss den kvällen vilket vi också gjorde. Då hade vi inte var ihop mer än två månader men det kändes så rätt. Vi pendlade några månader och han hade sitt hus och jag mitt. Till slut så var vi trötta på att inte få ses varje dag och sova tillsammans varje natt så han satte ett datum att då och då så skall jag sälja huset och flytta till mig- hansatte den 1 mars 2007 skulle han flytta och sälja huset vilket han också gjorde. Huset fick han i och för sig sålt senare men han flyttade det datumet. Vi kändes oss kompletta. Vi ville också gifta oss men vi visste inte när det skulle ske. Jag fick invänta på min älskling tills han friade vilket han också gjorde så småningom. Vi gifte oss den 29 mars 2008. Vi hade pratat fram och tillbaka hur vi skulle göra med fest, eller om vi skulle åka iväg någonstans att gifta oss själva. Men vi bestämde oss för att gifta oss och bara äta gott med barnen och ingen speciell fest. I stället för fest skulle vi bjuda barnen på en 14 dagars semester på Rhodos vilket vi också gjorde och vi hade det jätte bra.

Men den mannen har också gjort mig väldigt illa. Finns ingen man som gjort mig så illa som han Han hade ganska dålig kontakt med sina (knepiga barn dessutom). Så han ville skiljas för att få bättre kontakt. Ja ja ljuga kan man göra för sig själv. Han bedrog mig Han hade träffat en annan kvinna 35 mil bort. Där han bor idag. Jag undrar hur man kan få bättre kontakt med sina barn när man flyttar ännu längre från dom? Fattar att det var en ursäkt och mycket lögnaktig och omoget dessutom. Men alla får betala sitt pris förr eller senare så även han.

Dom kunde har hjälpt mamma för länge sedan för min mamma har haft uppehållstillstånd i Sverige men det har blivit återkallat av någon anledningen. Trots att jag hade fullt upp med behandlingar och min sjukdom så hade de magen o fråga om jag kunde hjälpa mamma. Vilket jag gjorde. Jag älskar min mamma. Redan där kunde de ha hjälpt min mamma men då behagade det inte någon av mina syskon att hjälpa henne för det var väl jätte jobbigt för dem. Det hade var nog så smidigt för mamma om de hade gjort det då. Hade hon sluppit alla intervjuer och alla resor fram och tillbaka till Skövde för ett möte eller dylikt. Vem blir det som äger problemet, jo det blir ju jag. Men det var ingen av mina syskon som grattade oss för att vi hade gift oss. Det var ingen som visste det innan för det skulle vara en hemlighet att vi skulle gifta oss. Det vara bara våra 6 gemensamma barn som visste det och min bästa vännina, som visste. vännina och hennes sambo var med vid bröllopet. Men nu vet dom. Inget grattis ingen present. En av min syster frågade om hon kunde få ett foto från bröllopet, det är den närmaste frågan angående giftermålet vi fått av min släkt.. Besviken? Klart att jag är. Ett grattis kostar absolut inget. Men det är väl för att jag har gift mig i kyrkan som dom inte kan acceptera giftermålet tror jag.

✿.•*¨`*•. ☆ .•*¨`*•. .•*¨`*•✿

"ATT HA STYRKAN INNEBÄR OCKSÅ,

ATT FINNA ATT DU INTE ALLTID BEHÖVER

VARA STRAK HELA TIDEN OCH ATT DET ÄR OKEJ"

Trevlig läsning....på åteseende....:)