Fortsättning 52
Torsdag 2013-11-07
Ibland eller ganska så ofta kan jag undra vad vi människor gör på denna jord när vi ändå alla ska vandra i samma spår? Vi föds och jobbar, sover många procent av vår tid och så finns det lite fritid att göra roliga saker på. Sen på det utsätts männskor för grymhet som krig och obotliga sjukdomar. Det kan väl ändå inte finnas något syfte till det eller vad tror ni? Nu är det bara mina tankar och inget annat och säger heller inte vad som är rätt eller fel. Sen kan jag tycka något. Nu sitter jag inte här och säger att livet har varit helt underbart och fantastiskt, men man/jag har också fått vara med och uppleva mycket negativt och kämpat för det också. Varför kan vi inte alla fördas till ett helt underbart liv utan massa ”problem” och bara få leva och njuta av allt här och nu utan att behöva att kämpa med näbbar och klor oavsett om det gäller sjukdomar eller något annat ont som finns i denna gryma världs som vi ändå faktiskt lever i.
Det är helt fantastiskt underbart att leva när man får leva och må bra. Säger inget annat om det. Men det är några få förunnat som får leva utan några motgångar och problem. Sen säger jag inte att vardagen har problem och det kan man lösa och man växer i den uppgiften som människa och individ. Men det finns de saker man inte kan påverka som person. Varför ska vissa utsättas för sån grymhet som det ändå är för vissa av oss oavsett nu vad vi går igenom.???
Men jag ser inte att jag som människa kan växa i det jag får gå igenom och har gjort sedan 2005. Vad ska jag lära mig? Vad ska jag ta med mig? Vem ska jag lära? Vad kan jag lära ut?? Finns det något att lära om det jag går igenom? Erfarenhet, Ja. Positiv sådan? Nej. Nu säger jag heller inte att jag har varit med om det värsta utan jag säger vad jag har för erfarenheter och vad som är värst är individuellt givetvis. Men jag förnekar inte att jag går igenom något jävligt tufft, därmed säger jag inte att någon annan eller just Du gör det också. Alla har vi våra ryggsäckar och erfarenheter på både gott och ont som faktiskt präglar oss som människor och individer antingen vi vill det eller inte.
Det är ju så att livet går ju vidar i alla fall för var en av oss när någon lämnar detta jordeliv. Visst är det konstigt? Ena dagen finns man här och man ser, känner, hör allt och PUFF så finns man inte längre. Man är inte längre delaktig i detta liv. Jag tänker ibland. ” Herre gud jag får inte vara med här hur länge som helst. Jag får inte inte vara med om när mina rosor blommar nästa gång”. Men livet går vidare för de som finns kvar. Det är väl tur det. Jag säger inte heller att man ska sörga hur mycket som helst när någon gått bort. Utan jag tänker mer om mitt eget ego. Jag får inte vara med och se, uppleva, se barnbarn växa upp, m.m.m.
Ni som läser. Jaga eller stressa inte sönder er för livet är här och nu och den går tyvärr inte i repris även om man så skulle önska ibland. Vi lever inte bara en gång, vi dör en gång, men vi lever varje dag. I dagens samhälle ska det köpas så mycket materiella ting som inte betyder något egentligen. Hälsa, värme, kärlek till nära och kära, omtanke. Någonstans i allt denna stress efter ting så glömmer vi av att leva och njuta av det vi faktiskt har istället för att söka det VI INTE har. Visst är det konstigt? Vi får ju ändå inte ta med oss alla ting i graven. Vi kan inte köpa kärlek med ting och vi blir heller inte lyckliga med att köpa massa ting. Man ska vara lycklig i sig själv och själen. Tror man det så lurar man bara sig själv.
Jag vet inte om ni nu tycker att jag ”flummar” men det är mina tankar och en del känslor jag skrivit.
Jag hörde just nu på tv från en före detta politiker som har haft en schizofren bror. En annan högt uppsatt politiker hade sagt till henne att hon under inga som helst omständigheter fick avslöja detta i massmedia. Är det då konstigt att det ser ut som det gör inom pysikatrin när våra politiker har en sådan syn på olika sjukdomar? Det är skamligt tycker jag.
” Det sägs att en person behöver tre saker för att bli lycklig;
någon att älska, någonting att göra och någonting att hoppas på”
