Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Söndag 2013-11-03

Nu va det några dagar sedan jag skrev. Jag har haft det bra utan smärtor fram till i fredags kväll då det började igen och hade även feber då. Igår och idag har jag dock ingen feber men ont.

Min dotter Lindha och jag var i måndags uppe i Stockholm på Cancergalan. Det var en 100 % känslospäckad kväll på alla vis, men det var även lite humor samt bra artister med bra musik som underlättade mellan varven.

Vi fick höra många historer med människor som är med om samma sak som jag. Kända som okända människor. Det som jag tänkte på och som är en röd tråd är: Vi som råkar ut för det tänker på samma sätt och på samma saker ( i det stora hela). Det första vi tänker på när vi ska påbörja med cytostatika är, tappar vi håret? Man som kvinna tänker det. Samtidigt som vi vet att håret växer ut igen. Oj, herre gud nu blir jag av med mitt bröst. Inte konstig tanke i och för sig för det är en kvinnlig attribut som vi vill ha och bör ha kvar. Men det är ingen som tänker på eller i alla fall sagts, men herre gud jag har något brutalt och så elakt i min kropp som härjar helt fritt utan att någon har någon som helst kontroll över det. Samt döden.

En viss kontroll har väl doktorerna, men det är tillfälligt. Visst är det konstigt att vi (även jag har tänkt så) vi fixerar oss vid det yttre istället för att koncentrerar oss på det hemska som lever fritt i våra kroppar och tar död på de friska cellerna? Vet inte vad det står för att vi lägger det utanför oss. En skyddsmekanism?

Det finns en sak som jag ibland kan störa mig på och det är dom som säger ”jag ska vinna över min Cancer” Vem av oss vill inte det? Det handlar inte bara om viljan i det fallet för alla vi som är drabbade vill vinna över den. Men nu är det så att det finns lite olika cancerformer och olika elaka. Vissa kan vi tyvärr inte vinna över hur gärna jag/vi vill. Det kan kännas som ett hån när någon säger så. I det blir det också lite skam för oss som har en elakare Cancerform än den som klarade sig och blev friskförklarad och vi inte ”vinner” över den. TRO MIG, JAG SKULLE INGET HELLRE ÄN ATT INTE HA DET, MEN HAR DEN TYVÄRR.

Nu är det mina tankar och funderingar säger inte vad som är rätt men så känns det för mig.

Jag är inte bitter på dom som klarar sig från Cancern, men jag kan ibland se denna sjukdom från olika håll och lite utanför fast jag är mitt i den. Det fick jag framförallt i måndags på galan. Det är många frågor och funderingar man får när man kommer någon så nära som det var i måndags. Jag har inte varit så nära någon med denna sjukdom även om jag känner några som har det. Men det är lite tabu och skamligt fortfarande tror jag att ha Cancer.

Familjen och nära och kära är mycket viktig i vår process för oss alla. Vi har också bråttom att leva. Vi vill leva här och nu och vara med om så mycket som möjligt och vi vill inte missa något.

Jag har sagt det förut men säger det igen.

Denna grymma brutala sjukdom drabbar tyvärr inte ”bara” den som har Cancer utan alla runt omkring en.

Många tänker nog också när ni läser min blogg. ”Hon skulle behöva prata med någon profesionell” Jag har försökt det med två olika. Men jag tyckte inte att det fanns förståelse från någon av dom. Det var så långt borta från dom och dom ville helst prata om något annat än just mitt psykiska mående. Vilket inte har varit eller är lätt. Det handlar inte om att någon ska hitta svar för det finns ingen som har det än. Utan bara vara där. Ringa och fråga, hur är det idag? Vad ska du göra idag? Men den som frågar får också vara beredd på ett negativt svar och vara beredd att ta det annars är det ingen ide att fråga. Man ska inte fråga bara för att en mall säger att man ska fråga.

” Smärtan är otrolig tuff,

men den visar ändå vad

starka människor är som

klarar av att strida mot

den dag efter dag”