Fortsättning 39
Tisdag 2013-10-01
Det är ju konstigt att orden Cancer fortfarande är ett så laddat ord för alla i samhället trots att vi är upplysta. Vet inte vad det beror på, det är laddat även för mig också, men jag lever med det 24/7. Jag har inga problem att prata om det, men många är rädda för att ens göra det. Man kan inte vara expert på det hade man varit det så kanske man varit miljardär men så är det inte man kan prata om det man vet känner. Det är inte farligt att prata och man får inte sjukdomen av det. Det är heller inte farligt att prata eller ställa frågor till den som har det.
Det är många (av egen erfarenhet) som ställer frågan till mig ”hur är det” Jag kanske svara idag är det så där, eller det är ingen bra dag idag. Sen blir det inget mer, Varför? Men om någon är förkyld eller dylikt så kan man prata hur länge som helst om det och vem som har den värsta förkylningen.
Nu menar inte jag då att de ska tycka synd om mig men ställer man frågan får man kanske vara beredd på att forstätta att fråga annars får man låta bli att ställa frågan anser jag. Det är inte farligt att bara sitta där och lyssna och bara finnas till. Idag (tror jag) att alla känner någon som har Cancer, så det borde ju inte vara konstigt.
Nu har jag fått en tid för en ny röntgen, och det är på min halva under läpp som jag av någon anledning har tappat känseln på. Varit hos tandläkaren och de har undersökt och röntgat men de hittar inga nerver som är i kläm. Det är något hela tiden. Blir så trött.
Nu så var det tisdag och har just varit på röntgen och röntgat skalle och det för att de eventuellt ska se varför jag tappat känslen på halva min haka, har haft så i snart 1 år och de har fortfarande inte kommit fram till något. Har även varit hos tandläkaren och de har också röntgat käkbenet men de hittar inget fel de heller. Vi får väl se va de kommer fram till om de kommer fram till något. Hur som haver så är personalen på röntgen helt gudomliga, har bara träffat på trevlig personal där. De frågar och jag får vara med och bestämma det minsta lilla de gör inget över huvudet på en. Personalen till och med hjälpte mig att sätta på mig mina örhänge för de fick jag inte ha på mig under röntgen. Det är väl inte dåligt?
Helgen som var, var jag nere i Helsingborg med min son hos min syster och när vi hade halva vägen kvar så fick jag fruktansvärda smärtor men tänkte att de går väl över, men de gjorde de inte. Jag hade dock bara med Alvedon för smärta som jag alltid har med mig i väskan. Smärtan eskalerade istället. Syster åkte in till stan med min son och sin make så jag frågade om hon kunde gå in på något apotek för att se om hon kunde hämta ut morfin tabletter åt mig. Jag hade hemma men de hade jag inte behövt att använa förut. Jag trodde inte att jag skulle få några. Men jag fick ut 20 st tabletter vilket var en befrielse efter några doser. Jag blev fruktansvärt trött av de medicinerna men de hjälpte.
Jag har varit trött efter helgen men nu idag så börjar jag återhämta mig.
Imorgon är det behandling igen.
” Det är svårt när orken dör ut,
fast VILJAN att orka leva vidare”
