Fortsättning 40
Onsdag 2013-10-02
Jag har idag (tisdag) känt mig lite allmänt nere...fast egentligen är det väl inte allmänt vet ju grundorsaken. Jahga brukar dessutom må dåligt dagen innan behandlingen, precis när man återhämtat sig så är det dax för nästa kur och illabefinnande.
Men min ångest är för tillfället inte så hög som den va för några dagar sedan.
Jag längtar oerhört efter mitt barnbarn.
Nu från det ena till det andra...nu är det första oktober och då skall det samlas in pengar under 1 mån till cancerforskningen, borde det inte göras varje månad året om eftersom dom behöver mer pengar till forskning?? Nu är det inte så att jag är emot insamlingen det är bra, men inte bara en månad och så blir desperation i det. Alla får panik och blir påminda under oktober månad att Cancer existerar men sen då? Tror folk glömmer ganska fort efter. Folk lägger en peng, sen tycker dom att dom gjort vad dom skall göra.
Alla borde bli påminda ofta och det borde pratas om det ofta. För jag känner att det är tabu att prata om Cancer och att vissa kan uppleva det som en skam att faktiskt ha Cancer, har jag också gjort. Det är inte frågan om att det är ett laddat ord, för det är det, även för mig, men man kan inte förneka ett faktum skiten existerar oavsett om vi vill mörka skiten eller inte.
Det är så skrämmande för många att dom till och med har väjt sig för att vara vän med mig. Har dock vänner kvar som vågar stå kvar. Som tur är. Trodde att man var vänner i vått och torrt och ingen kan rå för att man får en dödlig sjukdom. Undra vem det är jobbigast för mig eller den personen? Jag är heller inte en person som tjatar ihjäl mina vänner. Frågar de något så svarar jag. Mår jag dåligt och tar kontakt med vänner så känner jag av läger om hon orkar lyssna.
Nu är det ju så att denna hemska, lömska sjukdom kan vem som helst få oavett religion, färg på huden, m.m. Som jag tidigare har sagt så tror jag att denna
sjukdom kommer att bli en folks sjukdom. Hur skulle dessa människor klara av det om dom själva eller någon anhörig fick denna sjukdom? För oss som har denna hemska sjukdom är det bara viktigt att ni finns fysiskt och ibland lyssnar, för att ge råd och dylikt kan man inte ge någon med denna sjukdom. Bara va där. Det är väl inte så mycket bergärt? Jag pratar inte om att vännerna skall vara någon terapeut.
Visa bara enkel medmänskighet. Att få någon att le när man är nere, då har man nått mycket.
Natten har varit så där med sömn så brukar det vara inför behandlingen många tankar som far och flyger fram och tillbaka.
Nu är klockan 08:11 och det är kallt ute. Ligger vitt som täcker gräsmattan och fönster på bilarna skrapas. Men det är friskt ute, trots att jag inte gillar hösten och vintern.
”Verkligheten är sann för oss alla
men olika för var och en av oss”
