Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Onsdag 2013-10-09

Ja, jag vet inte om jag måste nämna att jag har smärtor hela men det gör olika ont. Ibland har den sämsta smärtan semester vilket är skönt för min del.

Min dotter Lindha har varit här sedan i måndags och åker hem imorgon men kommer tillbaka med hela sin familj på fredag. Det vill säga mitt barnbarn. Hon har varit iväg och träffat kompisar och det har inte gjort mig något hon har varit här och det har kännts gott i hjärte roten.

Idag har det varit riktig höst blåsigt och kallt. Usch för den kommande årstiden. Jag gillar inte den.

Nu lyser det lampor i alla fönster utanför vilket i och för sig är mysigt. Det mysiga med vintern/hösten är att man kan tända mycket ljus vilket är mysigt och man får ett gott välbefinnandet.

Mina tankar ibland är så sjuka så jag vet inte vad. Jag tänka emellanåt att jag nog blir frisk, fast jag vet att det inte är så. Tänker varje gång jag ska åka till doktorn efter en röntgen för att få det svaret vilket sker var tredje månad. Idag får jag nog ett bra besked, samtidigt som jag innerst inne vet att jag inte kommer att få och ibland så känner jag att det inte bådar gott. Läkaresöken är ALDRIG trevliga. Men tänker så det gör jag. Jag undrar hur jag kan tänka så. Klart att det kan vara för att jag inte vill att det ska vara så och letar efter minsta lilla halmstå.

Jag vill inte lämna denna Jord. Den är vacker. Den är trevlig. Den är rolig. Jag har mycket att ge framför allt till mina barn och barnbarn. Så jävla FUCKING orättvist. Det gör så ont hela min kropp från tå och upp så ni inte kan ana. Klart att ni inte kan ana för ni befinner inte i mina skor, men ni kanske har en liten, liten uns om min känsla.

Det som kan störa mig är framförallt att de inte hittar roten till själva Cancer och att det behövs pengar för forskning hela tiden. Jag tycker ju att snart måste dom knäcka koden. Det har pågått i många år. Visserligen har det gått framåt men vi som är riktigt sjuka hittar de inte koden för.

Staten har pengar till att skicka vapen och diverse till andra länder för krig men de kan inte se till att forskningen förs framåt utan att det ska vara galor och en speciell månad för CANCER. Den finns där hela tiden året om 365, 24/7. Dom borde ju intressera sig för att de hittar botmedel för jag kostar ju pengar när jag är sjuk och får mina behandlingar, fast jag har betalat skatt sen jag var 14 år,,:). Jag får inte riktigt till det att de inte gör mer och engagerar sig mer än vad dom (i alla fall vad jag vet)

Nedan kommer jag att publicera en text som min dotter hade skrivit på Magdalena Graafs blogg. Var mycket fint och rörande skrivet av henne.

Nu så är det en rosa månad och vi vill verkligen att alla ska engagera sig i kampen mot bröstcancern. Vi är med i kampen som ni säkerligen ser då sajten har blivit rosa. Många av er är säkerligen också redan med. Det är något som vi är mycket glada för!
Sedan finns det de som kanske inte riktigt har hittat den där orsaken som får en att aktivt göra någonting för kampen mot bröstcancer… Kanske kan det bli veckans krönika från Suzanne? En mycket känslofylld krönika som kastar in en i den omtumlande värld en anhörig till en cancersjuk lever i. Mycket läsvärt i dessa tider (och annars också för den delen). Tack för din krönika!
Blev du manad att vara med i kampen mot bröstancer när du läste den här veckans krönika? Isåfall kan du skänka en slant till Rosa Bandet HÄR.
Eller vill du kanske vara med på sajten med din krönika? Skicka då in den till [email protected]. Gärna ihop med en bild på dig själv samt en kort text om vem du är, men likaså går det bara att vara anonym. Tack!

Mitt namn är Suzanne, men kallas för Sussie. Jag är 23 i December och bor i Skövde. Jag har alltid gillat att skriva och utrycka mig på det sättet har alltid varit min starka sida. Jag vill skriva en läsarkrönika och hoppas att den kommer med i din blogg. Det handlar om det finaste jag har i mitt liv, hon som gav mig liv – min fina mamma Feime.

Att överleva
Det var December, året var 2005, det var snö och minusgrader. Det var en dag jag och mina syskon hade bävat för väldigt länge. Min mamma som då var 42 år hade känt en knöl i sitt bröst för en tid sedan och fick den kollad på sjukhuset i Skövde. Jag minns dagen som den var igår.
Jag och min bästa barndoms kompis Jessica skulle åka in till stan efter skolan och handla julklappar, jag försökte undvika den tunga dagen så som jag alltid gör med saker som är jobbigt. Vilket alltid varit min svaghet, det som är jobbigt, finns inte! Telefonen ringde, det var mammas dåvarande bästa kompis – ”din mamma har fått bröstcancer” Poff, splitter, kras, himlens alla stjärnor försvann.
Min fina mamma, den kvinnan som kämpat i hela sitt liv för att bygga upp det hon har idag och så får hon det här? Allt gick väldigt snabbt, vid nyår åkte hon in för att operera bort sitt sjuka bröst. Jag blott 15 år och garanterat mina två äldre syskon också gick som i ett töcken.
Vad händer? Kommer min mamma dö nu? Operationen gick bra och hon började med cellgifter för att få bort det vidriga ”sakerna” som befann sig i hennes kropp..

Jag minns dagen när jag såg mamma utan hår på huvudet. Hon hade köpt på sig fina sjalar som hon kunde knyta runt huvudet i väntan på sin peruk. Mamma kom upp till tv rummet och bad mig hjälpa henne knyta den. Hon tog av sig den, jag såg, en sjuk mamma.
Där och då insåg jag, min mamma är sjuk och jag ska göra allt i min makt för att få henne att bli frisk igen. Jag vet att det var en fruktansvärd period för henne, ibland, kunde man se på hennes ögon hur mycket hon led, hur hon frågade sig själv ”varför jag?”.. Åren gick, hon hade metastaser i sin kropp fortfarande, hon åt mängder med tabletter dagligen.
Vi pratade väl inte särskilt mycket om det egentligen, jag ville, men jag kan/kunde inte. Det river upp så mycket sår, det enda jag kan tänka på är att jag inte vill förlora min mamma. Tårarna rinner nerför min kind nu, av tanken på att hon inte kommer finnas i mitt liv.
Men om det är något jag lärt mig av mamma så är det at hoppet är det sista en människa lämnar. Så jag hoppas.

Nu, är det det 10/2-2013. För ett par veckor sen åkte mamma in på röntgen som hon gör då och då för att kolla om det spridits eller inte. Denna gången hade det gjort det, i levern.
Jag frågade mamma – Men, det kan ju inte finnas hur många tabletter som helst, vad gör läkaren? Vad händer härnäst? Vad händer om inte tabletterna hjälper? Mammas svar var: Nej såklart det finns ju inte hur många tabletter att pröva, om inget hjälper, ja då är det bara att invänta.
Mina tankar for iväg på en halv milli sekund, vänta? Vänta på vadå? Att du ska dö? Aldrig! Aldrig! Det här händer inte, min mamma är idag den vackraste 50 åringen jag någonsin skådat, med mycket tungt och jobbigt bagage mer än cancer.
Ja, och så ordet. Cancer är väl ett helvete i sig, ordet Cancer är det värsta jag vet. Det finns med i min vardag, vart jag än går. Sätter jag på en tv kanal så tro fan att det är någon i karaktärerna som har cancer. Tro fan att det tas upp så fort jag kollar på TV. Jag ryser till varje gång jag ser ordet, mina tankar far direkt till Mamma, min kämpe.

Idag, är jag 23 år i December, kanske lite naiv fortfarande men jag vägrar tro att hon ska försvinna, jag bara vägrar. Min mamma ska stå med mig när jag väljer min brudklänning, min mamma ska sitta på första raden på mitt bröllop och gnistra med sina bruna ögon och det bara lyser stolthet om henne, jag ska ringa min mamma när jag är på väg till förlossningen och säga att det är dags nu.
Min mamma ska finnas här, där hon hör hemma, där hon skänker så mycket humor (om än ganska torr), glädje och kärlek till alla runt omkring henne. För vet ni varför? För hoppet är det sista som lämnar människan, likaså min mamma.

Det har gått tre dagar in på Oktober månad, den månaden när cancer syns mest på hela året. På tv, reklam, internet, utanför mitt jobb- garanterat utanför ditt jobb med. Jag är trött på det nu, cancer.
Så jävla trött på det. Nu skänker vi pengar, se till så att denna vidriga sjukdom botas och försvinner ifrån oss. Jag vill inte se den mer.

Tack snälla för att ni läste och tack du Magdalena som förhoppningsvis publicerade denna krönika och hjälper insamlingen.

Många styrkekramar till alla er kvinnor där ute som kämpar, och en stor PUSS till min fina mamma! I love you

/ Sussie Bajrami Fälth

”Lär som du skulle leva för evigt

Lev som om du skulle dö imorgon”