Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

2013-09-04

Hej alla läsare nu var det ett tag sedan jag skrev. Det beror på många faktorer, men nu ska jag försöka att skriva varje dag.

Det har ju hänt mycket sedan sist givetvis och det kommer att bli en blandad blogg.

Jag börjar söndaden den 1 september, 2013. Jag vaknade denna dag av en smärta högt upp i buken, vilket i sin tur under dagens gång gick ut över mitt humör och måeende. Jag hade lika ont på måndagen den 2 september och jag slog en singnal till kirurg mottagningen o berättade hur det va, jag hade sedan innan en återbesök till min doktor på tisdagen den 3 september. De sa att jag kunde vänta till dagen efter viket jag också gjorde.

Min smärta i buken var/är smärta i min levern, det förstod jag tidigt och mina tankar gick runt o runt o jag blev inte klokare av dom, snarare tvärtom. Nå väl jag åkte till doktorn på ons som avtalat, det kändes inte allas bra, men jag var tvungen att åka dit. Så det första doktorn sa till mig var att: ”Ja du det har ökat i mängd på levern” Jag, började givetvis att storgråta och tror inte att jag lyssnade så mycket mer på vad doktorn sa, men tror inte att han så mycket mer eftersom jag inte frågade något. Min och pojkvännens dag igår bestod av många, många, många tårar, och trots det så finns det ingen utväg finns bara en väg. Sen kom det värsta, det var ju att ringa och meddela sina barn om hur det hade gått och vad som hade sagt. Det är inte alls roligt att ge sina egna barn ett sådant besked. Ens egna barn ska ju inte må lika dåligt som en själv, men har man en sån här jävla sjukdom så utsätter den ju tyvärr inte bara den som har det utan hela sin släkt nära o kära. Så jävla orättvisst. Jag tänkte under hela dagen, varför jag? Varför går den förbannade sjukdomen inte att bota? Varför ska mina barn utsättas? Kan det inte bara få vara bra? M.m.m.m..

Jag känner mig som en vandrande metastas och det är ingen rolig känsla. Jag har smärtor överallt på kroppen som ingen medicin biter på utan jag får bara ”köpa” läget, nej, det gör jag inte men vad göra?

Jag har sedan jag fick denna förbannade sjukdomen 2005 pendlat varje dag i mina tankar mellan liv och död, men igår kändes det som om jag fick min slutgiltiga dom. Den känsla gott folk kan jag säga den va inte alls behaglig på något sätt. Utan det va smärta som inte kan beskrivas i varken ord eller handling. Den är vidrig. Igår gick jag nog igenom varenda tanke i huvudet utan att bli något speciellt klokare. Det va så overklige samtidigt som det va verkligt. Jag ville inte vara i min egen kropp men hur skulle jag gjort för att fly från den? Jag hittade inga svar i alla fall. Jag ville och önskade att det bara var en dålig mardröm, men det var det inte heller tyvärr. Utan detta är min verklighet. Igår tyckte jag inte något va viktigt förutom mina barn o mitt fina barnbarn Juia samt min pojkvän. Men varför ska dom utsättas för denna smärta? Räcker det inte att jag gör det? Det gör så ont i mig. Varför finns det inte ett riktigt botmedel mot denna hemska förbannade sjukdom? När vi idag 2013 kan flyga till månen men inte knäcka koden CANCER? Det är för mig en gåta.

Jag orkar inte mer känns det som, men å andra sidan har jag inget val utan det är ju bara att ta sig igenom det vad det nu är och hur det kommer att bli får tiden utvisa. Varför i helskotta ska jag prövas igen, igen och igen? Jag har väl prövats så det räcker och blir över tycker jag själv. Kan jag inte bara leva o må gott med mina älskade barn och barnbarn? Nä, då inte du Feime för du ska prövas i sista stunden. Ja ja jag har ju inget val mer än att gå igenom.

Så imorgon eller rättare sagt idag för klockan är nu 03:38 ska jag börja med en sort cytostatika.

”Mina ögon kan tindra

Mina läppar kan le

Men sorgen i mitt hjärta kan ingen se”