Fortsättning 35
Söndag 2013-09-22
Julia vaknade strax efter sex då hon hade sovit även denna natten utan att vakna. Vi gick in och sjöng för dottern som fyller 25 år idag. Hoppas att hon får ett långt och härligt liv <3
Jag och dottern var ute och shoppade igår och hon ville ha kläder vilket hon också fick.
Idag är jag väldigt trött och ont i ryggen samt i magen. Så fort jag får ont någonstans i kroppen så kommer negativa tankar ”inte något nytt igen”. Sen drar tankar iväg. Åh vad jag önskade att jag inte hade detta i min kropp.
Ja idag söndagen den 22 september gick jag upp kl. 06.00 då jag hade länge varit vaken med smärta under hela natten. Jag har haft ont i min lever och därav mina tankar har farit fram och tillbaka. Jag har känt mig ledsen under natten och även när jag gick upp idag. Men när man ser solstrålen så försvinner det en liten stund. Jag har funderat på, jaha, är det dax för mig nu? Jag vill leva länge men tyvärr kommer jag inte att få göra det. Har även funderat på min död, och vem vill dö, vem vill fundera på den? Förmodligen ingen. Funderat på mina barn och hur dom skulle må, mitt barnbarn. Samt att tänk att man inte får vara med om att leva och se allt som livet har att ge. Se barnen med deras familjer. Det är en stor sorg i mitt hjärta. Fan jag blir så jävla arg på denna skiten. Det är ingen ide att ställa sig frågan , varför? För det finns ändå inget svar som någon kan ge. Men jag skulle ge allt för att bli frisk. Sorgen och den smärta jag har den gör jävligt ont i mig som inte vill försvinna och kommer förmodligen inte att gör det heller. Något jag får bära med mig till sista dagen. Fan, fan, fan. Tänk att man inte kommer att finnas mer och se och uppleva allt. Där låg jag och tänkte hur det kan se ut efter att jag inte finns mer men det är ju bara hypotetiskt för jag kommer inte att få svar på det. Mitt hjärta den gråter och blöder. Tänkte på vem ska mina barn vända sig till när dom vill fråga något eller bara ha råd? Mitt barnbarn vill jag finnas för alltid, men jag får njuta av henne så länge jag finns. :(
Att det ska finnas sånt elände i livet och människor bli utsatta för det, det är konstigt. Livet är ju så kort så alla borde få leva och njuta och vara friska, men nej då, vissa ska utsättas.
Idag ska jag åka med en stor sorg och saknad av barnbarnet och hennes familj. Har tillbringat de senaste 12 dagar med dom. Kommer att kännas ensamt och längtan kommer att vara enorm <3.
Imorgon blir det prover inför behandlingen på onsdagen. Lika jobbigt varje gång. Men det är bara att gå igenom det. Hade varit enklare att ta sig igenom behandlingen om jag visste att jag blir helt frisk men så är det tyvärr inte.
” Smärtan är aldrig snäll,
den har bara lite bättre
dagar ibland......”
