Fotsättning 23
Forstättning 23
2013-09-07
Har nu varit trött i några dagar trots att jag sovit en hel del. Men det är väl inte så konstigt med allt som snurrar i huvudet och min nya Cytostaika. Tror inte att jag är speciellt rolig att umgås för tillfället.
Har idag i det fina sen sommar vädret varit ute och åkt hoj med ett gäng bikers, det va skönt men jag var väl inte på det bästa humöret.
Nu sitter jag och har precis öppnat en öl och lyssnar på musik samtidigt som jag skriver. Mår inte något vidare nu heller men jag ”måste” ju någonstans leva trots mina förbannade motångar. Smärta är så oerhörd att det gör ont långt ner i maggropen, har någon känt så, ja, då vet ni kanske vad jag pratar om. Jag känner mig som en vandrande ”METASTAS” :( har ni inte sett en metastas, kolla på mig då. Fuck the world säger jag bara, ( ni som tycker att jag svär, läs inte min blogg)
Jag kanske tjatar, el ja det gör jag, men min sorg,ångest i min kropp finns där hela tiden även om jag gör roliga saker och den är så svår att förmedla via skrift, ja förresten det går inte även om jag skulle försöka att prata om det. Det gör ont hela tiden. Mitt hjärta den gråter hela tiden fast det inte syns, men jag känner det
och jag kan inte göra ett jävla dugg för att jag ska må bättre. Gilla läget? Hmmm??
Jag sitter i köket o skriver och tittar ut, solen skiner, tittar på träden, sandlåndan, gräset, blommorna, ja allt jag kan se utanför och tänker, ”hur länge till får jag se allt det fina” blir givetvis förbannad och ledsen samtidigt över att jag ska behöva tänka så.Jag kan njuta av utsikten men det innebär inte att sogren är borta. Tycker jag synd om mig? Ja det gör jag faktiskt för jag har så fin familj att jag inte vill vara utan dom, mår även bra när jag är med dom, jag vill vara hos dom/ delaktig i deras liv länge till, men någon annan har bestämt något annat för mig. Är det så här det är tänkt med själva livet, smärta, oro, ångest, m.m.? Det kan väl det ändå inte vara någon mening med eller?? Jag skulle helst av allt bara vilja ställa mig och bara skrika ut min sorg, men om det hade blivit bättre av det så lovar jag att jag garanterat hade gjort det, så enkelt är det ju tyvärr inte.
Jag undrar vad jag ska lära mig av min smärta. Ja, de lärde säger ju att man blir starkare psyskiskt, men vad hjälper det när det ändå inte finns så mycket att göra? Jag hade jätte gärna varit en svag liten själ men frisk. Jag får vara glad för varje morgon jag får vakna och det är jag kan jag lova er.
Slut för idag....
”Alla använder samma ingång
till livet och samma utgång”
