Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Hej på er kära läsare, det är Feimes dotter Lindha som skriver. Som ni märkt har det inte varit mycket aktivitet här den senaste månaden och det har sina orsaker.
Dessvärre måste jag meddela att min älskade och högt saknade mor, gick bort fredagen den 24 januari.

Ett par veckor innan jul, närmare bestämt den 10 december, så frågade mamma mig om inte jag ville skriva om min utredning på Linköpings Universitetssjukhus i bloggen. Jag kontaktade dem angående mammas bröstcancer för att jag var orolig för att den var ärftlig.
Såhär löd sms:et hon skickade: ”Vill du skriva vad du tänkt o känt under din utredning så kan jag lägga ut den på bloggen om du vill? Kramen”. Det ville jag så gärna men det glömdes dessvärre bort, livet kom lite emellan. Jag ville hålla det jag lovat så därför lägger jag upp det nu, bättre sent än aldrig.

Min mamma levde med sin bröstcancer i många år (diagnotiserad december 2005) och jag har hela tiden varit väldigt rädd och orolig att både jag och min syster också skall drabbas, eftersom jag vet hur vanligt det är. Jag blev också allt mer orolig ju mer tiden och åren gick, eftersom mamma blev allt mer sämre. Framförallt under månaderna innan hon gick bort.

Under de läkarbesöken som jag följde med mamma på (flyttade till Norrköping i maj 2011 så efter det närvarade jag inte på läkarbesöken) så fick jag inte riktigt grepp om mammas cancer och vad det innebar, varken för oss eller mamma själv. Sen kan jag ärligt säga att varken jag, mamma eller mina syskon kommer ihåg så mycket om vad som sades på de besöken, för man fick liksom blackout. Man var ledsen, upprörd arg och mycket annat.

Jag fick rådet av en vän, vars mamma också har bröstcancer, att kontakta Klinisk genetik Regionmottagning, Lab patologi cytologi genetik (långt ord, vet inte ens om hela behöver vara med haha, men det är så det står på min kallelse dig) på Linköpings Universitets sjukhus.
Dem var duktiga på just sådant sa hon. Sagt och gjort, jag ringde och jag fick en tid bokad till mig.

Väntan innan jag skulle dit, var väldigt jobbig eftersom jag inte hade den minsta aning om vad som väntade. Väl på plats fick jag träffa en Genetisk vägledare, som var väldigt trevlig, förstående och som lyssnade på mig när jag berättade om mammas sjukdomshistoria. Hon ville även veta om övriga i familjen och släkten haft/har bröstcancer. Hon noterade en del och förklarade lite mer ingående och jag fick även med mig lite information hem som jag kunde läsa på.

Hon fick även mammas kontaktuppgifter då dem skulle ha ett blodprov från henne, som mamma ordnade via sin vårdcentral, som i sin tur skickade det vidare. Mamma visste såklart om att jag var där så hon var med på det hela. Hon hade även telefonkontakt med den Genetiska vägledaren. Mamma ordnade blodprov som skickades och sen hörde jag ingenting mer från dem i Linköping.

Tiden gick och i december fick jag en kallelse till Linköpings universitetssjukhus igen, till samma mottagning. Men denna gång stod det ett annat namn på kallelsen, jag skulle träffa en överläkare.
Jag blev givetvis fruktansvärt nervös och fick en ordentlig klump i magen. Varför ville dem träffa mig igen? Det sa dem ingenting om på första mötet. Hade mamma ärftlig cancer? Skulle jag också bli sjuk i cancer? Tankarna var många.
En sak som jag tänkte extra mycket på var mina bröst. Om det visade sig att det var ärftlig cancer skulle jag inte tveka en sekund att lägga mig på operationsbordet, men jag funderade även på att eventuellt operera bort dem ändå, för säkerhetsskull. Detta tog jag också upp med mamma och frågade mig varför jag skulle göra det, varpå jag svarade att jag inte vill riskera något. Även om cancern skulle visa sig inte vara ärftlig, så kan jag fortfarande drabbas av bröstcancer. 

Men tillbaka till saken.
Jag gick på återbesöket den 4 december och mötte en överläkare, Genetisk vägledare (samma som innan) samt en kvinna från Jönköping (kommer inte riktigt ihåg vem hon var men dem frågade om hon fick lov att sitta med och det var inga problem).
Vi satte oss ner och småpratade lite och ganska så snart, "släppte dem bomben", mamma hade ingen ärftlig cancer, genmutationen fanns inte där. VILKEN LÄTTNAD! Det går inte beskriva känslan. Jag blev så fruktansvärt glad!
Vi tog också upp det jag nämnt för dem tidigare, att jag har funderingar på att operera bort brösten ändå. Dem frågade min sambo, Tobias, hur han ställde sig till det och som han tidigare nämnt när vi tagit upp ämnet hemma, så stöttar han mig i det fullt ut, vad jag än bestämmer mig för att göra. Jag har fortfarande, än idag inte bestämt mig för hur jag vill göra. Men det är ingen brådska heller då jag gärna vill ha fler barn och möjligheten att amma.

Nu vet både jag och min syster att vår mamma inte bar på en ärftlig bröstcancer form. DOCK så har vi dubbelt så stor risk att drabbas av bröstcancer, än en person som inte har cancer i familjen/släkten. Person A, som inte har cancer i familjen och/eller släkten, har 10 % risk att drabbas, medan jag och min syster har 20 % risk att drabbas. Så vi har ändå en större risk, men jag tycker det är väldigt bra ”siffra” med tanke på vad den kunnat vara om mamma hade burit på en ärftlig bröstcancer.

Jag kan fortfarande inte förstå att min älskade mor inte längre finns med oss. Allting hände så fruktansvärt fort så det är väldigt svårt att greppa. Även om jag på något sätt kände på mig att det var nära (men inte riktigt ville inse och acceptera det) så kan man aldrig vara beredd på när någon närstående går bort.

Jag gör allt för min mamma, att planera hennes begravning är inte ett undantag. Den kommer bli precis så som hon ville och önskade.

Stor kram på er <3