Fortsättning 55
Måndag 2013-12-09
Ni kanske undrar är det ”bara” min sjukdom jag har att berätta om? Jag har ett liv också eller försöker åtmindsånde ha det så gott jag kan. Ni får följa med mig på min sjukdoms resan som jag går igenom, Men ni får något poisitivt från mitt privata liv. Lite privat måste jag få vara. Ni får inte var med i alla mina resor...:) Så nu har jag sagt det. :).
Jag kanske missade att berätta angående min feber..Som jag har skrivit så har jag haft feber titt som tätt. Jag har även informerat kirurgen om detta, de tror att min feber kommer på grund av att min lever inte fungerar som den ska. Jag har som jag tidigare skrivt metastaser där vilket då gör att den inte har full kapacitet. Det är också boven i dramat att jag är trött och inte orkar att göra så mycket som att sätta en deg. Jag vet ju att detta givetvis inte bådar gott det var väl också det som fick mig så illa till mods när jag röntgade mig idag och tyckte att personalen tog så lång tid på sig att komma ut till mig. Jag vet och jag tror men vill ändå inte veta. Kluvet? Ja. Fattar ni? Jag vill VARA MED...De vet inte va de ska göra så jag slipper min feber men nu ska jag prova Betapred (Cortison) i 12 dagar så jag hoppas på detta nu. Men å andra sidan tänker jag,,,hur kan min lever ta emot och ta hand om mediciner som jag tar (nu tar jag inte många eller ofta) men i alla fall. Levern fungerar ju inte fullt ut. Men, men. Så nu kanske ni får en sammanhang efter min senaste blogg.
Så där jag nu är jag hemkommen från en ytterligare röntgen av käken. Det har varit många turer kring det, röntgen hit och röntgen dit. Men ingen hittar orsaken till min känsel bortfall i käken. Nu var jag ytterligare en gång till på käkkirurgin där de röntgade mig, igen. Denna doktor trodde att det har att jag göra med att jag förmodligen har förändringar i mitt skelette även i käken och där av min känslebortfall. Han tyckte också det va konstigt att ingen hade haft misstankar om att det kunde vara det och att ingen berättat det för mig. Detta besöket var mycket jobbigt och känslomässigt när han berättade vad han trodde. Nu trodde han bara men han skulle kolla vidare och höra av sig till mig.
Det va jobbigt och mycket ledsamt när jag fick höra hans misstankar. Blev rörd och ledsen när han berättade det. Hur mycket ska jag egentligen utsättas för?? Tar det aldrig slut? Jag har börjat att bli jävligt blödig så fort de berättar något, och lätt rörd. Det behövs inte mycket för att jag ska bli ledsen. Inte alls långt till tårarna vid dessa tillfälle. Är det så det är, än det ena än det andra? Hur länge ska jag orkar att bära på allt detta? Orkar jag? Ja, jag försöker i alla fall, men därmed inte sagt att det är lätt att bära alla dessa känslor som kommer titt som tätt. Ni kan givetvis inte förstå hur jag känner det. Men ni kanske får en hum om det.
Det är inte lätt att ha så mycket känslor och veta att det inte går att göra något mer. Det är ledsamt, ilska, frustrerande, laddat med ångest, sorgen på det. Fjärilar i magen...m.m.m.m.m.m
Nu får det räcka för idag. Ha det gott
” FUCK CANCER”
Fortsättning 54
Onsdag 4 december
Sitter just nu i väntrummet och väntar på att de ska hämta för min behandling. Jag har fjärilar i magen och känner mig allmänt illa till mods. Kansk inte så konstigt. Jag känner sån illska mot min sjukdom som gör att jag får fler och fler biverkningar. Jag har nu mer eller mindre konstant feber och orkar inte göra det jag är van vid. Jag är van att kunn göra ganska mycket. Men så är inte fallet nu. För att ni ska förstå min fysiska svaghet så ska jag ge er ett konkret exempel.
Till första andvent ville jag baka lussekatter. Jag börjar att blanda ingredienserna och sedan så skall ju degen knådas. Men där tog det stopp. Jag orkade helt enkelt inte att knåda degen så som man bör göra. Jag var helt slut och trött som om jag hade sprungit ett maraton eller nått o jag menar verkigen det för så slut var min kropp. Jag försökte in i det längsta att göra färdig degen men, det ville minnsan inte min kropp. Jag täckte degen med bakduk och gick och la mig i soffan för att vila mig. Det är jävligt frusterande att inte klara av att ens baka som är peace off cake. Det är inte så lätt att bara gilla läget heller. Men jag måste ju göra det förr eller senare. Blir jävligt frustrerad över att nästan vara handikappad också. Det får väl ändå räcka med den jävla skiten som lever rövare i min kropp. Jag blir så begränsad också, vet ju inte när min trötthet och feber slår till. Jag vill/kan inte göra/åka vart jag vill när jag vill. Det är jobbigt.
Hur som haver så har jag nu fått på mig den snygga mössan som ska ta mig till Antarktis ett par timmar.
Känslan är samma varje gång kanske lite mer vissa dagar än andra, att det är jävligt jobbigt när jag ligger här. Vet inte var jag ska göra av min sorg och rädsla. Jobbigt, jobbigt och frustrerande att ha det så här. Jag blir samtidigt ledsen över detta som tar så mycket kraft från mig. Mitt i allt detta så försöker jag ändå att vara glad emellanåt, men det är svårt ibland för det tar mycket kraft och energi från mig antingen jag vill eller inte.
Jag ska röntga mig i eftermidag också. Aldrig roligt det heller. Den 20 december ska jag på återbesök för att få svar på röntgen om det är stabilt eller inte. Det känns dock inget vidare inför det besöket. Får ont i magen bara genom att skriva det nu. Oron, rädslan, frustrationen, ångesten tar vid direkt. Fuck, fuck. Inte så speciellt bra datum med tanke på julen. Ja, ni kanske förstår vad jag känner inför det.
Så då va det hem o får i sig lite käk innan jag ska till röntgen och dricka kontrasten inför den. Sagt och gjort. Dottern Suzanne följer med till röntgen. De ropar in mig och av med bh. Lägger mig på britsen där de sätter nål på min Port-a-carte (en slang som ligger i ven för att slippa bli stucken varje gång i arm el dyl). De tar några bilder först och sedan får jag även en kontrast där, som går via porten och direkt ut till blodbanan. Sen kommer de ut för att sätta på droppet med en annan kontrast. När den börjar verkar vilket den gör direkt känns det som om man kissar ner sig, fast jag vet att jag inte gör det så känner jag efter varje gång. Nå väl de ger mig kontraste och stänger om sig. Det tar jäöääätte lång tid innan de kommer ut till mig vilket det inte brukar göra. Då börjar mina känslor att flöda fritt och fantisera. Vad ser dom? Varför kommer dom inte ut? Är det så otäckt? Jag, jag blir ledsen under den tiden och tårarna rinner lite och jag försöker att undvika för att de ska se. Men jag va väldigt kort och lyssnade inte så noga på dom hade fullt upp med mina tankar och känslor. Min dotter sa att det syndes att jag mådde dåligt där. Det gjorde jag vekrligen. Röntgen brukar inte vara så jobbig som den just va idag.
Men nog tjatat om det. Ska bli skönt att tänka på någiot annat i några dagar när barnbarnet kommer då lägger jag allt fokus på henne. <3 <3 <3. Nu är det snart jul och mina två av tre barn kommer att fira jul med mig viket också innebär mitt underbara barnbarn också gör. Ser så mycket framemot att fira jul med dom. Jag längtar så jag vet inte vad. Så det blir en härlig jul med allt vad det innebär nu när barnbarnet ska komma. Roligt att greja inför jul nu. Så får jag skämma bort henne några dagar också. Like that <3.
” Man får bara en resa genom livet,
så glöm inte att stanna upp och
lukta på blommorna”
