Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Torsdag 2013-11-14

Idag har det som vanligt varit prover inför min behandling denna vecka då jag ska åka till antarktis igen. Vilket är jobbigt varje gång jag ska utsätta mig för det igen. Tror inte man/jag lär mig någonsin att det ska bli lättare för mig. Det är som det är.

Jag har haft feber i några dagar och ganska hög sådan i alla fall på natten. Söndag natten till månaden vaknade jag dyng sur och då menar jag det. Täcket va dyngsyrt, lakanet var dyngsyrt och inte tala om hur blöt jag var. Det var hemsk tordde knappt på det själv fast jag både kände och såg allt det våta i min säng. Jag har haft kontakt med Cytostatika mottagningen angående min feber. De tog några extra prover för att se så jag inte hade nägot i kroppen men det visade sig inte att jag hade något bakteriellt i min kropp. De kan inte svara på varför jag får feber då och då. De tror att det kan beror på mina metastaser i levern och att den inte fungerar till 100 % . Jag ska snart åka och få min behandling och nästa vecka är det fri vecka från behandling. Jag har även fått en tid för röntgen som jag gör var tredje månad. Denna gången är jag mer nervös än de andra gångerna. Kanske inte lika nervös för själva röntgen utan mer för när jag ska på läkarbesök för att få reda på svaret på röntgen. Den skrämmer mig något fruktansvärt.,.

Under själva behandlingen idag var mycket jobbigt psykiskt. Många tankar som for fram och tillbaka. Tänkte bland annat hur mycket orkar min kropp med dessa jobbiga behandlingar? Hur länge vill jag orka? Jo jag vill orkar länge och väl jag har mina tre barn och mitt barnbarn som gör livet värt att leva. Den bästa medicinen är faktiskt mitt underbara barnbarn. Men tyvärr så bor hon lite väl långt bort från mig. Skulle mer än gärna haft henne här hos mig just precis nu. Sen är det underbart att leva. Men att funderingar kommer ändå kan jag inte rå för. Låg där och var ledsen och är det nu under skrivande stund. Allting blir så påtagligt på något sätt och vet inte vad det är för information jag får. Det är mycket som strular för tillfället. Jag får mina feber toppar av och an. Har tappat känseln på min haka. Har smärtor då och då. Nu menar jag dock inte psykiska smärtor de varken syns eller går att göra något åt. Men jag skulle vilja slippa allt detta. Börja blir jobbigt och lite för mycket just nu. Orkar inte mer med varken den psykiska eller den fysiska smärtan. Den tar mycket av min energi men försöker ändå att inte få den att sno all energi jag har. Kan man tro på något när man blir prövad på detta sättet? Tveksamt!!!

När jag kom in i behanglingsrummet låg där redan två kvinnor och fick behandling med kyl-mössan. Varav denna ena lite äldre kvinna, efter att hon var färdig så sköljer hon håret och fönar det. Sen strå hon framför spegeln länge och väl och rätta till ett strå här och ett strå där. Då tänker jag...herre gud, du har precis fått en behandling på grund av att du har något aggresivit i din kropp och du bekymrar dig för några strå hit eller dit. Men det är väl det åter igen, man lägger väl fokus på olika saker. Det kan också vara så att det är tabu och får inte synas vad hon just gick igenom. Tragiskt om det är så, men som sagt bara mina egna spekulationer.

Jag försöker med under allt detta sluta att röka. Vi får väl se hur det går. Fjärde dagen idag och den har varit värst.

” Man kan inte skydda sig från sorg

utan att skydda sig från lycka ”

Torsdag 2013-11-07

Ibland eller ganska så ofta kan jag undra vad vi människor gör på denna jord när vi ändå alla ska vandra i samma spår? Vi föds och jobbar, sover många procent av vår tid och så finns det lite fritid att göra roliga saker på. Sen på det utsätts männskor för grymhet som krig och obotliga sjukdomar. Det kan väl ändå inte finnas något syfte till det eller vad tror ni? Nu är det bara mina tankar och inget annat och säger heller inte vad som är rätt eller fel. Sen kan jag tycka något. Nu sitter jag inte här och säger att livet har varit helt underbart och fantastiskt, men man/jag har också fått vara med och uppleva mycket negativt och kämpat för det också. Varför kan vi inte alla fördas till ett helt underbart liv utan massa ”problem” och bara få leva och njuta av allt här och nu utan att behöva att kämpa med näbbar och klor oavsett om det gäller sjukdomar eller något annat ont som finns i denna gryma världs som vi ändå faktiskt lever i.

Det är helt fantastiskt underbart att leva när man får leva och må bra. Säger inget annat om det. Men det är några få förunnat som får leva utan några motgångar och problem. Sen säger jag inte att vardagen har problem och det kan man lösa och man växer i den uppgiften som människa och individ. Men det finns de saker man inte kan påverka som person. Varför ska vissa utsättas för sån grymhet som det ändå är för vissa av oss oavsett nu vad vi går igenom.???

Men jag ser inte att jag som människa kan växa i det jag får gå igenom och har gjort sedan 2005. Vad ska jag lära mig? Vad ska jag ta med mig? Vem ska jag lära? Vad kan jag lära ut?? Finns det något att lära om det jag går igenom? Erfarenhet, Ja. Positiv sådan? Nej. Nu säger jag heller inte att jag har varit med om det värsta utan jag säger vad jag har för erfarenheter och vad som är värst är individuellt givetvis. Men jag förnekar inte att jag går igenom något jävligt tufft, därmed säger jag inte att någon annan eller just Du gör det också. Alla har vi våra ryggsäckar och erfarenheter på både gott och ont som faktiskt präglar oss som människor och individer antingen vi vill det eller inte.

Det är ju så att livet går ju vidar i alla fall för var en av oss när någon lämnar detta jordeliv. Visst är det konstigt? Ena dagen finns man här och man ser, känner, hör allt och PUFF så finns man inte längre. Man är inte längre delaktig i detta liv. Jag tänker ibland. ” Herre gud jag får inte vara med här hur länge som helst. Jag får inte inte vara med om när mina rosor blommar nästa gång”. Men livet går vidare för de som finns kvar. Det är väl tur det. Jag säger inte heller att man ska sörga hur mycket som helst när någon gått bort. Utan jag tänker mer om mitt eget ego. Jag får inte vara med och se, uppleva, se barnbarn växa upp, m.m.m.

Ni som läser. Jaga eller stressa inte sönder er för livet är här och nu och den går tyvärr inte i repris även om man så skulle önska ibland. Vi lever inte bara en gång, vi dör en gång, men vi lever varje dag. I dagens samhälle ska det köpas så mycket materiella ting som inte betyder något egentligen. Hälsa, värme, kärlek till nära och kära, omtanke. Någonstans i allt denna stress efter ting så glömmer vi av att leva och njuta av det vi faktiskt har istället för att söka det VI INTE har. Visst är det konstigt? Vi får ju ändå inte ta med oss alla ting i graven. Vi kan inte köpa kärlek med ting och vi blir heller inte lyckliga med att köpa massa ting. Man ska vara lycklig i sig själv och själen. Tror man det så lurar man bara sig själv.

Jag vet inte om ni nu tycker att jag ”flummar” men det är mina tankar och en del känslor jag skrivit.

Jag hörde just nu på tv från en före detta politiker som har haft en schizofren bror. En annan högt uppsatt politiker hade sagt till henne att hon under inga som helst omständigheter fick avslöja detta i massmedia. Är det då konstigt att det ser ut som det gör inom pysikatrin när våra politiker har en sådan syn på olika sjukdomar? Det är skamligt tycker jag.

” Det sägs att en person behöver tre saker för att bli lycklig;

någon att älska, någonting att göra och någonting att hoppas på”

Söndag 2013-11-03

Nu va det några dagar sedan jag skrev. Jag har haft det bra utan smärtor fram till i fredags kväll då det började igen och hade även feber då. Igår och idag har jag dock ingen feber men ont.

Min dotter Lindha och jag var i måndags uppe i Stockholm på Cancergalan. Det var en 100 % känslospäckad kväll på alla vis, men det var även lite humor samt bra artister med bra musik som underlättade mellan varven.

Vi fick höra många historer med människor som är med om samma sak som jag. Kända som okända människor. Det som jag tänkte på och som är en röd tråd är: Vi som råkar ut för det tänker på samma sätt och på samma saker ( i det stora hela). Det första vi tänker på när vi ska påbörja med cytostatika är, tappar vi håret? Man som kvinna tänker det. Samtidigt som vi vet att håret växer ut igen. Oj, herre gud nu blir jag av med mitt bröst. Inte konstig tanke i och för sig för det är en kvinnlig attribut som vi vill ha och bör ha kvar. Men det är ingen som tänker på eller i alla fall sagts, men herre gud jag har något brutalt och så elakt i min kropp som härjar helt fritt utan att någon har någon som helst kontroll över det. Samt döden.

En viss kontroll har väl doktorerna, men det är tillfälligt. Visst är det konstigt att vi (även jag har tänkt så) vi fixerar oss vid det yttre istället för att koncentrerar oss på det hemska som lever fritt i våra kroppar och tar död på de friska cellerna? Vet inte vad det står för att vi lägger det utanför oss. En skyddsmekanism?

Det finns en sak som jag ibland kan störa mig på och det är dom som säger ”jag ska vinna över min Cancer” Vem av oss vill inte det? Det handlar inte bara om viljan i det fallet för alla vi som är drabbade vill vinna över den. Men nu är det så att det finns lite olika cancerformer och olika elaka. Vissa kan vi tyvärr inte vinna över hur gärna jag/vi vill. Det kan kännas som ett hån när någon säger så. I det blir det också lite skam för oss som har en elakare Cancerform än den som klarade sig och blev friskförklarad och vi inte ”vinner” över den. TRO MIG, JAG SKULLE INGET HELLRE ÄN ATT INTE HA DET, MEN HAR DEN TYVÄRR.

Nu är det mina tankar och funderingar säger inte vad som är rätt men så känns det för mig.

Jag är inte bitter på dom som klarar sig från Cancern, men jag kan ibland se denna sjukdom från olika håll och lite utanför fast jag är mitt i den. Det fick jag framförallt i måndags på galan. Det är många frågor och funderingar man får när man kommer någon så nära som det var i måndags. Jag har inte varit så nära någon med denna sjukdom även om jag känner några som har det. Men det är lite tabu och skamligt fortfarande tror jag att ha Cancer.

Familjen och nära och kära är mycket viktig i vår process för oss alla. Vi har också bråttom att leva. Vi vill leva här och nu och vara med om så mycket som möjligt och vi vill inte missa något.

Jag har sagt det förut men säger det igen.

Denna grymma brutala sjukdom drabbar tyvärr inte ”bara” den som har Cancer utan alla runt omkring en.

Många tänker nog också när ni läser min blogg. ”Hon skulle behöva prata med någon profesionell” Jag har försökt det med två olika. Men jag tyckte inte att det fanns förståelse från någon av dom. Det var så långt borta från dom och dom ville helst prata om något annat än just mitt psykiska mående. Vilket inte har varit eller är lätt. Det handlar inte om att någon ska hitta svar för det finns ingen som har det än. Utan bara vara där. Ringa och fråga, hur är det idag? Vad ska du göra idag? Men den som frågar får också vara beredd på ett negativt svar och vara beredd att ta det annars är det ingen ide att fråga. Man ska inte fråga bara för att en mall säger att man ska fråga.

” Smärtan är otrolig tuff,

men den visar ändå vad

starka människor är som

klarar av att strida mot

den dag efter dag”