Fortsättning 18, (2013-01-16)
ortsättning 18
♪♪Du käre lille bloggen,,♫♫,♪,♪,nu är jag här igen..♫♫..♪♪
Mitt liv har bestått/består sedan jag fick beskedet av läkarbesök och röntgen var tredje månad, samt lite provtagningar och mediciner under tiden. Jobbigt, jobbigt., jobbigt värre..
Jag fick efter ca 1 år efter operationen av bröstet ett inplantat vilket dom inte brukar göra minst två år efter en sån operation Det har funkat bra o det var en lyckad sådan opertation. Känner mig lite mer kvinnlig i alla fal när jag har kläder på. Jag har heller inte arbetat heltid sen operationen som ni kanske förstår. Det syns som sagt inte utan på men värre inombords, men jag har hanterat/hanterar det ganska bra tycker jag själv. Man kan ALDRIG bearbeta det helt för det går inte. Det är ju tyvärr inte något som går över utan jag får leva med och jag har lärt mig att leva med det och jag tillåter inte sjukdomen styra mitt liv eller leverne på något vis.m Jag lever och jag njuter att jag får vakna varje morgon, (men givetvis har jag dåliga dagar, ibland väldigt många). Jag har lärt mig att leva här och nu tänker inte ångra något. Jag får ändå inte ta med mig något när jag inte finns längre och tänker inte ligga där och ångra något. Varför gjorde jag inte det eller det? Nä, ni det finns inte. Synd bara att man ska råka ut för svåra trauman för att förstå det. Men nu vet jag bättre. Försent eller inte, får ni bedöma själva. Jag är bara en människa trots mina upplevelser och lika sårbar som Du.
Men Du ska veta att det finns inte ord för att beskriva hur det känns att veta att jag är obotlig medicinskt.
Jag har hela tiden strävat efter en familj med kärlek,värme, respekt, ödmjukhet, klart att jag har misslyckas ibland, men hoppas att jag till största delen har lyckats trots allt.
✿.•*¨`*•. ☆ .•*¨`*•. .•*¨`*•✿
Sen har jag haft två studenter efter den först föddas...Även de stod jag för, för rubb och stubb. Deras far som vanlig lyste med sin frånvaro. Men jag kan sträcka på mig och ändå vara stolt att jag ändå har försökt och förhoppnings att få en bra student och bra liv trots mina trauman. Jag är i alla fall stolt över mina tre älsklingar och det finns ingen som kan ta deras plats från mitt hjärta. Det finns en liten stjärna till som tar plats i mitt hjärta..mitt första barnbarn, Julia.
Men en dag så fick jag ett jätte gulligt ett sms av min mellersta dotter. (som tur är så har jag en del anteckningar annars hade jag inte kommit ihåg vissa delar)
Så här löd hennes sms till mig: ”
✿⊱╮✿⊱╮
”Du är det vackraste jag vet mamma, så mycket som du kämpat och fortsätter att kämpa. Jag hoppas att jag får din styrka, ditt mod, och din vilja att se varje dag som en gåva. Jag hoppas verkligen du förstår hur mycket du betyder för mig och allt det du gjort och gör för mig”. Tror ni att min ögon var torra? Nä de var rätt blöta. Kändes så skönt att höra det och det gjorde gott i min själ ända ner i hjärteroten..
✿⊱╮✿⊱╮
Jag bara älskar mina barn jag själv har aldrig hört att någon säger de orden av mina föräldrar, men jag har klarat mig ändå. Dom har haft sitt sätt att visa sin kärlek på. Jag har haft en bra uppfostran och en bra barndom, förutom att jag inte fick göra som jag ville eller det mina kompisar gjorde. Jag kramade om min mamma här om sistens när hon var här, Men jag fick ingen respons. Men hon har väl sitt sätt att visa sin kärlek på, inte lika öppen som jag.
Jag har givetvis framför allt sedan jag fick det tragiska besked funderat jätte mycket på ” hur har jag varit som mamma? Har jag kunnat att ge dom det dom behöver? Har jag funnits där? Har det blivit/varit bra för mina barn? Ja, många frågor. Jag har inte svaret på det, det får mina barn tala om, men jag hoppas att det är Ja på alla mina frågor, men jag vet i alla fall att ” JAG HAR ÄLSKAT/ÄLSKAR MINA BARN ÖVER ALLT ANNAT”, jag gör också vad som helst för dom och det tror jag att dom vet.
•●♥❤♥●•
Ja livet går vidare som för alla andra. Men sen kom nästa smäll käft rätt i magen. Ny röntgen som visar att den JÄVLA CANCER lever sitt jävla eget liv i min kropp.. Varje gång jag har en läkartid så ser jag verkligen inte framemot det. Det är ju inte så att jag får speciellt positiva svar. (förutom ibland när han säger, ”det är stabilt”) Men det är ju bara tillfälligt. :(.
Så med andra ord såg det inte så bara ut denna gången. Nu var det dags för nästa cystostatika behanling intravenöst (intravenöst = medicin direkt i blodet).
Ja, jag fick min tid för den första behandlingen för denna gången. Denna gången fick jag typ av en ”mössa” på huvudet när jag fick medicinen intravenöst. Den mössa kyler ner hårsäckarna för att förhoppningsvis inte tappa håret. Kallt som fan var det. Kändes som om jag var i Antarktiskt. Men vad gör man inte för att bli bra? Jag hade ju inte heller så mycket att välja på, take it or leave it. Jag tar ju till varje halmstrå som finns givetvis.
Nu kommer jag inte exakt ihåg hur många behandlingar jag fick. Men jag tror att det var ca 8. Denna behandling var lika jobbigt som första. Med samma fundering, samma känsla, samma panik, samma ångest, samma rädsla.
”Den tuffa perioden ditt liv är inte när du tar
dina första steg in i ett nytt liv....
utan när du snubblar och måste resa dig
utan någons hjälp”
Trevlig läsning..:)
Forstsättning 17, (2013-01-13)
Fortsättning 17
Då var det dags igen för återbesök hos farbror doktor, jag kommer dess värre inte ihåg alla turer.
Vi kom in till dr och han frågade hur det var och jag försökte att berätta, sedan så berättade han att jag hade fått en ny förändring i bröstkorgen där bak samtidigt som den metastasen jag har fram på bröstet hade blivit större. Jag fick byta ut ena medicinen till en annan sort.
Jag blev givetvis ledsen och kunde inte prata. Jag tänkte att nu är det snart dags att lämna. Det känns så jämt i och för sig, men jag vill inte, jag har så mycket att leva för att jag inte är redo att lämna jordelivet än på ett tag. Men tyvärr så får ju inte jag bestämma för hade jag fått bestämma så hade jag inte haft den här grymma otäcka, farlig sjukdom som jag drabbats av. Dr sjukskrev mig 3 månader framåt till och med den 1/6-09.
På vägen hem förklarade jag för min son vad det innebär med metastaser för det verkade som om han inte förstod riktigt.
Vi åkte hem lagade till lite käk och åt och allt var som vanligt men inte för mig inombords. Såren öppnas varje gång på nytt och det gör ont, fruktansvärt ont. Men någon jävla gud har bestämt att jag skall ha det så här. Jag känner fan ingen gud och har inte gjort honom något. Så varför om gud ska vara så snäll?????Jag hoppas att synden straffar sig själv. Jag ringde till mamma för att berätta vad dr hade sagt men jag kunde inte prata med henne utan pratade bara med svägerskan. Strax därefter ringde min syster, hon började att gråta och jag gjorde likaså. Jag vet inte riktigt om hon fattar innebörden med min sjukdom. Resten av kvällen blev det framför tv.
Tisdagen den 10/2 steg jag upp som vanligt kl. 08.00, gick ut med hunden och efter promenaden åt jag frukost och ställde mig sedan på crossen. Min kropp var inte riktigt i form idag så jag blev väldigt trött idag och jag orkade inte de sista 10 min, kändes som om jag skulle kräkas och svimma. Så jag avbröt det och lade mig lite på soffan och vilade. En av mina döttrar gick upp tidigt i dag, trots att hon har sportlov. Hon skulle åka skridsko med någon. Min syster ringde idag och frågade hur det hade gått hos dr, jag berättade och hon blev ledsen, fast hon ville nog inte att jag skulle höra henne. Jag blev också ledsen. Nu har klockan hunnit att bli 15.23 och jag håller på att laga lite mat under tiden jag sitter här. Det blir kyckling och ris idag. Inte illa det. Jag åt middag för mig själv, ingen av barnen var hemma och jag blev jätte hungrig.
Ja, nu har det hunnit att bli torsdag eftermiddag, jag har bakat en tosca tårta idag och några frallor. Till middag blir det korv stroganoff. Min syster och mamma ringde för att berätta att det kommit hit upp på måndag istället för sön. De skulle åka buss och det var billigare på måndagen än söndagen. De skulle fått skjuts ifrån början, men de syskon som bor lite längre ner i landet har tydligen bråkat med varandra om skit och inget. Bråkar den ene så får inte den andra tycka något för då håller man med den personen. Det behöver ju inte innebära att man håller med, utan att man bara tycker si eller så. Kanske också att man ser att den eller den kanske inte borde ha gjort eller sagt si eller så. Hoppas att ni förstår vad jag menar. Det är kallt och ganska mycket snö ute, -2 grader, 12 februari 2009.
Min mor har varit hos mig sedan två veckor. .Min syster kom tillsammans med min mor men systern åkte hem i lördags. Så kom min stora syster med sina två barn hit. Syskonbarnen ville jätte gärna ut till krogen med oss. . Jag försökte att övertala henne att följa med ut för hennes barn ville gå ut till krogen med oss.Det hade varit jätte trevligt och roligt . Det var mycket tabu för henne. Tyvärr. Varför? Ja, det kan man fråga sig. Varför kan man tycka och tänka. Finnas mycket värderingar där. Det hade inte sett bra ut???? Men är man mer lycklig då??????? Nej det tror inte jag.
✿.•*¨`*•. ☆ .•*¨`*•. .•*¨`*•✿
Min mamma åkte och syster åkte hem igår. Det kändes tomt efter att dom åkt, Min dotter har flyttat till egen lägenhet nu i helgen. Hon har fått det fint men hon saknar vardagsrumsmöbler och sovrumsmöbler. Jag har köpt lite krims krams till henne. Något som kan störa mig är att mina barn har svårt att skälla på sin pappa när de skäller på mig för det minsta lilla. Deras pappa har satt sig i en offerroll som mina barn har köpt med hull och hår. Dom tycker så synd om honom, men tycker han synd om barnen? Nej det gör han inte han har inte brytt sig om barnen sedan många år tillbaka. Han har ringt dom någon gång ibland. Har barnen velat att åka och hälsa på honom så har han haft sin ursäkter till banen. Hade det varit jag som sa alla de lögner som han gjort hade jag fått veta vad jag heter. Men dom skydda honom hela tiden som om han vore en liten unge på 6 mån som inte klara av något. Jag tycker att det är konstigt att dom inte genomskådar honom och läser lusen av honom Han har bäddat för sitt liv det är ingen annan som gjort det åt honom därför inget synd om honom. Men oavsett hur han fungerar så har han satt tre barn till världen som är hans ansvar att ta hand om, men det är viktigare med hans liv än hans egna barn. Mycket tragiskt och att han inte är mognare än så. Idag fickdottern ett telefonsamtal att pappans ex och hon berättade att pappa är försvunnen sedan i fredags. Det är hans sätt att fly alla sina problem, ekonomiska bekymmer och utgifter. Men vad som kan reta gallfeber på mig är att mina barn tror på alla lögner som deras pappa pumpar i dom.
Som till exempel jag får ingen lägenhet för det är så många i kö. Konstigt att alla andra får lägenhet utom han? Men man får ingen lägenhet om man har kronofogden efter sig och skulder både högt och lågt. Men barnens pappa har sett till att han är ett offer även inför barnen. Det är mest synd om honom. Manipulerar gör han också. Nu har dom hittat pappan men deras pappas ex fick inte säga var dom hade hittat honom. Han låg på ett sjukhus någonstans i Sverige påstod hon. Jag tror att han låg antingen är på en psyk avd eller på tox för avgiftning, för alkoholproblem det har han. Varför så hemlighetsfull mot sina egna barn??? Mycket märkligt, men å andra sidan inte har inte barnen sett eller förstått vad han sysslar med så är det ju inte lätt att förstå och det blir svårt för deras pappa om det skulle komma upp till ytan vad han egentligen håller på med. Han är en lögnare och varit det under hela sitt liv. Men det hinner ikapp varje människa. Så jag hoppas att mina barn skall förstå vad han gör mot dom och att dom kanske skall förstå att jag inte varit så hemsk som dom ibland gett sken av. Jag har tagit mitt ansvar så gott jag kunnat och under alla förutsättningar. (Nu försöker inte jag göra mig till en super duktig mamma, men jag har dock tagit mitt ansvar på alla plan)
Med mig är det väl bra. Jag har ont lite här och var i min kropp och blir ständigt på mind av att jag har mina monster som härjar i min kropp och som ingen kan kontrollera. Det är jobbigt. Jag tänker ju ofta på extisensiella frågor. Men varför egentligen?
Livet är ju som det är och man kan inte göra något åt det. Vi föds och dör, det är något som vi alla vet. Men som tur är vet vi inte när vi skall dö. På både gott och ont kanske. Men jag tror på en sak. Det är nämligen att folk runt omkring mig tycker att dom har det mycket jobbigare än vad jag har. (visserligen är det relativt, man kan inte jämföra känslor) Då säger inte jag att jag inte har det jobbigt för det har jag, men jag måste att lära mig att leva med. Men jag undrar varför folk som är friska har så svårt att prata om det och tycker att det är jobbigt. Dom vet inte hur dom skall vara. Dom skall vara precis som innan jag blev sjuk. Jag tycker inte att dom skall ställa om sig och göra sig till något som dom egentligen inte är. Då är det ju inte dom längre. Jag ska ger er ett tips, Ställ ALDRIG en fråga om du inte beredd att ta emot det äkta och ärliga svaret. Det är fel att ställa en fråga och sedan bara ”strunta” i det personen svarar.
Nå väl för att sammanfatta (om jag nu klarar av det)...så är/har mitt liv kantrast av både ned och uppgångar. Jag är trots min sjukdom en väldigt levnadsglad prick, om jag får tycka själv...:)
✿.•*¨`*•. ☆ .•*¨`*•. .•*¨`*•✿
•●♥❤♥●•
”Ju fler mil du har bakom dig från resor
i hjärtat <3, Ju starkare blir du och din stryka
blir till hopp att allt löser sig till slut”
Kramar till er alla och ha en trevlig läs stund....
By the way.....så har inte min dag idag varit speciell bra, det går upp och ner som sagt...
Fortstätting 16 (2013-01-10)
Fortstättnng 16
Jag gick igenom min cellgifts behandlingar, med mycket döds ångest. Det värsta var inte behandlingen utan NÄR och HUR länge jag skulle leva. För mig så skulle jag DÖ idag.
Idag på min dotters tjugonde födelse dag har jag varit på röntgen och röntgat lungorna för att dom skall se om metasstaserna står still eller om det har hänt något. Jag har haft ont därför fick jag den röntgen undersökningen. Jag är och kommer att vara nervös fram till det jag får ett besked om svaret. Det kan jag ju några veckor så jag får pinas fram till det. Det är mycket jobbigt den här väntan. Det är så påtagligt för mig.
Jag fick svaret efter bara några dagar via ett brev, där det stod att det inte har hänt eller blivit någon som helst förändring, alltså det står still…mycket bra. Men jag är ändå orolig för jag har ont från och till. För en vecka sedan gick en kvinna bort som jag känner lite grann som också hade haft cancer. Otäckt och man väcks hela tiden och tankar går, ”snart är det väl min tur” men jag hoppas att jag får leva länge, för det är så underbart att leva. Ja det värsta är faktiskt att jag hela tiden från det jag fick beskedet att jag hade bröst CANCER så går mina tankar, ”LIV ELLER DÖD”. Det är jobbigt. Ja, jag vet att vi alla ska den vägen vandra men hos mig ligger det bara så nära hela tiden och jag blir påmind hela tiden. Jag har lärt mig framförallt efter jag fick besked att LEVA och ta tillvara på varje liten sekund och göra precis det JAG vill. Jag har inga småbarn längre så jag är fri att göra precis det som faller mig in.
Livet var kämpigt på alla vis med ansvar och allt vad det innebär utöver min sjukdom, ångest, oro, frustration, övergivenhet, orättvisan,
Men jag har fått reda på röntgen resultatet och det visade sig att det var en förändring i ryggen bakom bröstbenet. Sköterskan från kirurg – cytostatika ringde mig i måndags, 26/1-09. Hon sa inte så mycket mer, mer än att Dr hade sagt till henne att säga till mig att: ”Jag inte skall vara orolig”. Det är ju klart att man är orolig, det är jag hela tiden varje dag, varje timme. Det blir ju inte bättre när man får ett sådant besked. Jag fick också en tid till doktorn, måndagen den 2 februari, kl.13.00. Då han skall diskutera eventuella behandlingar vad det nu blir. Jag vet inte., Orolig är jag. Så det är bara vänta till den dagen och se vad det blir av det. Fan att det skall leva sitt eget liv i mig. Nu när jag har det kan jag inte bara ha det som finns och att dom inte blir fler i min kropp??? Så jag kan få leva ett normalt liv utan rädsla hela tiden? Svaret är förmodligen ett nej, för det finns ingen som kan göra något åt eller ta bort dom. Ingen kan heller förhindra dem att dom blir fler i min kropp. Metastasserna skrämmer skiten ur mig.
Ny röntgen tid
Jag har återigen gjort en skelett röntgen och jag väntar nu på svar på den. Jag är just nu sjukskriven helt vilket jag behöver, varit det sedan i 16 dec tror jag. Jag har fått förlängt sjukskrivning till slutet av februari. Annars är livet med mycket oro, rädsla och ångest över min sjukdom. Men det är det jag får leva med.
Min mamma ringde mig under dagen för att höra hur det var med mig hon hade hört genom min lilla syster att jag fått en nu metastas och hon säger till mig att ”hoppas att det går över” säger till henne att det går inte över.
Fredagen den 30 jan 09 kom en massa känslor över mig när vi satt och drack lite vin. Jag tycker och känner att det är väldigt orättvist att jag inte nog med att jag har fått bröstcancer med metastaser, utan det är tvunget att det skulle ske en förändring också. Vad har jag gjort som gör att jag förtjänar detta? Jag kan känna ibland att jag skulle bara för några sekunder att folk runt omkring mig får känna hur jag känner det, jag tror inte att folk förstår hur detta påverkar mig och mitt dagliga liv och psykiska mående, Mina tankar går alltid varje dag mellan död och liv. Vi vet ju alla att vi skall dö, men för mig är det ju så påtagligt och nära. Det är just det som är jätte jobbigt. För fan vem vill dö?? Det på verkar mina känslor varje dag men jag försöker att dom INTE påverkar mig och mitt dagliga liv. Det värsta med denna sjukdomen är ju, just att det inte syns utanpå, De flesta tycker ju att jag är så fräsch (på utsidan), det kanske jag är, men insidan är inte fräsch. Jag försöker heller inte att älta det stup i kvarten. När det kommer över mig så gråter jag eller pratar med någon beroende på vad jag har för behov just då.
Men jag har fått reda på röntgen resultatet och det visade sig att det var en förändring i ryggen bakom bröstbenet. Sköterskan från kirurg – cytostatika ringde mig i måndags, 26/1-09. Hon sa inte så mycket mer, mer än att Dr hade sagt till henne att säga till mig att: ”Jag inte skall vara orolig”. Det är ju klart att man är orolig, det är jag hela tiden varje dag, varje timme. Det blir ju inte bättre när man får ett sådant besked. Jag fick också en tid till doktorn, måndagen den 2 februari, kl.13.00. Då han skall diskutera eventuella behandlingar vad det nu blir. Jag vet inte., Orolig är jag. Så det är bara vänta till den dagen och se vad det blir av det. Fan att det skall leva sitt eget liv i mig. Nu när jag har det kan jag inte bara ha det som finns och att dom inte blir fler i min kropp??? Så jag kan få leva ett normalt liv utan rädsla hela tiden? Svaret är förmodligen ett nej, för det finns ingen som kan göra något åt eller ta bort dom. Ingen kan heller förhindra dem att dom blir fler i min kropp. Metastaserna skrämmer skiten ur mig. Jag har för mig att behandlingen denna gången efter cellgiftsbehandlingen blev cellgifter i talbettform. Minns inte exakt.
Jag kommer inte ihåg exakt alla turer men jag var stamkund på sjukhuset och på röntgen
"Så länge du är övertygad om att det du gör har en
mening, kan du ta dig igenom både rädsla och utmaning och ta nästa steg"
Ps, mina kära läsare, ni får gärna kommenterar på både positivt eller något negativt. Tar tacksamt emot kritiken. Rörig text? DS
Fortstättning 15 (2013-01-07)
Fortsättning 15
Trots att jag visste att jag kommer att tappa håret, så var det FRUKTANSVÄRT när jag väl gjorde det. Det var lika jobbigt som att få diagnosen, ni kanske tycker att det är konstigt men så var det. Jag såg ju bedrövlig ut, o nu skulle ju alla se att jag var SJUK. Jag tappade hår lite då och då, ju längre tiden ju större tussar tappade. När jag inte hade så många tussar kvar så rakade jag av det. Åh fy vad det var jobbigt.
Livet fortsatte med mina behandlingar och mitt psykiska illabeffinande. Jag vet inte om jag någon gång kommer att återhämta mig ordentligt. Men jag levde ett tag på sonens student och det tack vara mig själv. (jag skryter lite, men det är jag värd tycker jag) Jag fixade allt själv trots att man brukar vara två föräldrar men den andre föräldern lyste med sin frånvaro som det brukar vara när det kostar lite. Som jag skrev förut att jag har tappat tidsperspektivet under dessa år jag var med om så mycket under en så kort tid.
Mina syskon började nu frekvent att ta kontakt med mig efter att jag fått cancerbesked. Från att inte prata med någon så pratade alla med mig helt plötsligt med mig . Jag blev ju upprymd med känslor och ville ta igen förlorad tid fram till dess att jag förstod varför de egentligen hade kontakt med mig. Jag tror att det var mycket för att döva deras eget samvete. Ifall något skulle hända med mig så kunde de ju säga till folk att de hade faktiskt haft kontakt med mig trots att jag hade stuckit hemifrån för ca 21 år sedan. Jag kände det så, sen om det är sant vet jag inte,,men fortfarande min känsla.
Jag har skällt på min lilla systster för att hon flyttade till Helsingborg och berättade vad jag kände. Men hon skrattade lite åt mig och hon hennes man sa bara att vi kan ju åka upp till dig.När jag som mest behövde nära och kära så blir jag återigen sviken.
Men det blir ju inte samma sak när det blir 34 mil mellan. Jag ville ju ha henne här hon var ju min syster. Kunna åka till henne om det var så att jag skulle behöva att åka över till henne någon kväll/dag i min process. Men så blev det inte hon flyttade.
Mina barn ville ju också ha dem här. Men det sket väl dom i det. Men innan ringde dom gärna när de var i trångmål och behövde stöd. De hade också magen att ringa och fråga om jag ville bli borgennär när de fick en lägenhet i Helsingborg. Tyvärr så gjorde jag det. Jag tänkte efter i stället för före. Men det har jag ångrat flera gånger om. Jag har inte fått någon hjälp av dom. De har bara utnyttjat mig. Så känner jag det och det kan ingen ta ifrån mig. Jag har aldrig blivit helt accepterad fast att min familj har tagit kontakt med mig. Så jag vet inte vad dom vill egentligen. Jag känner ju det. Det är inte samma sak för mig och mina barn som det är för mina syskon dem emellan. Skillnaden finns, men den är hårfin och en känsla som man inte kan förklara. Den finns där bara.
Min stora syster och lilla syster kommer hit någon gång då och då. Men det är inte äkta. Min mor ville också ha kontakt med mig strax efter jag fick reda på att jag hade cancerdiagnosen. Syskon sa till mig om inte jag kunde skicka papper åt min mamma så hon kunde få visum och åka till Sverige. Jag gjorde det och hon fick visum. Min mamma var dock inte så mycket hos mig som hos de övriga syskonen.
Jag tycker givtvis om mina syskon och mamma,(min pappa lever inte). Så hör o häpna vad min syster sa till mig på min sons student. Vi började att prata om min sjukdom, jag, min syster, barnens farbror och hans fru, Då säger min syster till mig så här ” Det är ALLAH som ville att du skulle få den sjukdom” Hur kan man säga något sådant? Jag fattar inte det än i skrivande stund.
Det gick några månader då jag mådde dåligt och var långt under skorna vilket ni förmodligen har förstått. Det var i alla fall en dag jag resonerade med mig själv. Kommer dock inte ihåg ordagrant hur mina tankar var, men jag vet att jag sa till mig själv, ” Feime, ska du må så här dåligt och kanske till och med dö”, Mitt svar var givetvis NEJ. Efter jag hade resonerat med mig själv så börja jag åter igen att resa på mig och leva vidare. Sedan dess så har jag faktiskt levt för dagen och gjort det jag har velat att göra, vilket jag fortfarande gör. Jag vill inte ångra något. Jag lever och är en ganska glad skit som verkligen älskar livet och allt vad det har att ge. Jag tar för mig.
Under hela den processen som jag gått igenom har jag ju givetvis längtat efter en man i mitt liv. Men jag förstod att jag kommer att leva själv resten av mitt liv. Vem skulle vilja ha en stympad kvinna? Jag kunde ju inte själv se mig själv naken, hur skulle då en man vilja se den kroppen naken och ta på den? Jag kände mig så ensam under hela den tiden. Jag hade ju förstås min vännina som ställde upp till 100 % och mina barn. Men jag hade ju inte en partner som jag längtade efter. Men jag förlikade mig med tanken till slut att så är det.
Då jag sitter ute på nätet en gång och skulle just stänga av för att jag skulle laga mat dök en trevlig och seriös kille upp. Vi bytte adresser till messenger där vi fortsatte att prata en del samt att vi bytte telefon nummer. Vi pratade en del vi telefon. Jag tyckte så mycket om honom utan att träffat honom. Jag berättade för honom hela min historia och han väljer ändå att träffa mig. Men vi hade det svårt att få till när och hur vi skulle träffas. Men jag skulle ha en kräftskiva den 2 september 2006 och frågade honom om han ville komma över då. Han sa att det går nog inte för han hade sin son den helgen och att han nog inte kunde få någon barnvakt. Jag kontrade med att vill man något så kan man. Att han kunde nog fixa med barnvakt om det var så att han ville träffas. Han hade anamat mina ord och hade ordnat med barnvakt och kom. Det tyckte jag var vågat för han kände ingen. Han hade frågat någon kompis om han ville hänga med till kräftskivan men kompisen kunde inte. Han hade sagt en tid och den tiden gick så jag sa till min vännina att han inte kommer. Men han dök upp och hade en rosa cyklamen med en fin vit kruka som jag fick av honom. Vilken man. Vi hade en jätte trevligt kväll men jag satt inte med så mycket som tur är så tog vännina hand om honom en hel del den kvällen. Jag var ju tvungen att greja en del och serva mina gäster. Jag måste ju också erkänna att jag var väldigt nervös med träffen. Plötsligt kommer han ut till mig köket en gång under kvällen och frågade om han fick ge mig en kram. Det fick han.
Han sov över och vi pratade hela natten så gott som. Vi låg länge dagen efter och han var tvungen att åka hem till barnen. Trots att jag inte kände honom så bra så kändes det så tomt och jobbigt när han åkte hem den eftermiddagen. Jag var jätte nervös för att han inte ville träffa mig igen. Men det ville han. Så vill träffades så ofta vi kunde både på helger och vardagskvällarna. Han sov över hos mig och jag hos honom. Jag var ju sjukskriven så jag åkte en del till honom med. Han bodde inte i samma stad.
Det var ca 6 mil från Skövde. Vi träffades mycket och fick så mycket, mycket känslor för honom. Jag kan inte beskriva det. Min dröm man hade kommit in i mitt liv. Han är rak. Han hade så mycket känslor och kärlek.Jag får villkorlsöst med kärlek från min älskade. Ja han har allt och lite till. Vi sågs och träffades mycket under två månader. Vi diskuterade i ett tidigt staduum om förlovning, först trodde jag att han skojade men det gjorde han inte och det kändes mycket rätt för mig så jag ville det med.
Vi bestämde oss att göra det på Helsingfors kryssningen utan att våra vänner som skulle följa med visste något. Det var ingen som visste mer än vi själva. Vi hade planerat att åka till Helsingfors med våra vänner den 2 december 2006. Vi frågade vännerna och ett kompis par till honom följde med och min vännina ville följa med på den resan. Jag och han hade planerat att förlova oss den kvällen vilket vi också gjorde. Då hade vi inte var ihop mer än två månader men det kändes så rätt. Vi pendlade några månader och han hade sitt hus och jag mitt. Till slut så var vi trötta på att inte få ses varje dag och sova tillsammans varje natt så han satte ett datum att då och då så skall jag sälja huset och flytta till mig- hansatte den 1 mars 2007 skulle han flytta och sälja huset vilket han också gjorde. Huset fick han i och för sig sålt senare men han flyttade det datumet. Vi kändes oss kompletta. Vi ville också gifta oss men vi visste inte när det skulle ske. Jag fick invänta på min älskling tills han friade vilket han också gjorde så småningom. Vi gifte oss den 29 mars 2008. Vi hade pratat fram och tillbaka hur vi skulle göra med fest, eller om vi skulle åka iväg någonstans att gifta oss själva. Men vi bestämde oss för att gifta oss och bara äta gott med barnen och ingen speciell fest. I stället för fest skulle vi bjuda barnen på en 14 dagars semester på Rhodos vilket vi också gjorde och vi hade det jätte bra.
Men den mannen har också gjort mig väldigt illa. Finns ingen man som gjort mig så illa som han Han hade ganska dålig kontakt med sina (knepiga barn dessutom). Så han ville skiljas för att få bättre kontakt. Ja ja ljuga kan man göra för sig själv. Han bedrog mig Han hade träffat en annan kvinna 35 mil bort. Där han bor idag. Jag undrar hur man kan få bättre kontakt med sina barn när man flyttar ännu längre från dom? Fattar att det var en ursäkt och mycket lögnaktig och omoget dessutom. Men alla får betala sitt pris förr eller senare så även han.
Dom kunde har hjälpt mamma för länge sedan för min mamma har haft uppehållstillstånd i Sverige men det har blivit återkallat av någon anledningen. Trots att jag hade fullt upp med behandlingar och min sjukdom så hade de magen o fråga om jag kunde hjälpa mamma. Vilket jag gjorde. Jag älskar min mamma. Redan där kunde de ha hjälpt min mamma men då behagade det inte någon av mina syskon att hjälpa henne för det var väl jätte jobbigt för dem. Det hade var nog så smidigt för mamma om de hade gjort det då. Hade hon sluppit alla intervjuer och alla resor fram och tillbaka till Skövde för ett möte eller dylikt. Vem blir det som äger problemet, jo det blir ju jag. Men det var ingen av mina syskon som grattade oss för att vi hade gift oss. Det var ingen som visste det innan för det skulle vara en hemlighet att vi skulle gifta oss. Det vara bara våra 6 gemensamma barn som visste det och min bästa vännina, som visste. vännina och hennes sambo var med vid bröllopet. Men nu vet dom. Inget grattis ingen present. En av min syster frågade om hon kunde få ett foto från bröllopet, det är den närmaste frågan angående giftermålet vi fått av min släkt.. Besviken? Klart att jag är. Ett grattis kostar absolut inget. Men det är väl för att jag har gift mig i kyrkan som dom inte kan acceptera giftermålet tror jag.
✿.•*¨`*•. ☆ .•*¨`*•. .•*¨`*•✿
"ATT HA STYRKAN INNEBÄR OCKSÅ,
ATT FINNA ATT DU INTE ALLTID BEHÖVER
VARA STRAK HELA TIDEN OCH ATT DET ÄR OKEJ"
Trevlig läsning....på åteseende....:)
Fortsätting 14 2013-01-06)
Forsättning 14
Så nu damp det ner ett brev från sjukhuset. Dags för återbesök efter operationen. Då var det dags att få reda på vad det har hittat efter operationen. Jag tog med mig min vännina och mina barn till farbror doktorn. Hade hjärtat i halsgroppen från det att jag fick återbesöks tiden tills det var dags att åka dit.
Nu kom det jobbiga. Som om jag inte hade varit med om tillräckligt.Nu vad det dags för nästa smäll käft. Jag blev inropad och vi gick in till rummet som vi blev hänvisade till. Väntan är hemsk. Vi väntade på doktorn inne på rummet och tyckte att vi vänta hur länge som helst. Det tar aldrig slut eländet.
Läkaren sa att de hade tagit bort 17 lymfkörtlar under högra armen (tror jag att han sa) varav 13 hade cancerceller, sedan sa han också att det hade spridit sig till skelettet. Då fick jag en kollaps och visste inte vad jag skulle ta vägen, min hjärna och huvud tappades av med blod kändes som om det blev helt tomt i huvudet och nu är jag DÖD, nu dör jag när som helst. Det kändes som om jag kom ur mig själv o såg mig utifrån och att det inte var till mig han sa det till. Jag var inte närvarande. Jag försvann från mig själv på något konstigt sätt. Det kändes som om jag stod utanför och såg på det och att det inte var jag som fick beskedet.
Mina barn satt där och de fick tårar i ögonen, men de sa inget, min vännina blev också rörd. Jag blev hysterisk inombords ville bara därifrån, vankade fram och tillbaka. Jag tror att doktorn såg på mig vad jag tänkte. Han sa sedan, ”men Feime, det innebär inte att du kommer att dö imorgon,” men det hjälpte inte för jag trodde det i alla fall. Han sa även att det finns patienter som har levt i många år med skelettmetastaser. Hur som helst så var det kört för mig. Det var en så fruktansvärd diagnos att höra och att det dessutom gällde det ju mig. Jag liksom försvann utanför min kropp jag stängde av på någon sätt. Jag blev ändå ledsen och arg trots det. Många känslor som for igenom mig på bara några sekunder och samtidigt ställde till det i mitt liv. Med ytterligare en diagnos inte nog med att de hade tagit bort mitt bröst nu skulle jag leva med mina jävla metastaser också. Jag känner sådant hat mot metastaserna och de gör mig påminda hela tiden i min kropp. Så fort jag känner något i min kropp eller känner någon smärta blir jag påmind, vilket spelar roll i mitt dagliga psykiska mående. Det finns där hela tiden och de ser till att jag inte glömmer att dom finns där. Jag hade inte någon plan i mitt ensamstående mamma liv att bli sjuk och inte så här sjuk. Jag hade inte råd att bli sjuk. Ekonomin påverkade mig också givetvis, jag hade jobbat järnet förut för att vi skulle ha det ganska drägligt, och nu raserades det också. Ekonomin blev katastrof men jag tog mig igenom det. (vad hade jag att välja på)?
Sedan kom nästa besked (det tar aldrig slut), med en oerhörd smärta ända ner till maggropen så fick jag besked att jag skulle få cytostatika. Jag var hos läkaren några gånger och han hade jätte svårt att besluta vilken medicin jag skulle ha, om jag skulle ha cytostatika eller tabletter. Så till sist så sa han till mig att jag skulle välja. Jag hade i det läget börjat att acceptera att jag skulle få cytostatika (cellgift). Jag som lekman kunde inte bestämma det och det sa jag till doktorn med. Det får ju du bestämma som vet bäst. Jag upplevde det som jätte jobbigt när han sa att jag skulle bestämma mig för vilken behandling jag skulle ta. Jag ringde och pratade med sköterskan på cytostatikaenheten där de var jätte gulliga och vänliga. Hon blev också väldigt ställd och konfunderad att doktorn hade sagt så till mig. Men efter mycket prat fram och tillbaka och jag tog reda på saker. (man måste vara friskt för att vara sjuk i dagens samhälle). Doktorn hade bestämt sig för att det skulle bli cellgift. Det var ytterligare en sorg och en bearbetning. Trots att jag visste vad som komma skulle. Ju närmare det kommer desto jobbigare blev det. Ja nu skulle man tappa håret. Det tar verkligen aldrig slut det kommer något nytt hela tiden. Varför skall jag drabbas av allt detta? Jag har gjort rätt för mig så länge jag levat? Fattar inte hur mycket en människa klarar av...men förmodligen en hel del som jag förstår det.
Jag trodde inte att jag skulle få uppleva min sons student och mitt första barns sådan. Det var en jätte process och sorg i mig som jag hade svårt att acceptera: jag ville ju vara med om min förstföddes student. Jag oroade mig om hur mina barn skulle klara sig. Det var det som var det värsta tror jag deras liv efter om jag skulle gå bort. Jag var ju också rädd för att dö givetvis. Man dör ju inte så ung som 42 år gammal.
Jag fick mina 8 cellgifts behandlingar (jag tror att det var 8). Jag var och provade ut en peruk innan jag tappade mitt eget hår för att peruken skulle bli så lik min egen hårfärg som möjligt. Det blev den. Jag tappade mitt hår och upplevde det som mycket jobbigt. Jag isolerade mig väldigt mycket under den tiden. Jag gick mycket i sjal använde peruken bara i nödfall. Kände mig inte trygg i peruken. Det kändes som om den kunde falla av när som helst. Mina känsla var också att alla såg att jag hade peruk och det var lättare att använda sjal. Jag har inte kunna återhämta mig från någon av beskeden jag fått. Jag har inte kunnat bearbeta något av det känns det som De negativa beskeden har ju löst varandra hela tiden så jag vet ju knappast vilken som varit värst och vilket som är värst. Det känns bara jobbigt och jag har ju inte hunnit att tänka/känna efter utan det har liksom bara varit så och jag har bara fått följa med strömmen och anpassa mig. Jag har liksom fått acceptera och köpa läget. Utan att fått bearbeta och hinna att känna efter hur känns det? Hur mår jag? Vad är jobbigt? Jag gick som en zombie.
Hur jag skulle klara att ha en student fest för honom. Vad han skulle få i present? Jag hade ju inga pengar. Min ekonomi var ju tajt förut när jag jobbade trots att jag dubbelarbetade så blev den mer ansträngd nu när jag var sjukskriven. Jag tog kontakt med barnens faders om han ville betala hälften. Han sa att det skulle han men när jag sa till honom vad jag hade lagt ut och vad sonens kläder kostade så sa han bara att han skulle fixa det, Jag har än i dags data inte sett några pengar. Det vara bara tomma ord som vanligt. Så jag diskuterade det fram och tillbaka med mig själv och frågade om lite råd hur jag skulle göra. Jag bestämde mig till slut att han heller inte var välkommen till sonens student om han inte ville vara med och dela på kakan. Jag hade en öppen kommunikation och dialog med barnen och sonen. Sonen tyckte också att det var ok att inte bjuda honom och att sonen inte var arg på mig. Han var besviken på sin pappa. Första barnet som tar studenten och pappa bryr sig inte mer än så. Så jag stod för hela kalaset och som tur var så hade jag fått lite bidrag från en cancerfond som skulle gå till mitt tillfrisknande men det fick gå till bland annat kläder till sonen. Sonens farbror och hans fru gjorde och stod för maten vi åt den dagen och de ville inte ha några pengar av mig trots att jag frågade dom några gånger. Nå väl min son var nöjd med dagen jag själv hade åstad kommit trots min dåliga ekonomi men jag hade lyckats att skrapa ihop det så min son fick det han förtjänade. Han var även på studenbalen. Jag kände mig lycklig när jag såg honom så lycklig och att jag hade lycktas helt själv. Underbar känsla.
"En vän är den som vet allt om dig
och ändå fortfarande Tycker om dig"..
Trelvig läsninge, på återseende...kram till er....
Forstsättning 13 (2013-01-03)
Fortättning 13
Det var jobbigt att stå ut med ångesten som jag hade. Visste inte hur jag skulle hantera den. Jag kommer förstås inte ihåg exakt på vad jag tänkte...men jag vet att ordet ”DÖDEN”, fanns där hela tiden, den finns där i och för sig nu också. Jag gick fram och tillbaka i huset med en skakande kropp och en sån smärta i själen. Jag grät i massor och tog inte tag i något överhuvudtaget. Jo, jag föröskte i alla fall ge barnen mat, mer än så orkade jag inte. Jag bara grät. Vad grät jag mest över? Varför skulle jag få den skiten för? Fanns inget svar och finns inte.
Det borttagna bröstet eller döden? Det var/är lika illa. Så jag vet inte vad som är värst. Det var så overkligt men ändå sant. Svårt att ta till sig att jag hade CANCER. Det är ju ett så starkt ord för alla tror jag inte bara för oss som tyvärr råkat ut för det.
Det var likadant hemma som på sjukhuset då jag blev opererad. Jag kunde inte förmå mig att ta på mig på den sida där bröstet var borta. Kunde inte ens tvätta mig på den sida. Jag hoppade över den sidan och tvättade mig snabbt som bara den. Det var en sån jobbig och en obehaglig känsla att ta mig på den sida eller bara vidröra den tomma sidan. Jag kan inte förklara varför men så var det. Kanske inte konstigt heller i och för sig. Jag var nu ganska så deprimerad. Jag hade som tur var några vänninor som tog hand om mig då de kunde, inga namn nämnda och ingen glömd. Du/ni vet vilka jag syftar på. Tack.
Det är förmodligen varenda Cancerpatient kan ha som kännetecken i sitt liv. Jag säger ”INTE” att familjen och vänner inte förstår sjukdomen, men dom ”riktiga” känslorna kan ni ALDRIG förstå, det vi går igenom. Går helt enkelt inte att beskriva. Men ni kan ha en hum om hur det eventuellt kan vara.
Jag vet ju förståss att mina barn haft/har det kämpigt med alla känslor och det är väl förmodligen detsamma för dom att dom har svårt att förmedla känslan. Lider gör jag med dom. Samt att jag försummade dom när jag mådde som sämst, samtidigt som dom också mådde dåligt men jag såg ju inte det då. Jag hade ju fullt upp med mig och min ångest. Jag hoppas att dom då fick prata hos kuratorn eller med sina vänner. Vi pratade tyvärr inte så mycket om det då. Orken fanns inte. Vi hade det jätte kämpigt känslomässigt jag och mina barn.
Jag var vid det tillfället singel. Tänkte givetvis så småningom, vilken man vill ha en STYMPAD kvinna. Jag är ju ingen kvinna längre. Jag kände mig som en halv människa. Trodde heller inte att jag någonsin kunde ha en man i mitt liv. Många existentiella frågor härskade i mitt huvud. Det var kaotisk i mitt huvud kort o gott. Allt kom på en o samma gång. Jag orkade inte ta tag i dom hade fullt upp med min ångest. Men det var inte det viktigaste att ha en man eller inte.
”Det högsta är inte att falla,
utan att resa sig efter
alla fall”
