Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se -

Fortsättning 7

Jag och min syster umgicks när det gick o det blev ju inte så ofta eftersom avståndet är en bit. Pratade i telefon då och då.

Nåväl, livet gick och går vidare trots det men mitt liv består mycket av ordet svek.

Hösten 2005 hade jag att börja få fruktansvärda smärtor runt bröstet. De gjorde så ont att jag varken kunde skratta eller hosta. Den smärta gick jag med länge. Smärtan var som om bröstkorgen och revbenen skulle sprängas. Det gjorde även ont när jag andades. Jag hade ju inte råd att vara sjukskriven. Tänkte i min enfald att det går överEnsamstående med 3 barn, nä det gick bara inte.

Men till slut så tog jag mig i kragen och bokade en ny tid på vårdcentralen. Läkaren undersökte mig och konstaterade att jag hade någon inflammation och fick smärtstillande och anti inflammatorisk medicin. Jag hämtade ut den medicine och tog det i det antal dagar som hon hade rekommenderat mig. Men min smärta gick dock inte över utan hade lika ont som från början. Så småningom fick jag tummen ur och bokade en ny tid till läkaren.

Fick en ny tid till vårdcentralen. Berättade för henne att, jag hade lika ont och att medicinen inte hade hjälp. Vid detta läkarbesöket så hade även mitt högra bröst svullnat och sa det faktiskt i förbifarten till henne. Hon kände på det och skickade en remiss till mammografin. Så småningom fick jag en tid till mammografin där de undersökte mig och tog biopsi på bröstet. (biopsi är när de går in med en nål och tar ut vätska för att sedan undersöka det vidare på labb). Den undersökningen gjorde ganska ont. Jag var givetvis väldigt rädd och orolig. Vad det kunde vara? Vad händer nu? Tusen frågor snurrade runt i skallen på mig, kommer dessvärre inte ihåg alla så här på rak arm.Men ni kan nog förställa er hur jobbigt det kunde vara? Under själva undersökningen så sa inte läkaren något utan gjorde sitt jobb och inget mer. Jag var ingen. Jag var en i mängden. Som tur var så hade jag en vännina med mig så vi pratade lite efter själv undersökningen. Jag glömde, förträngde det ganska fort, jag jobbade som vanligt trots min smärta och oro, så ska vi inte prata om min rädsla, för den fanns där hela tiden oavsett om jag ville göra den känna eller ej. Den knackade på då och då för att påminna mig.

Efter den undersökningen fick jag åka hem och invänta en tid till kirurgen för att veta vad dom hade sett på biopsin.

Det vara bara till att vänta …

Inget är som väntans tider.

TICK TACC TICK TACC TICK TACC.

By the way, min yngsta dotter fyller 22 år idag, många pussar och mycket kärlek till henne.

”Det högsta är inte att falla, utan att resa sig efter alla fall”

Ps: ni får gärna kommentera om ni saknar något eller om jag varit otydlig.Ds.

Trevlig läsning

Fortsättning nr 8 kommer

Men en dag ringer min lilla syster, igen och vill komma upp hit. Vid detta tillfälle hade min syster Lovisa sökt sig till Sverige som asyl på grund av de oroligheterna och kriget som varit i Kosovo. Alla i familjen hade haft uppehållstillstånd förut men att det hade gått ut för en del familje medlemmar och att de inte hade haft tillfälle eller möjlighet att förnya det. Men nu vid detta tillfälle var det krig och hade varit det under några år. Detta var år 2004 då hon ringde och ville besöka mig tillsammans med en före detta granne som vi hade i Kosovo. Grannen hade med sig sin man och syskon barn , min syster och hennes man samt deras lille son. Hon bodde då i en flyktingförläggning i Markaryd.

Men jag sa att det gick bra att dom besökte mig. Snacka om att jag var nervös hade ju inte träffat henne på sen hon var hos mig sist och då var hon en tonåring. Nu var hon en kvinna med man och barn. Mina känslor de var givetvis blandade jag var så nervös för att träffa henne och det andra att jag var faktiskt tvungen att dricka några glas vin för att lugna mig. (jag var/är inte alkoholist) Allt väcktes ju till liv igen som det har gjort förut.

De kom upp och jag mötte upp dem vid en affär där de hade parkerat och visste inte hur dom skulle ta sig till mig. Jag körde givetvis inte själv i och med att jag tagit några glas vin. Jag fick skjuts dit. Jag mötte upp dom och jag blev glad samtidigt som det var jätte jobbigt, det kändes som främlingar fast att de inte var det. Jag var också rädd för att de kanske hade tänkte att göra mig något att det var en bluff att det var min syster som skulle komma utan att det var någon annan som skulle göra mig illa. Jag hade ingen som helst aning och hade dessutom fog för att vara rädd.

Jag blev ledsen men på ett positivt sätt och började att gråta när jag såg henne och kramade om henne. Mina barn tyckte också att det var helt underbart att få träffa sin moster. Men både jag och mina barn tänkte ja, ja det blir väl som vanligt att vi inte kommer att ses igen på si så där 20 år. Jag bjöd dom på vin för de som ville ha. Vi snackade om allt den kvällen och den gick ju fort. Jag var ju på min vakt hela tiden och lämnade inte ut mina känslor allt för mycket för dom.

Förre detta grannen från Serbien åkte samma kväll de skulle vidare till eventuellt Tyskland för de hade semester och ville inte stanna. Men min lilla syster stannade över natten. Natten gick och de åkte sedan hem dagen efter. Lämnade mig kvar med massa upprivna känslor. Jag var jätte ledsen när hon åkte. Jag hade ju saknat mina syskon och tyckte om dom, men jag tänkte att så här är det, nu vet jag inte när det blir nästa gång om det blir nästa gång.

Men det blev att vi pratades vid ofta i telefon och jag var nere och besökte henne i deras lägenhet på flyktingförläggningen i Markaryd. Kort därefter så skulle min lilla syster Lovisa och hennes familj förflyttas mot Norrland till en flyktingförläggning där. Hon ringde och frågade mig om jag kunde göra något så hon inte behövde att flytta så långt. Jag gjorde vad jag kunde och ringde några samtal och de fick flytta till Mariestad ca 3 km från Skövde och där jag bor. Vilket jag tyckte var helt underbart att ha henne så nära. Vi träffades då och då jag åkte till dom när jag hade råd och de kom när de kunde. Jag hade ju inte överflöd med pengar till bensin så det fick bli sparsamt. Sen jobbade dessutom på två jobb jag hade knappt någon ledig tid. Jag gick och la mig för att sova vid 20-21 på kvällarna så det var inte mycket spelrum för mig, när jag skulle upp 02.30.

Men det var ju skönt att ha henne nära. Det är alltid skönt med släktingar nära. Nåväl de bodde där 1-2 år i en lägenhet som migrationsverket hade de hade fortfarande inte fått uppehållstillstånd. Det tog ju sin lilla tid. Vi hade det ganska bra och snackade om hur det varit under alla dessa år. Jag frågade mycket om vad som hade sagts om mig och vad de hade tänkt. Jag grät ju ofta när vi pratade om det som jag längtade efter och saknade. Det gjorde ont ända ner i maggropen. Jag hjälpte min syster med intyg. . Jag har gjort vad jag kunnat och tror att jag är en bidragande orsak till att hon faktiskt fick stanna.Men vilket tack får man för det?? Jo, hon flyttar med sin familj till Helsingobrg. Jag var bra att ha när det passade nu behövde hon ju inte mig längre därför kunde man ju flytta långt från henne. Kände mig sviken åter igen....

"Du blir lycklig när du finner din inre vägledare och upptäcker din egen styrka."

Fortsättning följer...trevlig läsning

Fortsättning 5 (2012-12-12)

Som ni förstår så har givetvis den händelsen påverkat mig oerhört mycket, inte bara psykiskt utan också sättet att vara och bemöta människor vilket inte alltid har varit till min fördel.

Under alla de åren som gått så har jag levt med en rädsla. Jag har känt mig förföljd (nu låter det som om jag är paranoid, men jag har verkligen haft belägg för att tro att jag skulle bli jagad och dödad) den rädslan har varit mycket relevant. Att jag blivit övergiven, sviken har gjort mig till en mycket ”tuff” människa som ibland varit bra men inte alltid. Har haft/har ett jätte revir. Varit ifrågasättande mot allt och alla. Har inte vågat släppa in någon i mitt privatliv för jag har inte vetat vad som hända kan. Jag klara ”mig själv typen”. Det är ju bra att vara självständigt vilket jag varit men det får heller inte bli överdrivet. Då blir det också fel. Hit men inte längre. Har det varit någon som ifrågasatt mig eller min handling så har jag varit på hugget direkt. Allt det bottnar ju i att jag givetvis var, rädd, övergiven och kände mig mycket ensam fast att jag hade förhållande. Kort och gott jag saknade min mamma, pappa syskon. Jag uppfattas oftast som arg och fyrkantig. Men är inte det, men det är så jag blivit av mitt trauma. Jag var ju rädd att någon skulle trampa i mitt revir vilket jag var livrädd för, ville ju inte blotta mig och samtidigt så var jag rädd för att någon annans kulle bestämma över mig som mina föräldrar hade gjort en gång. Jag var livrädd för det.

I rädslan ligger ju att jag inte ville bli sviken när jag bli det gör det så jävla ont. Då är det bättre att vara på sin vakt hela tiden. En försvars mekanism tror jag.

Händelsen har förändrat mig till en person som jag inte var innan det hände mig. Jag är inte en hel människa jag har saknat kärlek, föräldrar, syskon, kusiner, med mera

Någonstans hade jag förlorat mig själv på vägen. Jag tappade helt enkelt bort mig själv. Jag hade inget som helst förtroende för någon och var misstänksam mot alla. Hur skulle jag kunna lita på någon utomstående när någon i min närhet gjort mig illa och jag tappade förtroende för allt och alla? Förtroendet fanns inte i min värld.( Nu var det ju inte så heller att alla ville mig illa men i min fantasi och i min värld så var det så.)

Tänk er själva att bli lämnade och övergiven och inte känna att man existerar av nära och kära? Alla vill känna att man är älskad och behövd. Det mår man bra av. Det är inte lätt att känna att ingen tycker om mig? Det var precis så jag jag kände. Bästa sättet att komma över det var ju att trycka ner de känslorna så långt ner det bara gick för att gå ”vidare”. Ordet sviken, kanske inte låter så allvarligt, men det är det starkaste ordet jag kan hitta och som det känns för mig. Ordet sviken för mig är mycket stort och att det säger massor.

Det tar tid att få förtroende till människor över lag i alla fall i mitt fall är det så och har så varit sedan det hände.

Då fanns det ingen som var ärlig för mig. Jag visste ju inte vem som skulle göra mig illa nästa gång?

Jag var inte längre den glada tjejen som jag var innan händelsen. Jag blev en rädd liten människa för allt och alla.

Jag har aldrig haft för avsikt att skada någon.

”Den modiga människan är inte den

som inte är rädd,utan den som

övervinner rädsla”

Fortsättning nr 4

Jag kommer förmodligen att hoppa lite fram och tillbaka....jag hoppas att det ändå blir en röd tråd för er och att ni får ihop min berättelse.

Det har väckt mycket känslor sedan jag började att skriva om min historia och får även tillbaka en del känslor som jag då hade, kanske inte så konstigt......

De största känslorna som återkommer i nuläget och har förföljt mig sedan händelsen är: Sorg,

ilskan har jag också.

Varit så jävla arg på mina föräldrar varför dom inte kunde förlåta det jag hade gjort mot, det jag då gjorde enligt dom var ju att jag vanhedrade hela släkten och dom stod kvar med skammen. Men vilken skam??...Jag var även förbannad på mina syskon som inte kunde hjälpa mig och övertala föräldrarna att ta tillbaka mig och min familj. Men det är något jag aldrig kommer att får svar på....Men så är och så var det. Men jag kan samtidigt förstå och tänka att det säkert inte var lätt för mina föräldrar heller och de bar säkert också på en stort sorg som dom hade svårt att göra något åt. De hade kanske hade velat förlåta mig? vem vet??.....Även dom har säkert legat sömnlösa många nätter och tänkt på sin dotter och säkert haft tusen frågor dom undrat över precis som jag själv har gjort. Det gjorde ju också ont i mig att dom säkert också mådde dåligt av hela situationen. Dom kanske i sina tankar velat göra något åt det. Dom hade en sorg och jag har en sorg, som inte hade behövt att existera men den gjorde det på två håll. Tyvärr blir det väl så när en religion/kultur eller tradition sitter så djup rotat i en att det kan vara svårt att gå mot strömmen. Jag kan någonstans förstå att dom satt med förbundna händer och jag kunde någonstans förlåta dom för det. Men då kom ilska mot mina syskon istället. Jag saknade alla i min familj, för att ventilera, prata, skratta och gråta. Men den möjligheten fanns inte.

Min lilla syster, ringde mig ibland. När hon gjorde det så väcktes det hopp igen. Det var jätte jobbigt samtidigt som jag tyckte det var skönt att höra sin syster. Men jag letade efter hoppet så det minsta lilla halmstrået jag hittade tog jag till mig men jag blev ju oftast besviken gång på gång. Sedan blev jag arg, frustrerad, förbannad och undrade för mig själv varför hon ringer mig och det inte händer något och dessutom får mig att må dåligt efter varje samtal vi hade. Jag tyckte ju om min familj trots det jag hade varit med om. Jag längtade efter dom. Jag har alltid varit familjär och gillar att ha familjen nära och umgås.Det satt i ryggmärgen sedan barnsben, vi umgicks med familj och nära ofta. Så ville jag också ha det. Hon gav mig falska förhoppningar hela tiden. Hon lovade mig i och för sig ingenting men jag kände så och det rev upp ett sår inom mig varje gång hon ringde. Jag försökte att gå vidare och glömma även om det är svårt att glömma men jag försökte att lära mig att leva med det. Ja, då ringde hon igen. Så var det samma visa igen. Men det var också en lycka när hon ringde det fick mig att känna att jag fanns och existerade för henne. I förlängningen skapade det en förhoppning inom mig.

Jag kunde må mycket dåligt psykiskt flera dagar, (men jag ville inte vara utan hennes telefonsamtal) men jag min dumma nöt gick ju och jobba ändå trots att jag skulle varit hemma vi de tillfällena men det var ingen som märkte något någon gång. Jag var duktig på att dölja. Mitt privatliv var mitt och det delade jag med de jag ville och det var inte många. Jag fick en mycket bra väninna på behandlingshemmet som jag jobbade på och för henne fick jag ett stort förtroende . C min bästa väninna har hjälp och stötta mig jätte mycket. Henne kunde jag prata med annars tyckte jag att det var tabu att prata om det, fast att jag inte hade något att dölja. Jag hade ju inte gjort något fel eller olagligt.

Trevlig läsning...väl mött,,,,,,:)

"Döden är inte den största förlusten i livet,

den störsts förlusten är det som dör inom osse medan vi lever"

Det finns givetvis massor som hänt från den det då jag blev kidnappad till nedanstående text. Men man kommer ju inte ihåg allt utan livet gick vidare med smärta, sorg, frustration och en längtan efter ett ”normalt” liv. Vad är ett ”normalt” liv???? Ja, ni, det finns nog inget riktigt svar på det. Allt är ju relativt.

Livet fortsatte med jobb och barn. Givetvis så älskar jag mina barn och gjorde allt vad jag kunde för att de skulle få det så gott jag bara kunde göra för dem. Jag har heller aldrig varit orättvis mot dem. Heller inte favoriserat någon av mina barn. Alla tre har/får villkorslös kärlek från mig. När jag nu i skrivande stund får jag ont i min magen när jag skriver detta, och det på grund av min kärlek till mina barn och inte förglömma det lilla charmtrollet Julia. Så fort jag träffar henne så glömmer man hur man mår, utan fokus på henne. Hon är super duper medicin för välbefinnandet.

Nu kanske det låter att jag lägger ner mest fokus på mitt barnbarn, så är givetvis inte fallet. Men jag har fått ytterligare ett hjärta att älska över allt annat på denna jord. Hon får mig att må bra och hon är dessutom livets efterrätt.....<3.

Jag har som ni kanske kan förstå inte mått helt bra efter den händelsen, men jag har försökt att leva så gott jag har kunnat efter de förusättningarna jag hade. Jag hade det också bra emellanåt. Men ibland kröp smärtan och sorgen in på skinnet då föll man några meter ner. Mitt liv har bestått av mycket smärta. Ångest har ju varit på topp hela tiden.

Den största smärtan jag ändå har det är, att mina barn inte fått växa upp med min familj. Den är tung att bära på, fortfarande..:( Men samtidigt så kan jag tänka att, det kanske är tur för dem att jag gjorde som jag gjorde för ingen vet vilket liv dom skulle ha haft annars. De är ju fria individer med ett eget hjärta och en egen hjärna. De kan tänka själv och får det. De kan göra vad de vill (nästa allt i alla fall),,:) De får de också göra. De hade kunnat levt i en muslimsk familj med ett helt annorlunda liv. (men å andra sida är nu detta bara hypotetiskt). Men kanske inte långt från sanningen heller...vem vet???...

Mina egna känslor har jag varit/är duktig på att dölja. Det är inte lätt att öppna sig när man dessutom har varit långt ner under skorna. När jag väl vågat öppna mig för vissa och fått det slängt i ansiktet. Då stänger man inne känslorna ännu längre in. När man berättar något tragiskt eller vad nu kan vara, så gör man det i förtroende inte för att det ska utnyttjas för att någon annan ska trampa på en ännu en gång. Visst har jag även haft/har vänner som hjälpt och stötta mig när jag velat. Men jag har oftast inte besvärat någon utan försökt att bearbeta det på mitt sätt. Men man skall heller inte förglömma att det finns folk i ens omgivning som tycker/tyckte att det är jobbigt att prata om det.. Det är väl förståeligt i och för sig. Det är ju ingen vanlig situation och veta vad man skall säga. Men vad man oftast glömmer är, man behöver inte alltid säga något utan att bara FINNAS till och bara lyssna räcker oftast långt. Den som lyssnar behöver inte ha någon som helst svar. Bara fysisk närvaro räcker långt för den som mår dåligt. Om man nu ska utgå från min situation så är det INGEN som har eller hade kunnat haft ett svar. Det hade ju inte ens Jag. Fanns inget svar det var som det var.

Jag var ändå lycklig emellanåt. Sen hade jag en jätte stor dröm. Det var att skaffa mig ett MC kort i många år, men hur skulle jag ha råd till det ensamstående med tre underbara barn?? Drömmen fick leva vidare till en just dröm. Ska också avslöja att jag även har/haft en annan dröm. Hör och häpna nu.....:)....det är faktiskt att bli sångerska, men jag sjunger heller än bra,,,men älskar musik och älskar att sjunga, man kan uttrycka känslor och förmedla massor via en text....men det får blir min hemliga dröm ”fast nu är den inte hemlig:) :) :)”.

Det kanske blir en del upprepningar, hoppas att ni har förståelse och överseende över det...:)

” Oroa dig inte för morgondaggen för den vet du inget om.

Försök strunta i gårdagen för den är förbi.

LEV för denna dagen för den är nu.

Och varken igår eller i morgon kan du påverka den”

Fortsättning nummer 4 kommer snart....

På morgonen strax innan jag skulle bli hämtad av min dåvarande kille och svågern, så sa en polis man ” vad du är stark som har gjort detta”. Vad jag inte visste då som jag idag vet, var ju givetvis att dom skulle erbjudit mig någon form att hjälp, så som kanske en psykolog eller liknande. Sjävl visste jag väl inte jag kunde få den hjälpen. Jag var ju ”bara” 22 år.

Nå väl, jag blev hämtad och vi åkte mot Skövde. Minns väl inte resan så hemskt mycket mer än att jag var lättad, men fortfarande rädd. Så livet fortsatte i Skövde efter händelsen. Jag fick ingen hjälp och trodde väl att ”det var väl inte så farligt”. Men ack vad den händelsen har förändrat mig som person, på både gott och ont. Jag hade en rädsla i många år som hette ”DUGA”. Tilliten till människor existerade inte. Jag i frågade satte allt och gör fortfarande. Jag litade inte på någon. Av rädslan att det också ska svika mig. Jag var skör och ville inte utsätta mig för mer smärta än den jag redan hade och den var tung nog att bära för en 22 årig tjej.

Jag kan nu se i efter hand att jag mer levde som en Zombie. Givetvis flödade mina tankar om allt och inget. Jag fick bearbeta det på bästa sätt jag kunde. Har jag bearbetat det idag??? Hur jag gick vidare ???, bästa sättet var att försöka att förtränga det. Det är ju inte den bästa lösningen för det hinner ikapp en förr eller senare. Det var ju ingen som ville prata med mig om det. Ingen kunde hantera det, knappt så jag visste hur jag själv skulle hantera det.

Livet ”gick” vidare. ,,

Min familj har nu tagit helt avstånd från mig. Vilket var en så stor sorg att bära och inte kunna göra något åt det. Visst man kan tycka att jag hade valt att rymma, men konsekvenserna visste jag inte då och kanske inte att alla skulle ta avstånd från mig helt o hållet, ( jag tycker nu inte synd om mig). Men så var det i alla fall. Jag mådde ju nu inte bara dåligt av det som redan hade hänt utan fick saknaden, längtan och sorgen efter min familj.

Men 1986 fick jag mitt första barn, sonen som nu är 26 år. Det var en lyckokänsla. En känsla som inte kan beskrivas. När min son föddes så hade fortfarande en rädsla. Så fort jag gick ut, så tittade bakom nacken. Reagerade så fort jag hörde något.Jag var så känslig för det minsta lilla ljud reagerade och blev rädd, samt att jag hade ju katastrof tankar direkt. Mitt liv kändes ganska begräsnad.

Vågade inte vara ute så mycket och inte heller gick jag ut utan att tala om för någon att jag gick ut och när jag skulle komma hem. Jag var fortfarande rädd att jag skulle bli kidnappad eller att min son skulle bli, eller rent av båda två. Jag försökte ändå att försöka att vara en god mor i detta. Men visst hade jag begränsningar vad jag kunde göra och framför allt vad jag ”VÅGADE” att göra..

Men hur som haver så fick jag lära mig att leva med mig rädsla.

Mitt andra barn kom 1988 en liten tös som idag är 24 år. Hon har gjort mig till mormor till en liten tjej vid namn Julia, som snart är 5 månader vid stundens skrivande. Tilläggas bör att hon är mitt hjärta, hon får mig att leva och må gott när jag träffar henne. Tyvärr så sker det inte så ofta eftersom dom tyvärr borr i Norrköping och det är väl ca 25 mil dit. Så visst har jag även glädje i mitt liv.

Mitt tredje barn föddes 1990, också en liten tös, som idag är 22 år.

1990 hade jag tre barn och 27 år gammal, el (ung..) :)...Nu hade jag tre barn utan att de fick träffa mormor, morfar och mostrar. Va det jobbigt?? Ja det kan ni ger en f-n på att det var. Vi det tillfället började jag åter igen att må dåligt på grund av att mina barn inte fick träffa sin mors släkt, vilket är normalt att göra. Saknade var så stor och jag led . ”Känner nu i skrivandets stund att jag får ont i magen när jag tänker på det.” Det var många tårar och många sömnlösa nätter jag fick tillbringa. Åhh vad jag led å mina barns vägar. Jag ansåg att dom hade rätt till min familj. Jag var förbannad på mig själv och anklagade mig. ”Hur kan du göra så mot dina barn” ”Varför gör du så mot dina barn” Tycket att jag varit en eggoist. Jag längtade också efter min familj givetvis och framför allt då jag själv fick egna barn. Jag hade ju inte det som de flesta har, att de kan ringa sin mor, syster eller what ever och rådfråga om saker och ting angående barnens uppfostran. Barnvakt var också minninerad.

Barnen blev ju större och äldre. Till slut så började det ju givetvis att undra och fråga efter mormor och morfar. När de frågade om mormor eller morfar så gjorde det så ooont i mig som om någon hade stuckit flera knivar i mig.

När de var små så berättade man väl inte hela sanningen för att det var för små för att förstå vidden av det hela. Men ju äldre de blev så fick de veta mer och mer. Saknaden blev ju inte mindre från mina barn. De hade ju också en sorg och en stor längtan. Som jag dessutom orsakat dem. Det var/är inte lätt att bära på det. Man vill ju att barnen ska må bra. Jag kan just nu känna den sorgen fortfarande som jag då kände och känner...

Ja som ni förstår så kan jag inte exakt förmedla mina känlsor som var då, men ni får förhoppnings vis ett hum om hur det eventuellt kunde känts för mig, eller?????

Livet gick vidare trots smärtan. Jag skilde mig från barnens far och levde med mina barn ensam i många år. Det var inte heller lätt att vara försörjnings skyldig till tre barn. Det blev ju inte heller billigare ju äldre de blev. Men vi fick rätta oss efter det jag hade i inkomst. Jag jobbade inom vården (gör fortfarande), där blir man inte rik. Så jag fick givetvis hitta någon lösning så jag fick en någorlunda bättre ekonomi. Jag började söka extra som tim vikarie inom vården, men det gav inte så mycket mer i plånboken när det bara blev då och då. Jag sökte då ett arbete på Tidningstjänst och fick det. Det innebar att jag fick gå upp klockan 02,30 på natten för att dela ut morgontidningen., från måndag till lördag. När jag var klar med det så va det vidare till mitt andra heltidsjobb. Det var en tuff period det med. Men vad jag gör man inte för att överleva???...men vad jag däremot försakade var ju mina barn under denna tid. Jag hann inte med dom, mitt liv bestod av jobb, jobb och den lilla sömn jag kunde få. :( Men jag hade tyvärr inget val. Tro nu inte att jag fick socialbidrag eller bostadsbidrag, för det fick jag inte. Dom tyckte att jag tjänade för mycket...????

Måste även tillägga att under alla år så har vänner kallat/kallar mig för ”Stark” hela tiden, det innebär inte alltid negativt i och för sig, men bara för att man är stark så är även jag svag ibland.

Ni får givetvis fråga och kommentera mig om det är något ni vill veta mer om. En dialog är mycket bättre än att undra.

Fortsättning nr 3 kommer så fort jag hinner och kan...:)

”Vad livet och stunden gav kan ingen ta ifrån oss”.

Resan mot Malmö var både skrämmande och tuff. Jag hade dock ingen aning om vad som skulle hända. Vad dom krävde av mig däremot var att ”du måste lämna din kille”.Min upplevelse var att det var underliggande hot som aldrig uttalades, men min största rädsla va att bli dödad, rädslan att bli hemskicka till mitt hemland och där bli bortgift var också stor. Annars pratade dom inte något speciellt med mig under hela resan. Jag däremot skällde på en av killarna och undrade vad dom egentligen gjorde och höll på med??..Jag sa även att jag inte hade gjort något brottsligt vilket ni faktiskt gör nu. Trots att jag var, rädd, skrämd, frusterad, arg, ledsen....ja det var alla känslor på en samma gång, men någonstans i det så var jag ändå både kaxig och konstruktiv i mitt tänkande...konstig?? ja kanske det eller inte...Alla har vi ju någonstans en överlevnads instinkt och min gick på högvarv, varje gång jag såg en polisbil vilket jag gjorde vid flera tillfälle så försökte jag i min förtvivlan att hitta ett sätt att få kontakt med dom och jag minns inte hur många polisbilar jag såg under färden men min upplevelse var dom var många men i själva verket kan det varit allt mellan 1- 100.

Fick aldrig gå ur bilen trots att de stannade några gånger på vägen...vi talar nu om ca 30 mil.

Nåväl, väl framme i Malmö efter många timmar och en jobbigt känsla i kroppen så hamnade jag i en lägenhet i Malmö där jag aldrig någonsin varit. Där blev jag bevakad hela tiden till och med när jag skulle gå på toaletten. I min rädsla (en rädsla som inte kan beskrivas) så fick jag menstruationen vilket det inte var dags för. Då kanske ni förstår hur rädd jag var??...Jag var i den lägenheten i 1,5 dygn bevakad som en fånge och gjort världens brott. Det jag hade gjort va att jag gick och blev kär.

Han som bevakade mig under det hemska dygnet ältande samma sak hela tiden ”Du måste lämna honom och komma tillbaka”.

Under första kvällen i den lägenheten så såg vi nyheterna. Vem fick jag se på nyheterna, Jo mig själv. Hela historien hade blossat upp och blivit en stor nyhet om en kvinna som blev frihetsberövad. Det var inte kul att se sig själv, men samtidigt en skön känsla att veta att någon eller några hade upp märktsammat min situation, Konstigt nog så grät jag inte en enda gång under denna händelsen....Va det beror på??...Tja jag vet inte.

Samma kväll gick vi ner till en kiosk för att handla lite mat. Det första jag ser är stora löpsedlar med min bild på. Jag försökte att få ögon kontakt med tjejen som stod i kiosken för att få henne till att se att det var ju jag som var på löpsedelen. Men jag misslyckades tyvärr. Men å andra sidan så förstod jag att det var stort pådrag runt mig och det gav en litet hopp. Hans övertalnings försök fortsatte under hela kvällen. När jag förstod att jag var efterlyst så började jag att lägga upp en ”strategi”för hur jag skulle gå vidare så på morgonen sa jag att jag vill komma tillbaka till min familj. Men det var bara en vit lögn för att rädda mig själv. Självbevarelse drift ???? Ja kanske ...

Sagt och gjort jag sa det och vi gick tillbaka till den lägenhet som då var mina föräldrars och där jag rymde från.

Vid ytterdörren till lägenheten så stod det en polis som ville att jag skulle legitimera mig. Jag svarade, det är ju mig ni söker så jag har inte någon legitimation med mig. (jag fick inte med något när dom kidnappade mig). Polisen tog med mig till ett av sovrummen för att prata med mig. Väl där inne i rummet så sa jag till polisen innan han ens hann att säga något. ”Vill du förhöra mig så får du göra det på polisstationen” vilket inte vara några problem. Så vi åkte i polisbil till polisstationen och jag blev förhör och den enen mannen blev häktad.

Väl inne på polis stationen så blev jag förhörd och fick berätta min historia. Vilket inte var lätt...jag var lättad över att vara på polis stationen men samtidigt lite orolig visste inte om jag skulle bli ”hemskickad” till min familj eller vad som skulle hända. Polisen undrade om jag hade någonstans att bo. Jag svarade, nä det har jag inte och jag vill inte sova någon annanstans än här hos er. Jag fick efter förhöret ringa till min dåvarande kille och berätta att jag var i trygga händer. Det var ganska sent på kvällen och han hade inte någon möjlighet att hämta förrän dagen efter. De kunde erbjuda mig en cell som jag fick sova i till dagen efter, jag blev hämtad av min dåvarande kille och hans bror dagen efter.

Jag kan säga att det inte var någon hit att sova i cellen efter att jag redan hade levt som en fånge i ca 2 dygn. Inte nog med att jag sov i cellen, de var dessutom tvungna att låsa om mig. Fy fasiken vad det var jobbigt och jag med min klaustrofobi. Paniken var ju på topp.

Fortsättning följer...:)

Va rädda om er