Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Fortsättning 21

Det pågår ett konstant krig i mitt huvud. Det kriget vet jag inte om jag vinner. Men jag försöker att kämpa tappert mot det som bor i min kropp.

Varför sätts vi till jorden? För att prövas för det ena och det andra? Till vilken nytta då undrar jag?? Varför utsättas för smärta?

Jag kunde inte sova inatt och klockan är 03:44, gick upp efter många vrid och stånk och stön. Kunde inte sova på grund av smärtor jag har överallt i kroppen, känns det som i alla fall. Jag har dessutom frysit en del men jag har ingen feber. Jag har uppdaterat min blogg nyss o sitter i min ensamhet här och skriver.

Varför kan inte jag få åldras som alla andra? Blir gammal o med de vanliga krämporna som man får vid åldrandet? Varför måste jag åldras med smärta i hjärtat och smärta i min kropp? Varför ska det vara så jävla orättvist? Vad är det som händer i världen egentligen, är det så att Cancer kommer att bli en folksjukdom i framtiden? Koden verkar dock inte kunna knäckas. Man hör dessutom att var och varannan har det. Mycket märkligt.

Kan det inte bara få stanna här och jag får leva det liv jag vill? Jag har ju mitt lilla söta, fina barnbarn Julia som förgyller min tillvaro oerhört mycket. Hon är min bästa medicin finns inget bättre medicin i världen som är bättre än henne, när jag är nära henne så glömmer jag allt vad smärta är och bara njuter av det lilla flickebarnet. Hon är helt klart mormors ögonsten. Tyvärr bor hon lite långt bort men jag njuter när jag träffar henne fullt ut.

Så nu till något helt annat, jag sa att det kommer att bli lite blandad blogg. Jag vet inte om ni kommer ihåg att jag tidigare har skrivit att jag har haft två drömmar varav den ena är uppfylld? Jo min dröm har i många år varit att skaffa mig motorcykel kort, vilket jag också har gjort sedan 3 år tillbaka. Det va underbart och idag äger jag en HD Sportster men som jag kanske tyvärr får göra mig av med på grund av min sjukdom och mina smärtor. Min andra dröm är just bara en dröm, det är ju knappt så jag kan med att skriva det, men det har faktiskt varit att bli en sångerska...men det får bli en dröm och en duschen-sångerska, funkar det med..:)

Så nu är det bara att invänta för att åka till sjukhuset för att få min nya behandling.

Förresten måste ju berätta vilket jag missade, när jag satt hos doktorn igår o fick besked och jag storgrät i stort sett så fort jag kom in till doktorn, för någonstans visste jag att det inte bådade gott. Det satt även en sjuksköterska med i besöket. Hör och häpna nu, ingen av dom gjorde något eller sa något mer än att ge mig en servett. Dom kanske inte kunde göra något vad vet jag. Dom lät mig bara att gå stortgråtandes när besöket var över.

Idagens samhälle så stressar vi oss till döds, jag behöver inte stressa har ju en dödlig sjukdom i alla fall. Tänk om folk kunde tänka om och njuta av livet lite mer än att söka efter materiella ting som absolut inte betyder något.Njuta av det lilla ibland, så som tex som jag kan göra, njuter av när min Orkidee blommar. Varför ska det utåt sett se så bra ut? Alla har vi våra motgångar i livet och livet är inte en dans på rosor. Vi måste våga mer och framförallt våga prata om det som är jobbigt, för det finns där oavsett om vi pratar om det eller inte. Jag tror inte att någon har ett perfekt liv även om vissa vill ge sken av det. Men vill man leva i en falsk värld så varssågod.

Så nu till dagens händelse hitills. Har nu varit på cytistatika enheten och fått min nya cytostatika som det bestämdes igår. Jag kommer dit enligt avtalad tid och får på mig kyl-mössa för att risken är lite mindre att tappa hår. De sätter på en mössa på huvudet som kopplas till en kylmaskin. Den kyler ner huvudet så det bildas is i huvudet. Jag kan ju tala om att de första fem minuterna gör väldigt ont o fruktansvärt ont gör det. Men vad gör man inte. Den kyl-mössan sitter man med i 30 minuter innan själva behandlingen kan påverkas. Efter 30 minuter så sätter de igång själva cytostatikan som i själva verket bara tar 5 minuter att gå in. Sen efter det så sitter man i 60 minuter med mössan. Lång procedur. Under tiden allt detta pågår så har jag ju givetvis 1000 tankar som far fram och tillbaka. Mest är det själva livet eller döden. Idag hade jag sällskap att pojkvännen så det gick bättre och var inte lika jobbigt. Yngsta dottern kom över en sväng o frågade lite om vad doktorn hade sagt.

Sen efter det har jag skingrat tankarna genom att försöka att föra över mina bilder från mobilen till min datorn (va tydligen svårare än vad jag kunnat anna). Man kan bli tokig för lite men å andra sidan är det ingen ide att lägga ner energin på petitesser. Började typ att lada ner mina bilder för 4 tim sen och av 345 bilder har den laddat ner 101 bilder,jag säger bara: GGRRRRRRRR. Det blir väl till att köpa en ny mobil istället.

Käkade just stekt fisk o en grönsallad, ”för er som ville veta..:))”.

Så ikväll blir det väl inte många fler knop det blir nog horisonal läge i soffan innan John Blund hälsar på :).

Min smärta, ångest, rädsla,sorgen, frustrationen, ilska gör sig påmind då och då under kvällens gång, kanske inte konstigt. De finns ju där o jag lever med det dygnet rugnt 24/7.

✿.•*¨`*•. ☆ .•*¨`*•. .•*¨`*•✿

Ӏven om du inte tror att du har allt,

som kan göra dig lycklig ,

så se dig omkring...

har du din familj ,tak över huvudet,

mat på bordet,och dina vänner?

Då har du allt som betyder något,

och ger dig allt som människa.”

2013-09-04

Hej alla läsare nu var det ett tag sedan jag skrev. Det beror på många faktorer, men nu ska jag försöka att skriva varje dag.

Det har ju hänt mycket sedan sist givetvis och det kommer att bli en blandad blogg.

Jag börjar söndaden den 1 september, 2013. Jag vaknade denna dag av en smärta högt upp i buken, vilket i sin tur under dagens gång gick ut över mitt humör och måeende. Jag hade lika ont på måndagen den 2 september och jag slog en singnal till kirurg mottagningen o berättade hur det va, jag hade sedan innan en återbesök till min doktor på tisdagen den 3 september. De sa att jag kunde vänta till dagen efter viket jag också gjorde.

Min smärta i buken var/är smärta i min levern, det förstod jag tidigt och mina tankar gick runt o runt o jag blev inte klokare av dom, snarare tvärtom. Nå väl jag åkte till doktorn på ons som avtalat, det kändes inte allas bra, men jag var tvungen att åka dit. Så det första doktorn sa till mig var att: ”Ja du det har ökat i mängd på levern” Jag, började givetvis att storgråta och tror inte att jag lyssnade så mycket mer på vad doktorn sa, men tror inte att han så mycket mer eftersom jag inte frågade något. Min och pojkvännens dag igår bestod av många, många, många tårar, och trots det så finns det ingen utväg finns bara en väg. Sen kom det värsta, det var ju att ringa och meddela sina barn om hur det hade gått och vad som hade sagt. Det är inte alls roligt att ge sina egna barn ett sådant besked. Ens egna barn ska ju inte må lika dåligt som en själv, men har man en sån här jävla sjukdom så utsätter den ju tyvärr inte bara den som har det utan hela sin släkt nära o kära. Så jävla orättvisst. Jag tänkte under hela dagen, varför jag? Varför går den förbannade sjukdomen inte att bota? Varför ska mina barn utsättas? Kan det inte bara få vara bra? M.m.m.m..

Jag känner mig som en vandrande metastas och det är ingen rolig känsla. Jag har smärtor överallt på kroppen som ingen medicin biter på utan jag får bara ”köpa” läget, nej, det gör jag inte men vad göra?

Jag har sedan jag fick denna förbannade sjukdomen 2005 pendlat varje dag i mina tankar mellan liv och död, men igår kändes det som om jag fick min slutgiltiga dom. Den känsla gott folk kan jag säga den va inte alls behaglig på något sätt. Utan det va smärta som inte kan beskrivas i varken ord eller handling. Den är vidrig. Igår gick jag nog igenom varenda tanke i huvudet utan att bli något speciellt klokare. Det va så overklige samtidigt som det va verkligt. Jag ville inte vara i min egen kropp men hur skulle jag gjort för att fly från den? Jag hittade inga svar i alla fall. Jag ville och önskade att det bara var en dålig mardröm, men det var det inte heller tyvärr. Utan detta är min verklighet. Igår tyckte jag inte något va viktigt förutom mina barn o mitt fina barnbarn Juia samt min pojkvän. Men varför ska dom utsättas för denna smärta? Räcker det inte att jag gör det? Det gör så ont i mig. Varför finns det inte ett riktigt botmedel mot denna hemska förbannade sjukdom? När vi idag 2013 kan flyga till månen men inte knäcka koden CANCER? Det är för mig en gåta.

Jag orkar inte mer känns det som, men å andra sidan har jag inget val utan det är ju bara att ta sig igenom det vad det nu är och hur det kommer att bli får tiden utvisa. Varför i helskotta ska jag prövas igen, igen och igen? Jag har väl prövats så det räcker och blir över tycker jag själv. Kan jag inte bara leva o må gott med mina älskade barn och barnbarn? Nä, då inte du Feime för du ska prövas i sista stunden. Ja ja jag har ju inget val mer än att gå igenom.

Så imorgon eller rättare sagt idag för klockan är nu 03:38 ska jag börja med en sort cytostatika.

”Mina ögon kan tindra

Mina läppar kan le

Men sorgen i mitt hjärta kan ingen se”

Fortsättning 20

Ja denna vecka har varit omtumlande med massa undersökningar....det började med att jag skulle göra biopsi på levern tisdagen den 26 februari, Jag hade fått tiden kl, 07.00 till avd 41, där de skulle ta lite prover inför biopsin. Jag kommer dit kl 07.00 o meddelar mig att jag kommit. Nattpersonalen säger att hon ska meddela dag personalen när de kommer. Hmm??..jag sitter där o väntar o en tjej kommer o frågar vad jag skulle göra. Ska dom fråga mig om det? Ska inte dom veta det? Jag tycker att de borde de veta. Man går ju inte frivilligt o sätter sig på KSS sin lediga tid precis. Jag sa i alla fall att jag skulle göra en biopsi. Tjejen gick och det hände absolut inget mer. Kl, 08.05 gick jag till någon personal för att fråga vad som händer och att nu har jag väntat tillräckligt länge utan någon som helst information. Säger till en SSK, (sjuksköterska). Hon säger att vi har ingen journal på dig. Märkligt, hur svårt kan det vara att slå in min persondata på datan, o vips så ser dom. Efter en stund så säger SSK, att dom hittar inte journalen, o att dom senare hittade den i ett rum, som dom inte brukar gå in i. Vadå hittar inte journalen? Dom har ju data journaler.

Nå väl, jag var mäkta irriterad över hela situationen och att de dessutom inte brydde sig. Jag fick till slut komma in till ett rum, där en fumlig (ursäkta alla SSK.are) SSK tog prover på mig, efter mycket om så lyckades hon hitta venen.

Japp då var det dags att sedan efter allt strul att åka ner till ultraljudet för biopsin.

Hör o häpna nu.

Den läkaren som skulle göra ingreppet frågar mig vad det är för blåmärke jag har på min mage. Jag berättade att jag tar Fragmin, (blod förtunnande, det har jag för att jag fick en propp förrra året). Oj, sa läkaren, o frågar min om jag tagit min dos idag, jag svarar givetvis ja, för det var ingen som hade sagt något annat. Hela ingreppet blev uppskjutet till dagen efter för läkaren ville inte ta några risker varken för mig eller för henne själv. Så här får det ABSOLUT inte gå till inom vården.

Det är ju inte bara att ingreppet skulle göras, det är en psykiskt process innan man ligger där och den processen är inte att leka, den tär ju på allt inom bords. Så det var till att gå upp till avdelningen igen. När jag kommer upp till avdelningen efter att bipsin inte blev av så berättade att jag skulle göra en annan röntgen dagen efter o att jag skulle få kontrast, o undrade om jag kunde göra ingreppet. De hämtade en läkare och fick prata med honom. Han gick upp till min ordinarie läkare och de rådfrågade varandra och det visade sig att det va ok att jag gjorde den röntgen.

Haffade den SSK som tog prover på mig. O berättade hela senariet som jag råkat ut för under dagen och krävde att de skulle skriva avviklserapport på allt det jag varit med under dagen. Det är inte ok. Jo visst är det mänskligt att fela, men inte 5 fel under en och samma dag på en o samma patient. Det är ju inte ”bara” ingreppet som är jobbigt, det är före, under och efter som är jobbigt, det är ingen enkel process man går igenom och en ortolig psykiskt press. Detta utsätter dom mig för i 2 dygn.

Det är inte ok. Var finns kommunikaationen inom vården? Var finns patientsäkerheten som man så gott pratar om? Verklighet och det verksamheten skriver ner på papper är verkligen två olika världar.

Så jag fick åka hem o processen uppreppade sig på samma samma sätt som jag hade dagen/kvällen innan. Fick en ny tid för biopsin på onsdagen 28 istället.

Det värsta är ju trots att jag inte va värd ett enda jävla skit när man ”glömmer” att en patienen ska komma så gjorde dom inte ens en antydan till en ursäkt eller att dom förstod min frustatration, ilska, besvikelse. Tragiskt.

Så d blev det onsdag o ner o göra den röntgen o sedan vidare till avd 41 där jag skulle infinna mig senast kl, 13,30 för biopsin skulle ske kl, 14. Jag var där strax efter 13. Sa till en personal att jag hade kommit. Jo vad hände? ABOSLUT INGET. Sa till en annan personal o den personen hämtade en kvinna som kom till mig o berättade att det inte är hon som skulle ha hand om mig. Varför inte skicka den personen som skulle ha hand om mig istället för att komma o säga inget?

Så hon i sin tur säger att hon ska säga till att hon trodde att den sköterska som hade hand om mig dagen innan skulle ha mig idag också.

Den SSK som hade mig dagen innan går förbi, o jag sa att jag är här nu, hon svarade ” det är inte jag som ska ha dig idag för jag ska gå på lunch, ber henne om hon inte kan gå säga till den som ska ha mig, för tiden började nu närma sig kl, 14.

Hör o häpna, hon svarar, nä jag ska på lunch men dom kommer snart.” Service? Nä det vill jag inte påstå. Nonchalans, Ja det vill jag påstå. Empati? Nä inte ett dugg.

Strax innan kl 14, kom en sköterska som tog hand om mig under en press o tiden var knapp och rapport hade hon fått en gnutta men var inte insatt i mig. Hon hade typ 15 min på sig under press att sätta en nål, köra ner mig till ultraljudet. Det är inte ok heller, även om hon gjorde ett bra jobb.

Ja då blev den jobbiga processen utfört som va mycket jobbigt inte själva ingreppet, utan många tankar for ju genom den lilla hjärna jag har. Vad händer sen? Vad kommer dom att upptäcka i analysen? Hur blir det? Ja många frågor som tärde på mittt psyke och jag mådde givetvis inte bra. Själva ingreppet va inte farligt eller smärtsam. Men i själen gjorde det mycket ont. Efter ingreppet så sa dom till SSK som var med att dom skulle ta blodtryck med jämna mellanrum, på grund av att det är en blödningsrisk och jag fick ligga still i 4 tim. Dom tog blodtrycket 1 GÅNG. Patiensäkerheten är = NOLL. Jag som patient ska ju förlita mig på att de kan sitt jobb o att jag kan känna mig trygg på sjukhus. Jag som patien ska inte behöva vara vaken och allert på vad dom gör och inte gör

Ni kanske nu tror att jag har överdrivit, men det har jag inte det är dagens sjukvård på många platser, men jag vet också att det finns avdelningar där det fungerar super duper bra. Vi har en bra sjukvård men det finns ofantligt mycket brister också, man ska inte glömma det. De brister måste komma fram för att det ska bli förbättring lika väl som när dom får beröm när det fungerar.

”Dom som vill ditt bästa

är inte dom som säger det,

det är dom som visar det”

Trevlig helg på er alla....

Fortsättning 19

Nu mina kära läsare, så ska jag hoppa lite i mitt skrivande...ska berätta det som va senast i måndags (2013-02-11). Jag hade ett återbesök hos doktorn som jag har var tredje månad. Återbesöket har jag alltid efter att jag har röntgat mig o återbesöket är för att få svar hur röntgen såg ut. Jag sov jätte dåligt från söndag natten till måndag. Det var en väldigt orolig natt. Jag gick upp som vanligt o gjorde mina morgon sysslor. Sen drog jag till återbesöket som var, kl, 09.30. Min känsla var väldigt underlig när jag blev inkallad till doktorn trots att han är väldigt svår att läsa av. Doktorn har en väldigt neutral ansiktsmimik, men jag kände något o den känsla var absolut inte bra. Jag kom in till doktorn o vi hälsade som vi brukar. Jag satte mig ner i stolen och en sköterska var också med i rummet och hon satte sig också på en stol bredvid doktorn. Ja, då kom smällen som jag inte ville höra fast att jag känt att det här besöket bådar inte gott. Jag kommer dessvärre inte ihåg allt han sa. Jag var där men jag var ändå inte där. Så jag kan tyvärr inte berätta allt han sa, för jag stängde väl av när jag fick beskedet. Doktorn är mycket duktig o professionell när berättar saker och ting. Lugn o sansad o låter patienten andas. Så jag har inte honom att anklaga för något. Han sa att, ”ja du röntgade dig för några veckor sedan, och det har tyvärr blivit lite förändringa på din metastaser i levern”, han sa även hur pass mycket dom förökat sig i omkrets, men det har försvunnit, vet inte vad han sa. Men jag får givetvis kolla det vid nästa besök och fråga vad han sa, Jag började att stor gråta från det han sa att det hade blivit förändring och jag grät och han pratade. Sen sa han att vi får nu byta din cytostatika till en annan sort och att den ska vara intravensöt (när man får medicinen direkt i blodet). Det får vi börja med direkt, uppfattade jag det som. Så sköterskan tog in mig till ett rum där jag nu trodde att jag skulle börja med min cytostatika. Men det kom en annan sköterska för att ta lite prover inför den nya medicinen. Jag grät och grät.Den sköterska som tog proverna såg att jag grät, hennes fråga till mig var ”har du fått ett negativt besked”,ja det har jag svarade jag henne. Vad fan annars skulle jag sitta där o lipa?. Hör o häpna hon frågade mig inget. Sen kom den sköterskan in som var med inne hos doktorn, o gav mig tiden för den nya behandlingen, då jag sa, ” men skulle vi inte börja direkt” Nej, sa hon, Jag sa, men jag uppfattade det som om doktorn sa att vi skulle börja direkt, hon svarade, nej men vi hinner inte nu. Jag gråter i floder från det att jag fick det tråkiga besked till samtalen med sköterskorna. Men ingen pratade med eller tog sig en liten stund att prata med mig. Jag har annars varit jätte nöjd med den personalen på cyctostatika enheten, de har/är väldigt tillmötesgående och lyssnar. Men det upplevde jag inte i måndags. Har heller aldrig känt deras stress men det gjorde jag i måndags. Så jag gick därifrån gråtandes. Jag gick förbi min vännina som jobbar på en mottagning och pratade några minuter med henne innan jag åkte hem.

Tycker att det är fruktansvärt att ingen av personal tog sig an mig att bara sitta o lyssna några minuter.Oj vad jag låter själv ömkande.... Men jag är säkerligen inte ensam som har känt och upplevt det. Jag kan tycka vad finns människan bakom sjukdomen? Varför koncentrerar sig ”bara” på sjukdomen? Der finns en människa bakom varje sjukdom. Med mänsklighet kostar inget. Undrar vart sjukvården håller på att ta vägen.

Nog tjatat om det då, det var i alla fall många av mina vänner som erbjöd sig att komma, men nu är det så att jag brukar vilja vara själv när det är som värts, är det bra eller dåligt, det vet jag inte.

Igår ringde en vännina och sa att jag kunde komma till henne vilket jag gjorde och vi hade det jätte mysigt och trevligt. Tack, du vet vem du är, :).

Sedan igår så har jag haft en domnings känsla på halva min hakan som var värre i morse. Den känsla gick ända upp till kindbenet. Men domnings känsla från kindbenet försvann men halva hakan känns fortfarande. Så till slut så tog jag mig i kragen och ringde till cytostaika enheten och berättade om mina symtom. Hon sa, ”jag ska kolla med någon doktor och ringer upp dig sen” Det tog typ 5 minuter så ringde hon upp igen och sa att doktorn tyckte att vi skulle röngta min hjärna.

Varför kan det inte vara bra någong gång? Varför ska det en utlösa det andra? Varför ska jag råka ut för allt? (kanske va överdrivet nu, men det känns så). Kan det inte bara få vara stabilt och må bra utan alla överraskningar? Jag har fått nog nu känns det som.

Så jag fick en tid för att träffa doktorn redan imorrn och hoppas på att han kan ordna en tid till röntgen redan imorgon. Kss är mitt andra hem nu känns det som.

” Vi är ladrig lovade en morgondag.

Försök leva och älska idag”

PS: Får se när jag skriver nästa gång, ha det gott o ta hand om dig och varandraDS

Fortsättning 17

Då var det dags igen för återbesök hos farbror doktor, jag kommer dess värre inte ihåg alla turer.

Vi kom in till dr och han frågade hur det var och jag försökte att berätta, sedan så berättade han att jag hade fått en ny förändring i bröstkorgen där bak samtidigt som den metastasen jag har fram på bröstet hade blivit större. Jag fick byta ut ena medicinen till en annan sort.

Jag blev givetvis ledsen och kunde inte prata. Jag tänkte att nu är det snart dags att lämna. Det känns så jämt i och för sig, men jag vill inte, jag har så mycket att leva för att jag inte är redo att lämna jordelivet än på ett tag. Men tyvärr så får ju inte jag bestämma för hade jag fått bestämma så hade jag inte haft den här grymma otäcka, farlig sjukdom som jag drabbats av. Dr sjukskrev mig 3 månader framåt till och med den 1/6-09.

På vägen hem förklarade jag för min son vad det innebär med metastaser för det verkade som om han inte förstod riktigt.

Vi åkte hem lagade till lite käk och åt och allt var som vanligt men inte för mig inombords. Såren öppnas varje gång på nytt och det gör ont, fruktansvärt ont. Men någon jävla gud har bestämt att jag skall ha det så här. Jag känner fan ingen gud och har inte gjort honom något. Så varför om gud ska vara så snäll?????Jag hoppas att synden straffar sig själv. Jag ringde till mamma för att berätta vad dr hade sagt men jag kunde inte prata med henne utan pratade bara med svägerskan. Strax därefter ringde min syster, hon började att gråta och jag gjorde likaså. Jag vet inte riktigt om hon fattar innebörden med min sjukdom. Resten av kvällen blev det framför tv.

Tisdagen den 10/2 steg jag upp som vanligt kl. 08.00, gick ut med hunden och efter promenaden åt jag frukost och ställde mig sedan på crossen. Min kropp var inte riktigt i form idag så jag blev väldigt trött idag och jag orkade inte de sista 10 min, kändes som om jag skulle kräkas och svimma. Så jag avbröt det och lade mig lite på soffan och vilade. En av mina döttrar gick upp tidigt i dag, trots att hon har sportlov. Hon skulle åka skridsko med någon. Min syster ringde idag och frågade hur det hade gått hos dr, jag berättade och hon blev ledsen, fast hon ville nog inte att jag skulle höra henne. Jag blev också ledsen. Nu har klockan hunnit att bli 15.23 och jag håller på att laga lite mat under tiden jag sitter här. Det blir kyckling och ris idag. Inte illa det. Jag åt middag för mig själv, ingen av barnen var hemma och jag blev jätte hungrig.

Ja, nu har det hunnit att bli torsdag eftermiddag, jag har bakat en tosca tårta idag och några frallor. Till middag blir det korv stroganoff. Min syster och mamma ringde för att berätta att det kommit hit upp på måndag istället för sön. De skulle åka buss och det var billigare på måndagen än söndagen. De skulle fått skjuts ifrån början, men de syskon som bor lite längre ner i landet har tydligen bråkat med varandra om skit och inget. Bråkar den ene så får inte den andra tycka något för då håller man med den personen. Det behöver ju inte innebära att man håller med, utan att man bara tycker si eller så. Kanske också att man ser att den eller den kanske inte borde ha gjort eller sagt si eller så. Hoppas att ni förstår vad jag menar. Det är kallt och ganska mycket snö ute, -2 grader, 12 februari 2009.

Min mor har varit hos mig sedan två veckor. .Min syster kom tillsammans med min mor men systern åkte hem i lördags. Så kom min stora syster med sina två barn hit. Syskonbarnen ville jätte gärna ut till krogen med oss. . Jag försökte att övertala henne att följa med ut för hennes barn ville gå ut till krogen med oss.Det hade varit jätte trevligt och roligt . Det var mycket tabu för henne. Tyvärr. Varför? Ja, det kan man fråga sig. Varför kan man tycka och tänka. Finnas mycket värderingar där. Det hade inte sett bra ut???? Men är man mer lycklig då??????? Nej det tror inte jag.

✿.•*¨`*•. ☆ .•*¨`*•. .•*¨`*•✿

Min mamma åkte och syster åkte hem igår. Det kändes tomt efter att dom åkt, Min dotter har flyttat till egen lägenhet nu i helgen. Hon har fått det fint men hon saknar vardagsrumsmöbler och sovrumsmöbler. Jag har köpt lite krims krams till henne. Något som kan störa mig är att mina barn har svårt att skälla på sin pappa när de skäller på mig för det minsta lilla. Deras pappa har satt sig i en offerroll som mina barn har köpt med hull och hår. Dom tycker så synd om honom, men tycker han synd om barnen? Nej det gör han inte han har inte brytt sig om barnen sedan många år tillbaka. Han har ringt dom någon gång ibland. Har barnen velat att åka och hälsa på honom så har han haft sin ursäkter till banen. Hade det varit jag som sa alla de lögner som han gjort hade jag fått veta vad jag heter. Men dom skydda honom hela tiden som om han vore en liten unge på 6 mån som inte klara av något. Jag tycker att det är konstigt att dom inte genomskådar honom och läser lusen av honom Han har bäddat för sitt liv det är ingen annan som gjort det åt honom därför inget synd om honom. Men oavsett hur han fungerar så har han satt tre barn till världen som är hans ansvar att ta hand om, men det är viktigare med hans liv än hans egna barn. Mycket tragiskt och att han inte är mognare än så. Idag fickdottern ett telefonsamtal att pappans ex och hon berättade att pappa är försvunnen sedan i fredags. Det är hans sätt att fly alla sina problem, ekonomiska bekymmer och utgifter. Men vad som kan reta gallfeber på mig är att mina barn tror på alla lögner som deras pappa pumpar i dom.

Som till exempel jag får ingen lägenhet för det är så många i kö. Konstigt att alla andra får lägenhet utom han? Men man får ingen lägenhet om man har kronofogden efter sig och skulder både högt och lågt. Men barnens pappa har sett till att han är ett offer även inför barnen. Det är mest synd om honom. Manipulerar gör han också. Nu har dom hittat pappan men deras pappas ex fick inte säga var dom hade hittat honom. Han låg på ett sjukhus någonstans i Sverige påstod hon. Jag tror att han låg antingen är på en psyk avd eller på tox för avgiftning, för alkoholproblem det har han. Varför så hemlighetsfull mot sina egna barn??? Mycket märkligt, men å andra sidan inte har inte barnen sett eller förstått vad han sysslar med så är det ju inte lätt att förstå och det blir svårt för deras pappa om det skulle komma upp till ytan vad han egentligen håller på med. Han är en lögnare och varit det under hela sitt liv. Men det hinner ikapp varje människa. Så jag hoppas att mina barn skall förstå vad han gör mot dom och att dom kanske skall förstå att jag inte varit så hemsk som dom ibland gett sken av. Jag har tagit mitt ansvar så gott jag kunnat och under alla förutsättningar. (Nu försöker inte jag göra mig till en super duktig mamma, men jag har dock tagit mitt ansvar på alla plan)

Med mig är det väl bra. Jag har ont lite här och var i min kropp och blir ständigt på mind av att jag har mina monster som härjar i min kropp och som ingen kan kontrollera. Det är jobbigt. Jag tänker ju ofta på extisensiella frågor. Men varför egentligen?

Livet är ju som det är och man kan inte göra något åt det. Vi föds och dör, det är något som vi alla vet. Men som tur är vet vi inte när vi skall dö. På både gott och ont kanske. Men jag tror på en sak. Det är nämligen att folk runt omkring mig tycker att dom har det mycket jobbigare än vad jag har. (visserligen är det relativt, man kan inte jämföra känslor) Då säger inte jag att jag inte har det jobbigt för det har jag, men jag måste att lära mig att leva med. Men jag undrar varför folk som är friska har så svårt att prata om det och tycker att det är jobbigt. Dom vet inte hur dom skall vara. Dom skall vara precis som innan jag blev sjuk. Jag tycker inte att dom skall ställa om sig och göra sig till något som dom egentligen inte är. Då är det ju inte dom längre. Jag ska ger er ett tips, Ställ ALDRIG en fråga om du inte beredd att ta emot det äkta och ärliga svaret. Det är fel att ställa en fråga och sedan bara ”strunta” i det personen svarar.

Nå väl för att sammanfatta (om jag nu klarar av det)...så är/har mitt liv kantrast av både ned och uppgångar. Jag är trots min sjukdom en väldigt levnadsglad prick, om jag får tycka själv...:)

✿.•*¨`*•. ☆ .•*¨`*•. .•*¨`*•✿

•●♥❤♥●•

”Ju fler mil du har bakom dig från resor

i hjärtat <3, Ju starkare blir du och din stryka

blir till hopp att allt löser sig till slut”

Kramar till er alla och ha en trevlig läs stund....

By the way.....så har inte min dag idag varit speciell bra, det går upp och ner som sagt...

Forsättning 14

Så nu damp det ner ett brev från sjukhuset. Dags för återbesök efter operationen. Då var det dags att få reda på vad det har hittat efter operationen. Jag tog med mig min vännina och mina barn till farbror doktorn. Hade hjärtat i halsgroppen från det att jag fick återbesöks tiden tills det var dags att åka dit.

Nu kom det jobbiga. Som om jag inte hade varit med om tillräckligt.Nu vad det dags för nästa smäll käft. Jag blev inropad och vi gick in till rummet som vi blev hänvisade till. Väntan är hemsk. Vi väntade på doktorn inne på rummet och tyckte att vi vänta hur länge som helst. Det tar aldrig slut eländet.

Läkaren sa att de hade tagit bort 17 lymfkörtlar under högra armen (tror jag att han sa) varav 13 hade cancerceller, sedan sa han också att det hade spridit sig till skelettet. Då fick jag en kollaps och visste inte vad jag skulle ta vägen, min hjärna och huvud tappades av med blod kändes som om det blev helt tomt i huvudet och nu är jag DÖD, nu dör jag när som helst. Det kändes som om jag kom ur mig själv o såg mig utifrån och att det inte var till mig han sa det till. Jag var inte närvarande. Jag försvann från mig själv på något konstigt sätt. Det kändes som om jag stod utanför och såg på det och att det inte var jag som fick beskedet.

Mina barn satt där och de fick tårar i ögonen, men de sa inget, min vännina blev också rörd. Jag blev hysterisk inombords ville bara därifrån, vankade fram och tillbaka. Jag tror att doktorn såg på mig vad jag tänkte. Han sa sedan, ”men Feime, det innebär inte att du kommer att dö imorgon,” men det hjälpte inte för jag trodde det i alla fall. Han sa även att det finns patienter som har levt i många år med skelettmetastaser. Hur som helst så var det kört för mig. Det var en så fruktansvärd diagnos att höra och att det dessutom gällde det ju mig. Jag liksom försvann utanför min kropp jag stängde av på någon sätt. Jag blev ändå ledsen och arg trots det. Många känslor som for igenom mig på bara några sekunder och samtidigt ställde till det i mitt liv. Med ytterligare en diagnos inte nog med att de hade tagit bort mitt bröst nu skulle jag leva med mina jävla metastaser också. Jag känner sådant hat mot metastaserna och de gör mig påminda hela tiden i min kropp. Så fort jag känner något i min kropp eller känner någon smärta blir jag påmind, vilket spelar roll i mitt dagliga psykiska mående. Det finns där hela tiden och de ser till att jag inte glömmer att dom finns där. Jag hade inte någon plan i mitt ensamstående mamma liv att bli sjuk och inte så här sjuk. Jag hade inte råd att bli sjuk. Ekonomin påverkade mig också givetvis, jag hade jobbat järnet förut för att vi skulle ha det ganska drägligt, och nu raserades det också. Ekonomin blev katastrof men jag tog mig igenom det. (vad hade jag att välja på)?

Sedan kom nästa besked (det tar aldrig slut), med en oerhörd smärta ända ner till maggropen så fick jag besked att jag skulle få cytostatika. Jag var hos läkaren några gånger och han hade jätte svårt att besluta vilken medicin jag skulle ha, om jag skulle ha cytostatika eller tabletter. Så till sist så sa han till mig att jag skulle välja. Jag hade i det läget börjat att acceptera att jag skulle få cytostatika (cellgift). Jag som lekman kunde inte bestämma det och det sa jag till doktorn med. Det får ju du bestämma som vet bäst. Jag upplevde det som jätte jobbigt när han sa att jag skulle bestämma mig för vilken behandling jag skulle ta. Jag ringde och pratade med sköterskan på cytostatikaenheten där de var jätte gulliga och vänliga. Hon blev också väldigt ställd och konfunderad att doktorn hade sagt så till mig. Men efter mycket prat fram och tillbaka och jag tog reda på saker. (man måste vara friskt för att vara sjuk i dagens samhälle). Doktorn hade bestämt sig för att det skulle bli cellgift. Det var ytterligare en sorg och en bearbetning. Trots att jag visste vad som komma skulle. Ju närmare det kommer desto jobbigare blev det. Ja nu skulle man tappa håret. Det tar verkligen aldrig slut det kommer något nytt hela tiden. Varför skall jag drabbas av allt detta? Jag har gjort rätt för mig så länge jag levat? Fattar inte hur mycket en människa klarar av...men förmodligen en hel del som jag förstår det.

Jag trodde inte att jag skulle få uppleva min sons student och mitt första barns sådan. Det var en jätte process och sorg i mig som jag hade svårt att acceptera: jag ville ju vara med om min förstföddes student. Jag oroade mig om hur mina barn skulle klara sig. Det var det som var det värsta tror jag deras liv efter om jag skulle gå bort. Jag var ju också rädd för att dö givetvis. Man dör ju inte så ung som 42 år gammal.

Jag fick mina 8 cellgifts behandlingar (jag tror att det var 8). Jag var och provade ut en peruk innan jag tappade mitt eget hår för att peruken skulle bli så lik min egen hårfärg som möjligt. Det blev den. Jag tappade mitt hår och upplevde det som mycket jobbigt. Jag isolerade mig väldigt mycket under den tiden. Jag gick mycket i sjal använde peruken bara i nödfall. Kände mig inte trygg i peruken. Det kändes som om den kunde falla av när som helst. Mina känsla var också att alla såg att jag hade peruk och det var lättare att använda sjal. Jag har inte kunna återhämta mig från någon av beskeden jag fått. Jag har inte kunnat bearbeta något av det känns det som De negativa beskeden har ju löst varandra hela tiden så jag vet ju knappast vilken som varit värst och vilket som är värst. Det känns bara jobbigt och jag har ju inte hunnit att tänka/känna efter utan det har liksom bara varit så och jag har bara fått följa med strömmen och anpassa mig. Jag har liksom fått acceptera och köpa läget. Utan att fått bearbeta och hinna att känna efter hur känns det? Hur mår jag? Vad är jobbigt? Jag gick som en zombie.

Hur jag skulle klara att ha en student fest för honom. Vad han skulle få i present? Jag hade ju inga pengar. Min ekonomi var ju tajt förut när jag jobbade trots att jag dubbelarbetade så blev den mer ansträngd nu när jag var sjukskriven. Jag tog kontakt med barnens faders om han ville betala hälften. Han sa att det skulle han men när jag sa till honom vad jag hade lagt ut och vad sonens kläder kostade så sa han bara att han skulle fixa det, Jag har än i dags data inte sett några pengar. Det vara bara tomma ord som vanligt. Så jag diskuterade det fram och tillbaka med mig själv och frågade om lite råd hur jag skulle göra. Jag bestämde mig till slut att han heller inte var välkommen till sonens student om han inte ville vara med och dela på kakan. Jag hade en öppen kommunikation och dialog med barnen och sonen. Sonen tyckte också att det var ok att inte bjuda honom och att sonen inte var arg på mig. Han var besviken på sin pappa. Första barnet som tar studenten och pappa bryr sig inte mer än så. Så jag stod för hela kalaset och som tur var så hade jag fått lite bidrag från en cancerfond som skulle gå till mitt tillfrisknande men det fick gå till bland annat kläder till sonen. Sonens farbror och hans fru gjorde och stod för maten vi åt den dagen och de ville inte ha några pengar av mig trots att jag frågade dom några gånger. Nå väl min son var nöjd med dagen jag själv hade åstad kommit trots min dåliga ekonomi men jag hade lyckats att skrapa ihop det så min son fick det han förtjänade. Han var även på studenbalen. Jag kände mig lycklig när jag såg honom så lycklig och att jag hade lycktas helt själv. Underbar känsla.

"En vän är den som vet allt om dig

och ändå fortfarande Tycker om dig"..

Trelvig läsninge, på återseende...kram till er....

Fortsättning 12

Så alla ni som jobbar inom vården. Glöm inte bort patienten i fråga och deras anhöriga...alla är i en kris inte bara patienten. Alla ska få hjälp att bearbeta sin kris. Kan inte du så få du hänvisa till någon som kan och orkar ta hand om all ångest som finns hos vederbörande.

Häromdagen fick jag höra att: ” jag är ett känslomässigt vrak, bitter på livet, rädd för att visa känslor”

Hade jag varit ett känslomässigt vrak så hade jag nog inte klarat av allt jag varit med om. Rädd för att visa känslor??? Tro fan det när man får höra sånt som jag berättat i förtroende o få det slängt i ansiktet som något negativt. Har varit med om det vid några tillfällen då personer använder det jag berättat om till sin fördel när jag försökt att berätta och ge personen/personerna ett förtroende och öppnat mig. Då är det ju inte konstigt att man inte våga lita på någon eller visa sina känslor, eller?? Jag vill ju inte bli sårad gång på gång. Det är en del människro runt omkring mig som tror sig känna mig mer än vad jag själv gör...Hmmm????Så jag har nog gjort rätt i de flesta fallen med att vara mycket restriktiv med vad jag berättat och till vem. Men ibland har jag gjort en felbedömning och fått skit över min historia för de har använt den som till sin fördel för att såra mig. Men har inte personerna annat att komma med så säger det mer om dom dem än om mig. Man kan inte rå för sin historia. Men men man ska aldrig sluta att förvånas. Människorna är väl det elakaste djuret på vår planet.

Nåväl, jag var hemma efter operationen och jag var ingen människa. Fattade inte vad som hade hänt. Hur ska jag gå vidare? När kommer jag att dö? Jag vill ju inte lämna mina barn utan en mamma?

Jag hade panik dygnet runt och det var inte lätt att hantera den. Jag måde SKIT. Jag hade två vänninor som kom till mig så ofta de kunde för att bara vara där. Jag tror inte att jag sa så mycket. Räckte bara att ha dom hemma hos mig, det lindrade min ångest.

Vad jag gjorde mest var faktiskt att jag grät och grät nästan hela tiden. Allt annat var ovisst och jag visste ju inte vad som skulle hända med mig. Ångesten bestod mest av tanken ”DÖD” jag ska dö. Jag vill inte DÖ. (vem vill det?) Jag var ju för fan ”bara” 42 år inte ska man DÖ då? Det gör ju bara äldre människor. Ska jag vara riktigt ärlig, vilket jag brukar vara. Så vet jag faktiskt inte hur jag var eller vad jag mer tänkte på än min DÖD och mina barn. Jag var som en Zombie. Var i en dvala. Jag hade fått ett erbjudande att besöka en kurator vilket jag gjorde. Men kände dessvärre inget förtroendet för henne och kände inte att hon klarade av min ångest.

Jag måste, (kanske blir lite rörigt nu, men ni får gärna skriva om ni tycker det) få tillägga att jag har skämts över min historia och det jag varit med om. Varför ska man göra det egentligen? Vet ej men så har det varit fast att jag egentligen inte borde ha skämts över det. Jag hade ju inte gjorde något. Men det var pinsamt att berätta det. Det blev ju inte bättre när jag fick beskedet bröstCANCER heller. Jag vet inte om det är så för alla cancer patienterna men det är lite tabu och lite skämmigt att prata om det. Varför? Inget man väljer precis. Det är ju tyvärr inte alltid som det ser ut att vara...alla har vi våra ryggsäckar som vi bär på och dom kan vara mer eller mindre tunga.

Jag hade i alla fall tagit kontakt eller om min vännina gjorde det, kommer faktiskt inte ihåg. kontaktat kuratorn på deras skola att dom skulle vara observanta på mina barn och deras mående.

Några veckor efter operationen fick jag en ny tid till läkaren. Tror jag fick den tiden i mitten på januari 2006. Sa till mina barn att jag ville att dom skulle följa med. De var ju inte jätte stora men ville ändå ha dom med så dom fick lyssna på läkaren själv och ställa eventuella frågor direkt till honom. I en sån kris som jag var så hade jag förmodligen inte kunnat berätta vad doktorn hade sagt. Jag tog även med mig min vännina till det läkarbesöket.

”Dom som vill ditt bästa är inte dom som säger det,

det är dom som visar det”

Trevlig läsning och kram till er o tack för att ni orkar följa med mig på min resa. :)

Fortsättning 11

Inte heller denna morgon eller under dagen var det någon personal som frågade hur det var och hur jag mådde. Det enda de brydde sig var frukost, lunch och middag. Dom såg inte själva personen som låg där och hade varit med om ett sort trauma. Personen ifråga vad jag i detta sammanhanget. Jag vill bara säga att det var under all kritik.

Personalen kom med rena underkläder varje morgon till mig. Fast att dom såg att jag inte hade använt de jag fick dagen innan fick jag ändå nya underkläder varje dag. Ingen frågade mig eller undrade varför jag inte bytt underkläder eller duschat.

Jag klarade inte av byta kläder eller underkläder. Ville inte och jag hade ingen kraft att duscha och kunde inte förmå mig till det heller. Jag hade jätte svårt att se min egen STYMPADE kropp. Jag försökte att prata med personalen och ge dom en vink att jag tycker att det är jätte jobbigt. Men jag fick inte någon som helst respons respons på det. Jag började att prata med en personal men hon hänvisade mig till någon annan personal. Men jag gick inte till någon annan. Jag upplevde det som om personalen sköt undan det jobbiga och hade en jätte distans till patienterna. Jag som tänkte att dom har en god kunskap om reaktioner vid sådana här trauma. Men det visade sig väldigt fel. De hade säkert kunskap men de skyddade sig själva för att det var för jobbigt för dom och jobbiga känslor som vi visade., ((tror jag och jag upplevde). Då är de bästa att inte prata alls om jobbiga saker. Utan bara bädda sängen och ge oss mat, rena kläder som jag inte använde fast att de la nya kläder till mig varje dag så bytte jag ju inte. Jag förmådde ju inte duscha och ville inte se min STYMPADE kropp. Jag var inlagd ett par tre nätter tills det inte kom ut någon mer vätska från dränagen.

(Dränage innebär att det är en slang från min kropp som ser till att sånt som ska ut kommer ut till en påse som jag hade).

Jag vill säga att det var tur i oturen att jag hade min vännina som stöttade mig för personalen på avdelningen har inte bidragit med något alls. Jag förstår inte hur de kan jobba där när de tycker att det är jobbigt med känslor.

När man kommer hem så blir ju allt så levande igen. Kände mig ensam och rädd med problemet. Tankarna gick i stort sett..”NU KOMMER JAG ATT DÖ” och det ganska snart. Jag hade ångest så det står härliga till och kunde knappt hantera den. Jag var rastlös och gick runt och runt i mitt hus. Jag förmådde mig inte att göra något. Bara grät och grät och grät. Orkade knappt ta hand om mina barn. Men jag lyckades att laga mat till dom. Mer än så orkade jag inte. Jag var fullt upptagen med mina tankar vid det tillfället.

Mina vänner kom och besökte mig vilket också lindrade min ångset änr dom var där, men så fort dom gick så piskades ångesten på. Mina vänner kunde ju inte stanna hos mig jämt de hade ju sina liv. Dagarna gick med mycket tårar och ledsamhet. Min lillasyster, kom och hälsade på då och då. Jag var mycket skör under en lång tid. Det behövdes inte mycket för att jag skulle brista i gråt. Jag tror inte att det är någon som inte har varit med om det här kan förstår eller tänka sig in i hur man mår. Jag hade svårt länge med att se mig själv naken och tvätta mig på min högra sida där bröstet en gång varit. Jag hoppade över den sidan och tvättade mig snabbt. Det var en känsla av att det är inte min sida, jag har ju bara ett bröst, jag drömmer bara. Min vännina var hos mig ofta och det räckte med att hon bara fanns i närheten. Jag trodde ju att jag bara kunde dö knall fall. Så därför var det skönt att ha min vännina hos mig. Det kändes tryggt både för mig och för barnen. Jag ville ju inte att mina barn skulle hitta mig död i min säng. Såna tankar hade jag. Jag var liksom full med känslor som jag inte riktigt kunde hantera eller visste hur jag skulle hantera. Men det funkade bra för mig när jag hade min vännina hos mig. Jag trodde inte att man hade så mycket tårar som jag har gråtit, trodde att det skulle ta slut, men det gjorde dom inte. Det fanns massor av tårar. Min lilla syster ringde till mig en gång och sa jag inte skulle gråta så mycket inför barnen, för att det blir jobbigt för dem. Jag sa då till henne hur hon kunde säga så och att jag har en öppen dialog och visar känslor för mina barn och att de förstår att jag är ledsen. Hon tyckte att jag inte skulle visa mina känslor inför mina barn, Jag tycker att det hade varit fel både mot mina barn och mig själv, sen om det är själviskt att gråta och visa känslor inför sina barn det kan man tycka (jag tycker inte det), jag tycker det är normalt och framför allt ett sådant här trauma vilket var det för oss alla inte bara för mig. Jag har alltid tyckt att man inte ska gömma några känslor för barnen, det är naturligt att vara både glad och ledsen och att det är tillåtet att få visa sina känslor, liten som stor. Jag blev förbannad på min lilla syster kommentar.

Jag ringde till barnens pappa och berättade om min situation och att vi får försöka göra något så att barnen kanske ska bo hos honom eller att han har dom oftare. Men det hände inget så jag fick göra så gott jag kunde trots min smärta, oro, rädsla, ångest, frustration, ovissheten. Ja, jag hade alla känslor på en och samma gång. Hur hanterar man så många känslor? Det är nästa omöjligt, i alla fall var det så för mig.

"Vi behöver ALLA någn som tar sig tiden att bry sig

visar omsorg, Lyssnar

som bara finns där"

Trevlig läsning till er alla,,,,vill även passa på att önska er ett riktigt gott slut på året och ett GOTT NYTT ÅR....Kramar.......:) :)

Forsättning nr 10

Den 31 december 2005 opererades jag.

De hade tagit bort hela mitt högra bröst och 17 lymfkörtlar (tror jag att det var).

När jag vaknade upp på uppvaket kör de upp mig till avdelningen. De hann inte mer än att köra in mig till rummet förrän jag fick ett riktigt brytt. Jag bara började storgråta. Sköterskan på avdelningen satt där och gjorde inget, varken tröstade mig eller bara fanns där för mig och chocken som nu blev så levande för mig och hann ikapp mig. Jag kan tycka att om någon borde kunna och veta vilken reaktion patienterna får så är det väl dom på kirurgavdelningen. Men tro det eller sköterska bara satt några minuter och sa inte ett enda tröstande ord. Eller bara sagt något. Såg mer ut som hon var helt oförstående. Konstigt tycker jag.

När jag förstod att sköterskan inte skulle eller hade förmågan att trösta mig eller bara lägga handen någonstans på mig som visade att hon fanns där och lyssnade bad jag henne att hon skulle ringa till min bästa vän,. Min vännina kom upp till mig, hon jobbade den dagen så hon kom upp ganska fort till mig. (hon jobbade på KSS). Hon kom upp och lyssnade och fanns där för mig hon visste inte heller vad som komma skulle, men hon fanns där och tog emot mina tårarna. Hon hade dessutom varit med mig på hela resan. Hon tröstade mig och bara fanns där.. jag visste inte hur jag själv skulle reagera på en sådan här trauma. Jag bara grät och grät. Jag var hysterisk ledsen och förtvivlad. Jag var rädd, ledsen, orolig. Tänkte, varför jag? Det var en så jobbig känsla att jag i skrivande stund får tårar i mina brun/gröna ögon. Jag fick gråta en stund när min vännina fanns där bredvid mig. Hon var tvungen att återgå till arbetet, Jag blev ensam kvar på avdelningen. Fortfarande ledsen, förtvivlad och rörd över min stympning. För det var en STYMPNING jag hade utsatts för. Att bli av med en kroppsdel oavsett vilket så är det en stympning. Att dessutom ta bort en kvinnlig attribut som ett bröst är inte så lätt att försöka övervinna. Jag var ju inte hel. Jag var ju inte en kvinna längre. ( i mina ögon sett). Det var en chock som hette duga när jag förstod vad jag egentligen råkat ut för. Fast egentligen förstod jag inte då heller utan jag bara anade vad som komma skall o vad jag råkat ut för. Det är/var svår att till sig det. Den var svår att hantera på alla plan. Vilken känsla var värst? Det visste jag inte själv. Det bara kom tårar hela tiden o jag hade svårt att sätta ord på känslan. Jag var långt ner under skorna psykiskt.

Ingen av personalen på avdelningen kom o pratade med mig varken samma dag eller andra dagar. Borde dom inte gjort det? Jo, det tycker jag, dom måste ju kunna hantera patienternas känsla när man varit med om en sån grej. Dom jobbar ju med det. Men ack vad jag bedrog mig. Mycket märkligt kan jag tycka. Ingen pratade med mig eller att någon informerade mig om min trauman om vad jag kan förvänta mig för känslor och eventuella reaktioner. Personalen var undvikande tyckte jag och det är ingen överdrift. Absolut inget fick jag från avdelningen.

"Dont lose yourself in your fear"...

Ha en trevlig läsning på återseende....kramr till som följer mig.....

Forstsättning 9

Hur mycket tål man egentligen?

Jag trodde ju att jag hade fått min beskärda del av trauman, men någon hade bestämt sig för att ”det har hon då rakt inte”, varför ska en del prövas och prövas gång på gång? Lite orätt visst, inte för att jag önskar någon annan det.

Vem är det som räknar med att få beskedet bröstCANCER vid 42 års åldern?? Oavsett ålder så är det ingen som önskar sig att få det, för den är så jävla grym från början till slut.

Jag var ju mitt uppe i livet med 3 tonårsbarn. Jag trivdes med livet och med mina barn. Men fick åter igen en käftsmäll så det står härliga till. Jag fick ju börja att ”leva” med CANCER. Det är ett så laddat ord för alla även för de som inte har det. Ännu starkare för dom som har CANCER. Det är i alla fall förknippat med DÖDEN. Det var svårt att ta in det och svårt att acceptera det.Hur ska man acceptera ett sådant besked? Men det värsta var ju min dödsångesten. Jag skulle dö, (alla ska vi dö) men jag trodde att jag typ skulle dö inom 1 vecka eller nått. Jag grät, grät, grät och grät igen. Det var så overklig fast det var verkligt att få det beskedet.

Ångest var på hög nivå, frustration, ilska, sorg, rädsla. Alla de tankar flöt ihop. Tankarna for ju i skallen så jag hade svårt att sorterar dom, vad som var vad. Men ni kanske kan föreställa er?. Jag visste ju inte vilken tanke eller känsla jag skulle ta tag i först.När jag inte visste vilken känsla jag skulle ta tag i först då var det inte lätt att veta hur jag skulle bearbeta den. Hur kan man bearbeta det? Hur kan mina barn bearbeta det? Hur ska dom leva med den rädsla som dom fick efter detta? Ja, det är oförklarligt och svårt.

"Den modiga människan är inte den
som inte är rädd,utan den som
övervinner rädslan"

Trevlig läsging och en riktig GOD JUL till alla mina läsare.....:)

Fortsättning nr 8 kommer

Jag väntade och väntade, med värsta rädslan och ångest över vad det är för besked jag skulle få. Ju längre jag tänkte så fantiserade jag det värsta smatidigt som jag suddade bort tankarna väldigt fort.

Jag fick en tid så småningom

När jag hade fått den tiden ringde jag och fråga om min bästa väninna om hon ville följa med mig jag var ju jätte rädd och nervös samtidigt som jag tänkte det kommer att vara ok. Något otäckt drabbar ju inte mig. Jag hade väl haft men beskärda del, tänkte och tyckte jag. Det ville hon och vi åkte dit båda. Jag hade som jag brukar göra, sminkat mig och var snygg i håret och fräscha kläder. Det var ju dumt i alla fall gå dit sminkad. För nu fick jag min dom och den största livskrisen jag någonsin varit med om. Detta var den 20 december 2005.

Läkaren sa, ”Du har börstCANCER”

Ärligt talat så vet jag inte vad jag tänkte på mer en DÖD, jag ska DÖ, jag ska DÖ,,,,nä det kan jag ju inte jag har ju 3 underbara barn, Jag måste ju ta hand om dom. Jag vet faktiskt inte än i dag vad han sa till mig mer än ordet CANCER, min vännina va lika chockad hon. Ja i sådana läge selketerar man och tar till sig några fraser, Kanske inte så konstigt när man för ett döds besked??

Snacka om chock jag hade inte ens fantiserat om att det kunde vara det när jag gick dit. Det fanns liksom inte i min värld eller karta. Men så var det och vad kan bli om inte ledsen. Jag blev fruktansvärt ledsen och grät så tårarna bara rann nerför mina kinder och väninnan försökte att trösta mig givetvis samt en bröstsköterska som var med då. Läkaren sa att dom var tvungna att ta bort mitt bröst. Jag skulle bli stympad, fy vilken hemsk känsla det var och är. Jag fick ju inte vara där hur länge som helst så när jag hade fått mitt besked efter en stund så fick jag ju gå därifrån vilket vi också gjorde. Jag var helt otröstelig. Jag grät hela tiden och tyckte att världen var mycket orättvis, skall jag behöva gå igenom detta också? Har inte jag gått igenom tillräckligt? Men nej det hade jag inte jag skulle igenom detta elände också tydligen.

Någon hade tydligen bestämt att jag skulle gå igenom detta också. Vem har rättighet att göra så grymma saker mot någon? Alla pratar om olika gudar, men var finns dom när det verkligen behövs? Om nu gudarna finns och dom skall vara så goda varför finns det då så hemska obotliga sjukdomar och elände i världen?

Min värld raserade på bara några minuter och cancer var ju lika med DÖD för mig och säkert för många andra.

Läkaren sa till mig att jag kommer att få en tid för operation om cc 3 veckor för att jag skall kunna smälta beskedet. Men dagen efter (tror jag att det var) ringde jag till bröstsköterskan och sa att jag vill bli opererad så fort som möjligt, jag ville inte gå och bära något i min kropp som jag inte ville ha och något som inte borde vara där. Jag ville ju ha bort den så fort som möjligt trots att det var en jobbig tid och ett beslut, men det skulle göras oavsett om det gjordes nu eller om jag skulle vänta i tre veckor. Ju tidigare desto bättre tänkte jag. Jag har ofta tänkt att hur folk klarar av olika kriser i livet och går vidare. Det undrar jag med men av någon konstig anledning så gör man ju faktiskt det. Men det har varit många nätter och dagar med mycket tårar, oro, dödsångest. Mina barn hade jag med mig hela tiden jag tror att det var det bästa. De fick vara med mig varje gång jag hade en tid till läkare de som ville följa med, Alla tre var med mig varje gång till jag hade läkarbesök. Så de har varit med mig på hela resan från början till slut. Givetvis har det inte varit lätt för dem heller. Det var ju mest för dem jag oroade mig över. Samt att jag inte ville dö heller.

Bröstsköterskan skulle ta upp det med läkaren att jag ville ha en operation så fort som möjligt. Det tog inte lång stund förrän de ringde och sa att jag kunde bli opererad den 31 december 2005 vilket jag tackade jag till. Det var jobbigt samtidigt som jag visste att det skulle göras och jag inte skulle komma undan. Jag tror att jag någonstans hade förträngt det samtidigt som jag visste att det var min verklighet. Att jag drömmer bara, men ack vad jag bedrog mig. Det var min verklighet och sant i allra högsta grad.

31 december kom med stormsteg. Jag skulle vara på avdelningen på morgonen jag tror att det var 07.15, jag kom upp blev inskriven och fick en säng inne i behandlingsrummet där jag fick byta om till sjukhuskläder och fick min avslappningsmedicin. Strax därefter kommer en sjukgymnast för att berätta att jag kan gå dit efter operationen för olika övningar som de hade för bröstcancer patienter. Jag fattade inget. Jag hade inte fått någon information förut så jag förstod ju inte vad hon ville och vad det gick ut på. Jag fick ett papper av henne med en tid på som jag sedemera avbokade. Jag hade ju inte kommit så långt i min bearbetning och skulle just opereras. Allting var ju bara som en bok för mig. Så blev det dags för mig att de skulle köra ner mig till operationssalen vilket de gjorde. Jag började bli mer och mer nervös och tänkte samtidigt på mina barn och hoppades att de skulle klaras sig om jag inte kom tillbaka. Även om mina barn inte var små vid den tidpunkten så var jag mest orolig över dem och sedan om att jag skulle dö, och att det inte alls var långt borta. Jag blev ledsen och grät. Narkossköterskan var mycket fin och snäll så hon tröstade mig att det kommer att bli bra, sedan somnade jag och det gjorde sitt jobb på operationsbordet.

”Tårar är ord från hjärtat som munnen inte orkar säga”

Tar tacksam emot kommenterar ...ha en underbar dag alla ...Trevlig läsning och på återseende....