Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Onsdag 2013-09-25

Vet ni vad jag kan bli avundsjuk på? Jo, när jag ser och vet att folk är friska, för det är det enda jag skulle vilja vara. Sitter i skrivande stund och gråter över alla de känslor som flödar fritt och runt i mitt huvud och som jag inte kan bli kvitt. Vet inte om man kan det. Är det någon som vet eller har något bra tips? Förmodligen inte.

Idag är det lite bättre och jag får ta tillvara på det lilla i livet vilket jag också gör.

Det finns människor som lider med obotliga sjukdomar som jag, sen finns det folk som ser till att få människor att få döds ångest precis som jag genom att starta krig och dylikt i världen. Konstigt ..Räcker det inte med sådant vi inte själva kan påverka? Alla de pengar kunde gått till forskning kanske man då skulle kunna bota människor och hitta roten till cancern??

Idag har jag varit på behandling. Hade en tid kl. 08.30. Jag var väldigt trött och har så varit de senaste nätterna och sovit dåligt med huvudvärk. Så jag var väldigt trött när klockan ringde imorse. Men det var bara att stiga upp men inte se såg jag glad ut.

Jag kommer dit och då börjar jag med att blöta håret och sedan lägga balsam i håret. Därefter sätter de på mig en mössa och som jag sedan blir kopplad till en appartat där kylan kommer. De tio första minuterna gör så fruktansvärt ont av kylan så jag vet inte vad. Innan dom startat att ge mig cytostatika så ska jag först ha kyl mössan i 30 minuter, därefter får jag cytostatika som tar 5 min att gå in. Efter det så har jag mössan i ytterligare 60 minuter. Sedan är jag klar för hemfärd. Jag försökte att vila en stund under tiden men har lite svårt för det. Känslor och tankar de slåss om platsen i mig.

Jag åkte hem och slocknade i några timmar. Kanske inte var så konstigt.

Åkte därefter till stan för att hämta ett par byxor som jag hade lagt undan. Har precis fått i mig lite mat också.

Imorgon kväll kommer min son hit för att vi sedan ska fortsätta färden ihop mott Helsingborg på fredag till min syster och hennes familj. Ska bli trevligt. Inte ofta jag träffar sonen han bor ju också en bit från Skövde.

Försöker emellanåt att göra saker som skingrar tankarna men ibland är det svårt att vinna den matchen. Men då är det bara att vara där och förhoppningsvis lämna det för en stund.

” Jag vet inte vart jag ska men

jag är på väg”

Måndag 2013-09-23

Det var jobbigt smårtsamt att skilja åt från barn och barnbarnet igår

Så snälla ni försök att inte klaga över en liten förkylning, för det går över och ta vara på det lilla i livet. Var tacksamma för att ni är friska.

Usch vad jag har ont i min lever så fort jag andas eller böjer mig ner så gör det ont.

Det jobbigaste är inte själva smärtan i sig för jag har ganska hög smärt tröskel, det jobbigaste är att jämt och ständigt bli påmind av vad som finns i min kropp. Att bli påmind hur sjuk jag faktiskt är. Det är det jobbigaste. Mot fysisk smärta finns mediciner men att vilja få bort det som växer i min kropp den medicinen finns ännu inte, TYVÄRR.

Jag har en sån oerhört döds ångest idag så det liknar inget. Alla har vi väl döds ångest någon gång under livet, (tror jag), men min är på något sätt så påtaglig och tidsbestämd på något sätt. (nu är det inte så att ni ska tycka synd om mig). Jag kan inte hitta en metafor för att ni ska förstå hur min dödsångest ter sig för det finns ingen i alla fall hittar inte jag någon. Men jag kan tala om att det är en sån smärta och sorg att det gör ont i hela kroppen och jag bara vill krypa ur mitt eget skinn för jag vill inte känna den ångesten. Den är vidrig och smärtsam. Jag kan inte förlika mig med döden hur jag än försöker. Jag vill vara här, jag vill vara med, jag vill uppleva mer. Tänk att inte finnas mer? Usch vad hemskt. Jag har inte sovit på ordentligt på ca 3 dygn på grund av min ångest och alla tankar som kommer därtill. Tankar som jag inte kan göra något åt och som också bli desto svårare att bli av med dem. Jag har ingen som helst kontroll på det som sker i min kropp och kan heller inget göra åt det. Det är Cancer – Feime och vem vinner denna match? Ja, inte så svårt att lista ut. Men jag ska inte låta den att göra ner mig totalt för jag ska leva trots min döds ångest så gott jag kan mellan varven.

Denna lömska sjukdom syns ju inte på utsidan hur sjuk man är på både gott och ont.

”Jag har också rätt att vara jag

och existera. Fast smärta är inget

som passar in i vårt samhälle

TYVÄRR”

Söndag 2013-09-22

Julia vaknade strax efter sex då hon hade sovit även denna natten utan att vakna. Vi gick in och sjöng för dottern som fyller 25 år idag. Hoppas att hon får ett långt och härligt liv <3

Jag och dottern var ute och shoppade igår och hon ville ha kläder vilket hon också fick.

Idag är jag väldigt trött och ont i ryggen samt i magen. Så fort jag får ont någonstans i kroppen så kommer negativa tankar ”inte något nytt igen”. Sen drar tankar iväg. Åh vad jag önskade att jag inte hade detta i min kropp.

Ja idag söndagen den 22 september gick jag upp kl. 06.00 då jag hade länge varit vaken med smärta under hela natten. Jag har haft ont i min lever och därav mina tankar har farit fram och tillbaka. Jag har känt mig ledsen under natten och även när jag gick upp idag. Men när man ser solstrålen så försvinner det en liten stund. Jag har funderat på, jaha, är det dax för mig nu? Jag vill leva länge men tyvärr kommer jag inte att få göra det. Har även funderat på min död, och vem vill dö, vem vill fundera på den? Förmodligen ingen. Funderat på mina barn och hur dom skulle må, mitt barnbarn. Samt att tänk att man inte får vara med om att leva och se allt som livet har att ge. Se barnen med deras familjer. Det är en stor sorg i mitt hjärta. Fan jag blir så jävla arg på denna skiten. Det är ingen ide att ställa sig frågan , varför? För det finns ändå inget svar som någon kan ge. Men jag skulle ge allt för att bli frisk. Sorgen och den smärta jag har den gör jävligt ont i mig som inte vill försvinna och kommer förmodligen inte att gör det heller. Något jag får bära med mig till sista dagen. Fan, fan, fan. Tänk att man inte kommer att finnas mer och se och uppleva allt. Där låg jag och tänkte hur det kan se ut efter att jag inte finns mer men det är ju bara hypotetiskt för jag kommer inte att få svar på det. Mitt hjärta den gråter och blöder. Tänkte på vem ska mina barn vända sig till när dom vill fråga något eller bara ha råd? Mitt barnbarn vill jag finnas för alltid, men jag får njuta av henne så länge jag finns. :(

Att det ska finnas sånt elände i livet och människor bli utsatta för det, det är konstigt. Livet är ju så kort så alla borde få leva och njuta och vara friska, men nej då, vissa ska utsättas.

Idag ska jag åka med en stor sorg och saknad av barnbarnet och hennes familj. Har tillbringat de senaste 12 dagar med dom. Kommer att kännas ensamt och längtan kommer att vara enorm <3.

Imorgon blir det prover inför behandlingen på onsdagen. Lika jobbigt varje gång. Men det är bara att gå igenom det. Hade varit enklare att ta sig igenom behandlingen om jag visste att jag blir helt frisk men så är det tyvärr inte.

” Smärtan är aldrig snäll,

den har bara lite bättre

dagar ibland......”

Lördag 2013-09-21

•●♥❤♥●•

Ni som tycker att det blir jobbigt när jag skiver om mina känslor och till och med upprepar mig,,,,sluta läs här.

Nu börjar mina känslor att hinna ikapp mig igen, kanske beror det på att jag ska snart åka hem till mitt? Men ont gör det. Kan det inte bara försvinna? Varför ska livet göra så ont? Tänk om man kunde sätta ord på allt jag känner, men tyvärr går det inte utan jag försöker så gott jag kan.

Jag blir/är så upprymd med positivta känslor när jag är med barnbarnet men så är det också en stor sorg i det. Låter nog konstigt för er men jag ska försöka att förklara. Jag har sån enorm kärlek till henne som jag skulle vilja ge hela tiden tills jag blir 1000 år, men sen knackar cancern på axeln och tar ner mig på jorden ganska fort. Hallå säger den...så länger lever du ju inte. Jag vill se henne växa upp, börja i skolan, bli tonåring, va med i hennes tonårstid, bli vuxen. Det är så ledsamt att veta att jag tyvärr inte kommer att få se det eller vara med om det. Det gör så ont i hjärte roten att ni inte kan ana. Blir ledsen bara jag tänker på det eller som nu i skrivande stund :(.

Jag vet att vi alla ska dö, men för alla är det inte så påtaglit och definitivt på något sätt. Sen kan vad som helst hända med vem som helst, men då har man inte hunnit att fundera eller behövt må dåligt som jag har gjort i några år. Jag har skrivit det förut men skriver det igen, Varför ska det vara så orättvisst? För vem skulle min situation vara rättvist för? Ingen givetvis. Varför ska vissa behöva lida i livet?

Jag ser just på tv där en man berättar om sin dödliga cancer, han säger att han har accepterat att han är dödligt sjuk. Det kan jag inte förstå, för jag kan inte det. Han säger också att han inte har fått så mycket kärlek sedan han blev sjuk. Ska man behöva bli sjuk för att få kärlek? Program ledaren säger till honom att han är en hjälte? För vad? För att han pratar om sin sjukdom? Ingen skulle vilja vara i hans sists.... jag vet.

Nej, det tycker inte jag så ta hand om varandra medans ni kan och är friska, slösa med den. Nå nu har jag fått sagt det.

Idag ska vi ut och shoppa i Norrköping för att se vad jag/vi hittar till dottern som fyller 25 år imorgon.

” Waking up to see another day

is a blessing. Don´t take it for

granted. Make it count and be

happy that you´re ALIVE”

Fredagen 2013-09-20

✿⊱╮✿⊱╮

Det gör så ont i kropp o själ med all den kärlek jag har framför allt till mitt barnbarn. Hon får mig att må så bra så det finns inte ord för det. Ni som är mor/far föräldrar kanske förstår till viss del...inte helt kanske för ni är ju inte imina skor...men ändå. Hon får mig att leva i nuet även om jag har försökt att göra det de sista åren, men hon får mig att göra det fullt ut varje gång jag ser henne. Åhh all min kärlek till henne.

Jaha då va det fredagen den 20/9, och den lilla duvan vaknade med ett leende på läpparna som vanligt. Inga ledsamheter här inte. Mår man gott och vakna till sånt leende?? Jaaa...självklart. Hon sov hela natten inatt med utan att vakna. Underbart för alla :). Det lilla undret fyller min kropp med så mycket känslor så det inte finns ord för det. Hon är värd alla dom + litet till <3. Tycker ni att jag tjatar om mitt lilla barnbarn? Ja, då tycker ni det, för mig är hon min bästa medicin, synd bara att hon/dom ska bo så långt bort från mig. Men så är livet.

Tittar ut här i Norrköping, solen lyser på de färgade löven som går allt från gult till rött, härliga färger, men inte för att jag gillar hösten eller vintern men färgerna är fina.

Varit ute med dockan i sandlådan och gården dom har precis utanför. Underbart att se ett sånt litet knyte och bara gå och bära på sin lilla hink och va hur nöjd som helst. Det går inte fort för det ligger ju massa saker på marken som hon måste ta till vara som löv och stenar och vara så nöjd. Tänk om vi vuxna kunde vara lika nöjda för det lilla istället för att jag något ”bättre”???

Det är så mysigt att se henne så nöjd och belåten för inget egentligen, men hon trivs och är glad.

” Att ha någon som älskar mig

som jag är, för den jag är, är

för mig den högsta VINSTEN”

Onsdag 2013-09-18

Idag (Tisdag) blir det pannkakor till dockan, Oj, oj så rädd hon va för vispen den lilla godingen. Hon åt nästan en pannkaka. (hon är lite dålig på att äta mat) men hon är lika god för det <3.

Efter maten åkte vi och kollade lite i affärer och det blev lite shoppat till min docka.

När vi kom hem efter shoppandet så var vi ute och gungade och hon ville traska runt lite på gården. Hon tycker ju att det är så roligt att gå lite och plocka upp nästan allt hon ser ligger på marken. Spännande värld för henne att upptäcka. <3.

När vi kom in så var hon trött och lite gnällig men det får man vara när man är så duktig som hon är. Jag och lilla <3 duschade vilket vi gjort varje dag sen hon kom hem till mig. Hon har varit dock lite reserverad men det har gått bra och hon har njutit i duschen. Idag var det dock inte lika kul så det blev en liten snabb dusch.

Efter duschen fick hon välling och nattade henne kl 18.00 viket jag har gjort sedan i söndags. Hon somnade direkt.

Nu är det onsdag och klockan är, 05.22 och jag har varit vaken sedan sedan kvart i fem. Min lilla docka vaknade kl 02.45. Jag gick in till henne och gav henne hennes tutte och jag smekte henne lite och hon somnade om igen. Duktig tjej vill jag säga. Jag gick in till henne kvart över sju för att kolla om hon sov, där stod hon i sängen och tittade sig omkring utan ett ljud. <3

Det är sista natten jag har henne och det känns skit tråkigt men jag har njutit av henne varje sekund hon varit här. Hon ger mig så mycket positivt och värme och får mig till att glömma allt annat. Åååhhh denna underbara tös. Det finns ju inte ord för hur mycket jag älskar henne och hur hon förgyller min tillvaro. Tänk om hon visste det?

Jag ska åka och lämna henne till Norrköping imorgon men jag stannar hos dom tills på söndag då hennes mamma fyller år. <3<3<3.

” Den vackraste stunden i

livet var den när DU kom”

Tisdag 17/9-2013

Igår la jag henne kl 18.00, vaknade själv kl, 03.30, hade inte hört ett ljud från henne under hela natten så jag gick in till hennes rum för att kolla på henne. Hon sussade så gott det lilla barnet. Jag vaknade sedan vid 06.00 och gick in till henne igen o sov gjorde hon även då. Jag satte på kaffe och gick och la mig i sängen en stund, slummrade till gjorde jag och vaknade av Julias underbara stämma kl. 06.30. När jag kommer in i rummet lyser hon som solen. Blir man glad av att se henne? Ja, gissa det ni??..:]

Julia är så lätt att ha att göra med. Man får leta efter gladare barnbarn än mitt. Tror inte hon finns för hon finns här. :) Jag vill ha henne här hela tiden. Hon får mig att må så bra. Att ett sånt litet knyte kan få en att må så bra och att hon ger mig så mycket positvit.

Nu när jag tänker att jag bara ska henne i två dygn till, känns det väldigt ledsamt..:(

Lilla dockan sov i 1,5 timme...nu busar hon omkring här. <3

Efter att hon sovit middag ska vi nog bege oss mot affärer och kolla runt lite. Kanske att man hittar något, den som lever får se...:)

” Det finns alltid, alltid, alltid

något att vara tacksam för”

Fredagen den 13/9-2013

Nu är det torsdag eftermiddag o ska snart åka iväg till familjen i Norrköping. Längtar ihjäl mig nästan.

Som tur är det uppehåll med min cytotstatika nästa vecka. När vi väl kom fram till Norrköping så sov den lilla duv ungen.

Vid 06.00 vaknade hon dock för att bege sig till dagis och hon strålar som solen i Karlstad bara hon slår upp sina blå. Hon spride sån värme och glädje till mormor så det inte finns ord för det. Jag mår bara allmänt bra. Jag och hennes mor ska hämta henne på dagit kl. 14.30, vilket jag ser framemot att få gosa och pussa på henne.

Nu är det dock måndag den 16 september, det blev inte mycket skrivande i Norrköping. Hade fullt upp att pussa och gosa med min docka.

Vi kom hem igår och hade med mig mitt barnbarn som jag ska ha fram till torsdag, nu ligger hon och sover middag så sött. Ja, ni jag kan inte säga mer än att hon får mig till att glömma både tid och rum och all uppmärksamhet får hon givetvis.

Hon är så snäll och harmonisk det lilla barnet. <3. Inte det minsta till besvär. Det är mys på hög nivå här hemma. Hon är min bästa medicin som jag tidigare skrivit, hon får mig att glömma allt annat.

Idag är det höst väder med regn och blåst, massor av gula löv på marken. Tråkig årstid framför oss, tycker jag i alla fall.

När Julia vaknar så blir det middag för henne och lite senare en dusch. Vi duschade ihop igår och det va så mysigt.

” Vem som helst kan får dig

glad genom att göra något

speciellt. Men bara någon

speciell kan får dig glad”

Torsdag 2013-09-12

Nu är det så att ni får under inga som helst omständigheter tro att jag skulle göra mig själv illa. Nä, kära läsare, jag tycker om livet alldelse för mycket för att ens tänka på något sådant. Det kanske är därför det är så himla jobbigt. Sen har jag några dyra ägodelar som inte går att köpa för pengar som gör livet värt att leva för givetvis. Vem som är de dyra ägodelar behöver jag väl ändå inte tala om el?..Ja, jag gör väl det då....mina 3 barn och mitt barnbarn,,GIVETVIS.

Sen ska ni veta en sak ni som står mig nära. Det är inte långt för att jag ska bli blöt i mina bruna. Jag är väldigt känslig och blir rörd för väldigt lite och mycket lätt. Det kan räcka med att bara någon visar ödmjukhet på olika sätt mot mig. Men i ärlighetens namn så kanske jag i nuläget har svårt för att visa och ge kärlek tillbaka :( Jag har många tankar som snurrar runt som en virvelvind. Jag är ganska skör i nuläget. Men jag kommer tillbaka med all kärllek som bor inom mig

Men det innebär inte att man kan fråga mig om min sjukdom, hur jag mår? Hur jag har det? Eller att bara sitta hos mig att bara vara/lyssna. Det är inte farligt att fråga om min sjukdom. Jag kan, som tur är fortfarande prata. Det jag vill berätta i stunden berättar jag om och det som känns jobbigt just då tar jag en annan dag. Jag är fortfarande samma Feime, fast med lite andra perspektiv på livet och saker och ting. Det innebär inte att Du måste vara likadan. Sen fattar jag att ordet ”CANCER” är jävligt laddat ord, det är det för mig med, men det innebär inte heller att man måste sopa det under mattan. Denna gryma sjukdom är ju snart en folksjukdom, vill vi inte prata om det, ja då kan man undra hur man kan gå vidare med den och hjälpa människor så de får en dräglig tillvaro. Om ni som är friska inte vågar prata om det, hur ska vi då som går igenom det våga prata om det? Det kommer till slut att kännas som en skam att ha denna gryma sjukdom om alla ska mörka den. Den finns tyvärr. Det ska det ju inte vara.

” Livet är en

obotlig sjukdom”

Onsdagen 11/9-2013

Sitter nu vid datorn och har den hemska oron i min magen som gör ”ont”, vet inte vad jag ska göra för att bli kvitt den. Det är ett riktigt tredje världskrig i magen och fjärilarna som slåss om vem som ska vinna kampen. Jag kan dock inte förlika mig med min känsla i magen som bubblar och håller på med sitt eget liv. Jag hänger inte riktigt med. Visst är det hemsk att en sådan här grym sjukdom på inga som helst sätt syns på utsidan, men ändå är man dödligt sjuk? Visst är det knepigt? Jag tycker det i alla fall. Nu menar inte jag att det ska synas och folk ska tycka synd om mig. Men det är väl det som gör denna sjukdom lömsk också och att man inte kommer åt kärnan i den, vad vet jag. Jag är ju bara lekman. Men jag vet att den gör ont både fysisk och psykiskt och att den skadar och gör så att alla anhöriga far illa och mår dåligt. GRRRRRRRRR...Fuck CANCER..Nu tycker ni nog att jag är negativ men kan man vara positiv? Inte vad gäller sjukdomen i alla fall. Jag försöker att vara positiv och leva mellan varven men ibland är det svårt.

Funderar att dra i väg till Norrköping redan imorgon till familjen där och mitt barnbarn. Fundering blev nu till fakta..det blir så åker imorrn till Norrköping. Stannar där till söndag och tar då med mig mitt barnbarn Julia för att ha henne hemma hos mig fram till torsdag nästa vecka. Ska bli så mysigt första gången jag har henne hemma hos mig utan hennes föräldrar.

Jag tar med mig min dator till Norrköping och förmodligen kanske det blir annat skrivet hos familjen i Norrköping. Det märker vi. Ha det gott alla läsare.

” Det du tar för givet

det ber andra om”

Onsdagen den 11 september 2013

Vaknade inatt kl. 04.30 av att hemtelefonen ringde och när jag väl förstod att det var den och jag reser mig upp för att svara ja, då va det ingen där. Gick och la mig igen och somnade om en liten stund.

Just nu är det väldigt disigt/dimmigt ute och lite höst kyla.

Nu har jag varit uppe i några timmar och mår dåligt inför den förbannade behandlingen idag igen men jag ska väl ta mig igenom även denna dagen. Gå igenom samma procedur som förra veckan. Jag skulle förmodligen inte må dåligt inför behandlingen om jag nu visste att den gjorde mig frisk, men så är det ju tyvärr inte utan den cytostatikan bromsar det som nu finns och lever i min kropp just nu. Man ligger där o får sin behanling via venen och får många tankar som snurrar runt, runt och runt.. Men inte blir jag klokare på dom. Jag kan drömma mig bort och tänka, ” tänk om skiten bara försvann” det är min dröm iaf, men den blir ju tyvärr inte sann. Utan jag ska istället må dåligt och pendla mellan känslorna ” Liv och Död” vilket i och för sig är min vardag sedan många år tillbaka.

Det är så jobbigt med allt och jag vet inte ibland vilket ben jag ska står på och vilken känsla som är värst och vilken jag ska ta tag i. En av de jobbiga känslorna är den oro som finns i magen jämt och ständigt, blandat med, smärta ångest, frustration, islka m.m..Är väldigt känslig oavsett vad det handlar om blir rörd för inget.

Jag skulle bara vilja krypa ut ur mitt eget skinn.

Ja nu är jag hemma igen efter behandlingen och pinan, känslomässigt i alla fall. Känner mig ledsen, tom och ändå full med känslor, vet bara inte vilken känsla jag ska ta först. Är det så konstigt att jag känner det så här?

Min vännina åkte just hem efter att vi fikat och tjatat en liten stund. Det va mysigt.

” Alla kan älska dig när det är

vackert väder, det är vid

stormigt väder som du får reda

på vilka som verkligen bryr sig ”

2013-09-10

Klockarn är nu 09.00, söndag den 8/9, solen lyser och så fint där ute. Sitter med en kopp kaffe och beundrar utsikten.

Har i skrivande stund en pirrande/oro känsla i maggropen. Förmodligen är det alla fjärilarna som slåss om vilken känsla som är vad, eller är det en tickande bomd innan den exploderar? Vet ej men det ger sig under dagens gång, (ni får veta vilket)

Jaha så då va det tisdag kvällen innan behanlingen. Den är ju aldrig kul men men,. Idag har det varit en allmänt tråkig dag samt tråkigt väder ute. Grå mulet och lite dugg har det varit. Inget väder som piggar upp en precis. Men det är väder i alla fall.

Men jag har något roligt att se framemot, åker till dottern och barnbarnen på fregagen 13/9, och stannar där till söndag då jag tar med mig mitt barnbarn hem för att ha henne hos mig till torsdagen den 20. Längtar jätte mycket efter Julia och min dotter givetvis. Julia, min doffsing får mig att må så himla bra även om jag skulle må dåligt, hon är verkligen den bästa medicinen och då menar jag det.

” Gör vad du kan med

det du har där du är”