Fortsättning 38
Torsdagn 2013-09-26
✿.•*¨`*•. ☆ .•*¨`*•. .•*¨`*•✿
Godmorgon, nu är klockan, 04,37. Jag har varit uppe en stund. Tagit mitt morgon kaffe och en smörgås. Vaknade vid 01.00 första gången men som tur var somnade jag om men denna gången kunde jag inte somna om. Som jag tidigare har skrivit så har jag haft svårt att sov trots att jag är jätte trött.
Jag blir ständigt påmind om vad som finns i min kropp genom smärtor inte så att smärtorna är olidliga utan den psykiska smärtan är värre. Det kanske hade varit enklare att inte bli påmind hela tiden vad vet jag?? Tycker det är så tragisk med denna hemska och lömska sjukdom som drabbar så ofantligt många i dagens samhälle. Jag skulle kunna tro att det snart om det inte redan är en folksjukdom. Ska denna sjukdom förinta jobrden eller vart är den på väg? Trots all forskning så kommer dom inte så långt även om dom har kommit ganska långt och hittat mediciner och så men de har inte hittat roten till den för att förinta den. Kommer det någonsin att ske? Hoppas det. Den gör ju inte ”bra” den som har Cancer illa utan även anhöriga. Det borde finnas forsknig, hjälp även till de anhöriga. De kommer oftas i skymundan. De lider lika mycket som den som har det, fast på olika sätt.
Trots att jag är ganska duktig på att försöka leva trots skiten som äger mig så är det svårt ibland när den gör sig påmind, humöret kan växla från att vara jätte glad till att vara långt nere under fötterna. Men jag brukar resa mig ganska snabbt. Iivet är mig kärt. Fösöker att leva här och nu och inte springa till något långt framför mig för man vet inte om man finns morgondagen. Alla kanske borde stanna upp för ett tag. Släppa alla måsten, ingen som tar dom ifrån en i alla fall. Det blir heller ingen katastrof om man inte gör sina måste just här och nu. Lev livet umgås med nära och kära. Jaga inte efter en massa materiella ting för man blir inte lyckligare av det, kanske för stunden. Lyckan finns i en själv i hjärtat och själen
✿.•*¨`*•. ☆ .•*¨`*•. .•*¨`*•✿
” Glöm inte att vara rädda om varandra.
När vardagen flyter på är det lätt att
glömma att saker och ting kan förändras
på en sekund. Vi tar mycket för givet av
bara farten”
Fortsättning 37
Onsdag 2013-09-25
Vet ni vad jag kan bli avundsjuk på? Jo, när jag ser och vet att folk är friska, för det är det enda jag skulle vilja vara. Sitter i skrivande stund och gråter över alla de känslor som flödar fritt och runt i mitt huvud och som jag inte kan bli kvitt. Vet inte om man kan det. Är det någon som vet eller har något bra tips? Förmodligen inte.
Idag är det lite bättre och jag får ta tillvara på det lilla i livet vilket jag också gör.
Det finns människor som lider med obotliga sjukdomar som jag, sen finns det folk som ser till att få människor att få döds ångest precis som jag genom att starta krig och dylikt i världen. Konstigt ..Räcker det inte med sådant vi inte själva kan påverka? Alla de pengar kunde gått till forskning kanske man då skulle kunna bota människor och hitta roten till cancern??
Idag har jag varit på behandling. Hade en tid kl. 08.30. Jag var väldigt trött och har så varit de senaste nätterna och sovit dåligt med huvudvärk. Så jag var väldigt trött när klockan ringde imorse. Men det var bara att stiga upp men inte se såg jag glad ut.
Jag kommer dit och då börjar jag med att blöta håret och sedan lägga balsam i håret. Därefter sätter de på mig en mössa och som jag sedan blir kopplad till en appartat där kylan kommer. De tio första minuterna gör så fruktansvärt ont av kylan så jag vet inte vad. Innan dom startat att ge mig cytostatika så ska jag först ha kyl mössan i 30 minuter, därefter får jag cytostatika som tar 5 min att gå in. Efter det så har jag mössan i ytterligare 60 minuter. Sedan är jag klar för hemfärd. Jag försökte att vila en stund under tiden men har lite svårt för det. Känslor och tankar de slåss om platsen i mig.
Jag åkte hem och slocknade i några timmar. Kanske inte var så konstigt.
Åkte därefter till stan för att hämta ett par byxor som jag hade lagt undan. Har precis fått i mig lite mat också.
Imorgon kväll kommer min son hit för att vi sedan ska fortsätta färden ihop mott Helsingborg på fredag till min syster och hennes familj. Ska bli trevligt. Inte ofta jag träffar sonen han bor ju också en bit från Skövde.
Försöker emellanåt att göra saker som skingrar tankarna men ibland är det svårt att vinna den matchen. Men då är det bara att vara där och förhoppningsvis lämna det för en stund.
” Jag vet inte vart jag ska men
jag är på väg”
Fortsättning 36
Måndag 2013-09-23
Det var jobbigt smårtsamt att skilja åt från barn och barnbarnet igår
Så snälla ni försök att inte klaga över en liten förkylning, för det går över och ta vara på det lilla i livet. Var tacksamma för att ni är friska.
Usch vad jag har ont i min lever så fort jag andas eller böjer mig ner så gör det ont.
Det jobbigaste är inte själva smärtan i sig för jag har ganska hög smärt tröskel, det jobbigaste är att jämt och ständigt bli påmind av vad som finns i min kropp. Att bli påmind hur sjuk jag faktiskt är. Det är det jobbigaste. Mot fysisk smärta finns mediciner men att vilja få bort det som växer i min kropp den medicinen finns ännu inte, TYVÄRR.
Jag har en sån oerhört döds ångest idag så det liknar inget. Alla har vi väl döds ångest någon gång under livet, (tror jag), men min är på något sätt så påtaglig och tidsbestämd på något sätt. (nu är det inte så att ni ska tycka synd om mig). Jag kan inte hitta en metafor för att ni ska förstå hur min dödsångest ter sig för det finns ingen i alla fall hittar inte jag någon. Men jag kan tala om att det är en sån smärta och sorg att det gör ont i hela kroppen och jag bara vill krypa ur mitt eget skinn för jag vill inte känna den ångesten. Den är vidrig och smärtsam. Jag kan inte förlika mig med döden hur jag än försöker. Jag vill vara här, jag vill vara med, jag vill uppleva mer. Tänk att inte finnas mer? Usch vad hemskt. Jag har inte sovit på ordentligt på ca 3 dygn på grund av min ångest och alla tankar som kommer därtill. Tankar som jag inte kan göra något åt och som också bli desto svårare att bli av med dem. Jag har ingen som helst kontroll på det som sker i min kropp och kan heller inget göra åt det. Det är Cancer – Feime och vem vinner denna match? Ja, inte så svårt att lista ut. Men jag ska inte låta den att göra ner mig totalt för jag ska leva trots min döds ångest så gott jag kan mellan varven.
Denna lömska sjukdom syns ju inte på utsidan hur sjuk man är på både gott och ont.
”Jag har också rätt att vara jag
och existera. Fast smärta är inget
som passar in i vårt samhälle
TYVÄRR”
Fortsättning 35
Söndag 2013-09-22
Julia vaknade strax efter sex då hon hade sovit även denna natten utan att vakna. Vi gick in och sjöng för dottern som fyller 25 år idag. Hoppas att hon får ett långt och härligt liv <3
Jag och dottern var ute och shoppade igår och hon ville ha kläder vilket hon också fick.
Idag är jag väldigt trött och ont i ryggen samt i magen. Så fort jag får ont någonstans i kroppen så kommer negativa tankar ”inte något nytt igen”. Sen drar tankar iväg. Åh vad jag önskade att jag inte hade detta i min kropp.
Ja idag söndagen den 22 september gick jag upp kl. 06.00 då jag hade länge varit vaken med smärta under hela natten. Jag har haft ont i min lever och därav mina tankar har farit fram och tillbaka. Jag har känt mig ledsen under natten och även när jag gick upp idag. Men när man ser solstrålen så försvinner det en liten stund. Jag har funderat på, jaha, är det dax för mig nu? Jag vill leva länge men tyvärr kommer jag inte att få göra det. Har även funderat på min död, och vem vill dö, vem vill fundera på den? Förmodligen ingen. Funderat på mina barn och hur dom skulle må, mitt barnbarn. Samt att tänk att man inte får vara med om att leva och se allt som livet har att ge. Se barnen med deras familjer. Det är en stor sorg i mitt hjärta. Fan jag blir så jävla arg på denna skiten. Det är ingen ide att ställa sig frågan , varför? För det finns ändå inget svar som någon kan ge. Men jag skulle ge allt för att bli frisk. Sorgen och den smärta jag har den gör jävligt ont i mig som inte vill försvinna och kommer förmodligen inte att gör det heller. Något jag får bära med mig till sista dagen. Fan, fan, fan. Tänk att man inte kommer att finnas mer och se och uppleva allt. Där låg jag och tänkte hur det kan se ut efter att jag inte finns mer men det är ju bara hypotetiskt för jag kommer inte att få svar på det. Mitt hjärta den gråter och blöder. Tänkte på vem ska mina barn vända sig till när dom vill fråga något eller bara ha råd? Mitt barnbarn vill jag finnas för alltid, men jag får njuta av henne så länge jag finns. :(
Att det ska finnas sånt elände i livet och människor bli utsatta för det, det är konstigt. Livet är ju så kort så alla borde få leva och njuta och vara friska, men nej då, vissa ska utsättas.
Idag ska jag åka med en stor sorg och saknad av barnbarnet och hennes familj. Har tillbringat de senaste 12 dagar med dom. Kommer att kännas ensamt och längtan kommer att vara enorm <3.
Imorgon blir det prover inför behandlingen på onsdagen. Lika jobbigt varje gång. Men det är bara att gå igenom det. Hade varit enklare att ta sig igenom behandlingen om jag visste att jag blir helt frisk men så är det tyvärr inte.
” Smärtan är aldrig snäll,
den har bara lite bättre
dagar ibland......”
Fortsätning 34
Lördag 2013-09-21
•●♥❤♥●•
Ni som tycker att det blir jobbigt när jag skiver om mina känslor och till och med upprepar mig,,,,sluta läs här.
Nu börjar mina känslor att hinna ikapp mig igen, kanske beror det på att jag ska snart åka hem till mitt? Men ont gör det. Kan det inte bara försvinna? Varför ska livet göra så ont? Tänk om man kunde sätta ord på allt jag känner, men tyvärr går det inte utan jag försöker så gott jag kan.
Jag blir/är så upprymd med positivta känslor när jag är med barnbarnet men så är det också en stor sorg i det. Låter nog konstigt för er men jag ska försöka att förklara. Jag har sån enorm kärlek till henne som jag skulle vilja ge hela tiden tills jag blir 1000 år, men sen knackar cancern på axeln och tar ner mig på jorden ganska fort. Hallå säger den...så länger lever du ju inte. Jag vill se henne växa upp, börja i skolan, bli tonåring, va med i hennes tonårstid, bli vuxen. Det är så ledsamt att veta att jag tyvärr inte kommer att få se det eller vara med om det. Det gör så ont i hjärte roten att ni inte kan ana. Blir ledsen bara jag tänker på det eller som nu i skrivande stund :(.
Jag vet att vi alla ska dö, men för alla är det inte så påtaglit och definitivt på något sätt. Sen kan vad som helst hända med vem som helst, men då har man inte hunnit att fundera eller behövt må dåligt som jag har gjort i några år. Jag har skrivit det förut men skriver det igen, Varför ska det vara så orättvisst? För vem skulle min situation vara rättvist för? Ingen givetvis. Varför ska vissa behöva lida i livet?
Jag ser just på tv där en man berättar om sin dödliga cancer, han säger att han har accepterat att han är dödligt sjuk. Det kan jag inte förstå, för jag kan inte det. Han säger också att han inte har fått så mycket kärlek sedan han blev sjuk. Ska man behöva bli sjuk för att få kärlek? Program ledaren säger till honom att han är en hjälte? För vad? För att han pratar om sin sjukdom? Ingen skulle vilja vara i hans sists.... jag vet.
Nej, det tycker inte jag så ta hand om varandra medans ni kan och är friska, slösa med den. Nå nu har jag fått sagt det.
Idag ska vi ut och shoppa i Norrköping för att se vad jag/vi hittar till dottern som fyller 25 år imorgon.
” Waking up to see another day
is a blessing. Don´t take it for
granted. Make it count and be
happy that you´re ALIVE”
Fortsättning 33
Fredagen 2013-09-20
✿⊱╮✿⊱╮
Det gör så ont i kropp o själ med all den kärlek jag har framför allt till mitt barnbarn. Hon får mig att må så bra så det finns inte ord för det. Ni som är mor/far föräldrar kanske förstår till viss del...inte helt kanske för ni är ju inte imina skor...men ändå. Hon får mig att leva i nuet även om jag har försökt att göra det de sista åren, men hon får mig att göra det fullt ut varje gång jag ser henne. Åhh all min kärlek till henne.
Jaha då va det fredagen den 20/9, och den lilla duvan vaknade med ett leende på läpparna som vanligt. Inga ledsamheter här inte. Mår man gott och vakna till sånt leende?? Jaaa...självklart. Hon sov hela natten inatt med utan att vakna. Underbart för alla :). Det lilla undret fyller min kropp med så mycket känslor så det inte finns ord för det. Hon är värd alla dom + litet till <3. Tycker ni att jag tjatar om mitt lilla barnbarn? Ja, då tycker ni det, för mig är hon min bästa medicin, synd bara att hon/dom ska bo så långt bort från mig. Men så är livet.
Tittar ut här i Norrköping, solen lyser på de färgade löven som går allt från gult till rött, härliga färger, men inte för att jag gillar hösten eller vintern men färgerna är fina.
Varit ute med dockan i sandlådan och gården dom har precis utanför. Underbart att se ett sånt litet knyte och bara gå och bära på sin lilla hink och va hur nöjd som helst. Det går inte fort för det ligger ju massa saker på marken som hon måste ta till vara som löv och stenar och vara så nöjd. Tänk om vi vuxna kunde vara lika nöjda för det lilla istället för att jag något ”bättre”???
Det är så mysigt att se henne så nöjd och belåten för inget egentligen, men hon trivs och är glad.
” Att ha någon som älskar mig
som jag är, för den jag är, är
för mig den högsta VINSTEN”
Fortsättning 32
Torsdagen 2013-09-19
Nu är det torsdagen den 19/9-2013 och klockan är, 20:06. Sitter just nu i Norrköping hos dottern. Min lilla docka har somnat och jag hoppas att hon sover lika bra som hon gjorde hos mormor.
Jag har haft det jätte mysigt med Julia de dagar jag har haft henne hemma. Hon har fått mig att leva här och nu och det behöver jag. )Verkligheten kommer i alla fall. ) Jag har lekt och myst med henne hela tiden, hon är dessutom så snäll och duktig trots sin ålder, (14 månader). Hon är glad och ler med hela sitt ansikte hela tiden och kräver inte mycket heller. Bara man leker lite med henne eller pratar lite med henne så ler hon. Ja,, jag smälter ju bara då. Att en sån liten människa kan få en att må så bra.
Jag har umgåtts med Julia sedan förra torsdagen och ska göra det fram till söndagen den 22/2-2013, då min dotter år. På söndag blir det att bege sig hemåt och det kommer att vara jätte tråkigt. Det var väldigt vemodigt redan imorse när jag visste att det va sista dagen jag skulle ha henne hemma hos mig. Vill ha henne fler gånger hemma själv. Skulle lätt kunna adoptera henne.<3. Jag ska i och för sig passa henne imorgon när hennes föräldrar jobbar så jag får ha henne lite för mig själv imorgon också :). Lovely.
Det har varit roligt att skriva dessa dagar då det bara har varit positivt tillsammans med mitt barnbarn under den senaste veckan. Önskar att det vore så hela tiden.
” Det är viktigt för vår hälsa och
våra liv att vi har roligt och njuter
av livet. Gör något varje dag som
får ditt hjärta att sjunga”
Fortsättning 31
Onsdag 2013-09-18
Idag (Tisdag) blir det pannkakor till dockan, Oj, oj så rädd hon va för vispen den lilla godingen. Hon åt nästan en pannkaka. (hon är lite dålig på att äta mat) men hon är lika god för det <3.
Efter maten åkte vi och kollade lite i affärer och det blev lite shoppat till min docka.
När vi kom hem efter shoppandet så var vi ute och gungade och hon ville traska runt lite på gården. Hon tycker ju att det är så roligt att gå lite och plocka upp nästan allt hon ser ligger på marken. Spännande värld för henne att upptäcka. <3.
När vi kom in så var hon trött och lite gnällig men det får man vara när man är så duktig som hon är. Jag och lilla <3 duschade vilket vi gjort varje dag sen hon kom hem till mig. Hon har varit dock lite reserverad men det har gått bra och hon har njutit i duschen. Idag var det dock inte lika kul så det blev en liten snabb dusch.
Efter duschen fick hon välling och nattade henne kl 18.00 viket jag har gjort sedan i söndags. Hon somnade direkt.
Nu är det onsdag och klockan är, 05.22 och jag har varit vaken sedan sedan kvart i fem. Min lilla docka vaknade kl 02.45. Jag gick in till henne och gav henne hennes tutte och jag smekte henne lite och hon somnade om igen. Duktig tjej vill jag säga. Jag gick in till henne kvart över sju för att kolla om hon sov, där stod hon i sängen och tittade sig omkring utan ett ljud. <3
Det är sista natten jag har henne och det känns skit tråkigt men jag har njutit av henne varje sekund hon varit här. Hon ger mig så mycket positivt och värme och får mig till att glömma allt annat. Åååhhh denna underbara tös. Det finns ju inte ord för hur mycket jag älskar henne och hur hon förgyller min tillvaro. Tänk om hon visste det?
Jag ska åka och lämna henne till Norrköping imorgon men jag stannar hos dom tills på söndag då hennes mamma fyller år. <3<3<3.
” Den vackraste stunden i
livet var den när DU kom”
:)
Fortsättning 30
Tisdag 17/9-2013
Igår la jag henne kl 18.00, vaknade själv kl, 03.30, hade inte hört ett ljud från henne under hela natten så jag gick in till hennes rum för att kolla på henne. Hon sussade så gott det lilla barnet. Jag vaknade sedan vid 06.00 och gick in till henne igen o sov gjorde hon även då. Jag satte på kaffe och gick och la mig i sängen en stund, slummrade till gjorde jag och vaknade av Julias underbara stämma kl. 06.30. När jag kommer in i rummet lyser hon som solen. Blir man glad av att se henne? Ja, gissa det ni??..:]
Julia är så lätt att ha att göra med. Man får leta efter gladare barnbarn än mitt. Tror inte hon finns för hon finns här. :) Jag vill ha henne här hela tiden. Hon får mig att må så bra. Att ett sånt litet knyte kan få en att må så bra och att hon ger mig så mycket positvit.
Nu när jag tänker att jag bara ska henne i två dygn till, känns det väldigt ledsamt..:(
Lilla dockan sov i 1,5 timme...nu busar hon omkring här. <3
Efter att hon sovit middag ska vi nog bege oss mot affärer och kolla runt lite. Kanske att man hittar något, den som lever får se...:)
” Det finns alltid, alltid, alltid
något att vara tacksam för”
Fortättning 29
Fredagen den 13/9-2013
Nu är det torsdag eftermiddag o ska snart åka iväg till familjen i Norrköping. Längtar ihjäl mig nästan.
Som tur är det uppehåll med min cytotstatika nästa vecka. När vi väl kom fram till Norrköping så sov den lilla duv ungen.
Vid 06.00 vaknade hon dock för att bege sig till dagis och hon strålar som solen i Karlstad bara hon slår upp sina blå. Hon spride sån värme och glädje till mormor så det inte finns ord för det. Jag mår bara allmänt bra. Jag och hennes mor ska hämta henne på dagit kl. 14.30, vilket jag ser framemot att få gosa och pussa på henne.
Nu är det dock måndag den 16 september, det blev inte mycket skrivande i Norrköping. Hade fullt upp att pussa och gosa med min docka.
Vi kom hem igår och hade med mig mitt barnbarn som jag ska ha fram till torsdag, nu ligger hon och sover middag så sött. Ja, ni jag kan inte säga mer än att hon får mig till att glömma både tid och rum och all uppmärksamhet får hon givetvis.
Hon är så snäll och harmonisk det lilla barnet. <3. Inte det minsta till besvär. Det är mys på hög nivå här hemma. Hon är min bästa medicin som jag tidigare skrivit, hon får mig att glömma allt annat.
Idag är det höst väder med regn och blåst, massor av gula löv på marken. Tråkig årstid framför oss, tycker jag i alla fall.
När Julia vaknar så blir det middag för henne och lite senare en dusch. Vi duschade ihop igår och det va så mysigt.
” Vem som helst kan får dig
glad genom att göra något
speciellt. Men bara någon
speciell kan får dig glad”
Fortsättning 28
Torsdag 2013-09-12
Nu är det så att ni får under inga som helst omständigheter tro att jag skulle göra mig själv illa. Nä, kära läsare, jag tycker om livet alldelse för mycket för att ens tänka på något sådant. Det kanske är därför det är så himla jobbigt. Sen har jag några dyra ägodelar som inte går att köpa för pengar som gör livet värt att leva för givetvis. Vem som är de dyra ägodelar behöver jag väl ändå inte tala om el?..Ja, jag gör väl det då....mina 3 barn och mitt barnbarn,,GIVETVIS.
Sen ska ni veta en sak ni som står mig nära. Det är inte långt för att jag ska bli blöt i mina bruna. Jag är väldigt känslig och blir rörd för väldigt lite och mycket lätt. Det kan räcka med att bara någon visar ödmjukhet på olika sätt mot mig. Men i ärlighetens namn så kanske jag i nuläget har svårt för att visa och ge kärlek tillbaka :( Jag har många tankar som snurrar runt som en virvelvind. Jag är ganska skör i nuläget. Men jag kommer tillbaka med all kärllek som bor inom mig
Men det innebär inte att man kan fråga mig om min sjukdom, hur jag mår? Hur jag har det? Eller att bara sitta hos mig att bara vara/lyssna. Det är inte farligt att fråga om min sjukdom. Jag kan, som tur är fortfarande prata. Det jag vill berätta i stunden berättar jag om och det som känns jobbigt just då tar jag en annan dag. Jag är fortfarande samma Feime, fast med lite andra perspektiv på livet och saker och ting. Det innebär inte att Du måste vara likadan. Sen fattar jag att ordet ”CANCER” är jävligt laddat ord, det är det för mig med, men det innebär inte heller att man måste sopa det under mattan. Denna gryma sjukdom är ju snart en folksjukdom, vill vi inte prata om det, ja då kan man undra hur man kan gå vidare med den och hjälpa människor så de får en dräglig tillvaro. Om ni som är friska inte vågar prata om det, hur ska vi då som går igenom det våga prata om det? Det kommer till slut att kännas som en skam att ha denna gryma sjukdom om alla ska mörka den. Den finns tyvärr. Det ska det ju inte vara.
” Livet är en
obotlig sjukdom”
blomman som skänkt mig gläde
Fortsättning 27
Onsdagen 11/9-2013
Sitter nu vid datorn och har den hemska oron i min magen som gör ”ont”, vet inte vad jag ska göra för att bli kvitt den. Det är ett riktigt tredje världskrig i magen och fjärilarna som slåss om vem som ska vinna kampen. Jag kan dock inte förlika mig med min känsla i magen som bubblar och håller på med sitt eget liv. Jag hänger inte riktigt med. Visst är det hemsk att en sådan här grym sjukdom på inga som helst sätt syns på utsidan, men ändå är man dödligt sjuk? Visst är det knepigt? Jag tycker det i alla fall. Nu menar inte jag att det ska synas och folk ska tycka synd om mig. Men det är väl det som gör denna sjukdom lömsk också och att man inte kommer åt kärnan i den, vad vet jag. Jag är ju bara lekman. Men jag vet att den gör ont både fysisk och psykiskt och att den skadar och gör så att alla anhöriga far illa och mår dåligt. GRRRRRRRRR...Fuck CANCER..Nu tycker ni nog att jag är negativ men kan man vara positiv? Inte vad gäller sjukdomen i alla fall. Jag försöker att vara positiv och leva mellan varven men ibland är det svårt.
Funderar att dra i väg till Norrköping redan imorgon till familjen där och mitt barnbarn. Fundering blev nu till fakta..det blir så åker imorrn till Norrköping. Stannar där till söndag och tar då med mig mitt barnbarn Julia för att ha henne hemma hos mig fram till torsdag nästa vecka. Ska bli så mysigt första gången jag har henne hemma hos mig utan hennes föräldrar.
Jag tar med mig min dator till Norrköping och förmodligen kanske det blir annat skrivet hos familjen i Norrköping. Det märker vi. Ha det gott alla läsare.
” Det du tar för givet
det ber andra om”
Fortsättning 26
Onsdagen den 11 september 2013
Vaknade inatt kl. 04.30 av att hemtelefonen ringde och när jag väl förstod att det var den och jag reser mig upp för att svara ja, då va det ingen där. Gick och la mig igen och somnade om en liten stund.
Just nu är det väldigt disigt/dimmigt ute och lite höst kyla.
Nu har jag varit uppe i några timmar och mår dåligt inför den förbannade behandlingen idag igen men jag ska väl ta mig igenom även denna dagen. Gå igenom samma procedur som förra veckan. Jag skulle förmodligen inte må dåligt inför behandlingen om jag nu visste att den gjorde mig frisk, men så är det ju tyvärr inte utan den cytostatikan bromsar det som nu finns och lever i min kropp just nu. Man ligger där o får sin behanling via venen och får många tankar som snurrar runt, runt och runt.. Men inte blir jag klokare på dom. Jag kan drömma mig bort och tänka, ” tänk om skiten bara försvann” det är min dröm iaf, men den blir ju tyvärr inte sann. Utan jag ska istället må dåligt och pendla mellan känslorna ” Liv och Död” vilket i och för sig är min vardag sedan många år tillbaka.
Det är så jobbigt med allt och jag vet inte ibland vilket ben jag ska står på och vilken känsla som är värst och vilken jag ska ta tag i. En av de jobbiga känslorna är den oro som finns i magen jämt och ständigt, blandat med, smärta ångest, frustration, islka m.m..Är väldigt känslig oavsett vad det handlar om blir rörd för inget.
Jag skulle bara vilja krypa ut ur mitt eget skinn.
Ja nu är jag hemma igen efter behandlingen och pinan, känslomässigt i alla fall. Känner mig ledsen, tom och ändå full med känslor, vet bara inte vilken känsla jag ska ta först. Är det så konstigt att jag känner det så här?
Min vännina åkte just hem efter att vi fikat och tjatat en liten stund. Det va mysigt.
” Alla kan älska dig när det är
vackert väder, det är vid
stormigt väder som du får reda
på vilka som verkligen bryr sig ”
Fortsättning 25
2013-09-10
Klockarn är nu 09.00, söndag den 8/9, solen lyser och så fint där ute. Sitter med en kopp kaffe och beundrar utsikten.
Har i skrivande stund en pirrande/oro känsla i maggropen. Förmodligen är det alla fjärilarna som slåss om vilken känsla som är vad, eller är det en tickande bomd innan den exploderar? Vet ej men det ger sig under dagens gång, (ni får veta vilket)
Jaha så då va det tisdag kvällen innan behanlingen. Den är ju aldrig kul men men,. Idag har det varit en allmänt tråkig dag samt tråkigt väder ute. Grå mulet och lite dugg har det varit. Inget väder som piggar upp en precis. Men det är väder i alla fall.
Men jag har något roligt att se framemot, åker till dottern och barnbarnen på fregagen 13/9, och stannar där till söndag då jag tar med mig mitt barnbarn hem för att ha henne hos mig till torsdagen den 20. Längtar jätte mycket efter Julia och min dotter givetvis. Julia, min doffsing får mig att må så himla bra även om jag skulle må dåligt, hon är verkligen den bästa medicinen och då menar jag det.
” Gör vad du kan med
det du har där du är”
Fortsättning 24
2013-09-08
Jag har skrivit mycket om vad jag känner, kanske inte så konstigt, men ni ska veta att min störtsta sorg är inte min egen utan mina barns sorg som jag desstuom är orsaken till. Mina <3 har givetvis minst lika stor sorg som jag själv och jag kan inte ta den från dom även om jag skulle vilja det, mina <3 ska må bra och leva gott utan massa bekymmer. Om det gick så skulle jag vara den förta som deras smärta. Jag skulle vilja veta vem som har bestämt att vi ska gå igenom detta, jag skule jätte gärna vilja prata med henne/honom i så fall. Jag har inte satt mina barn till världen för att de ska lida och ha smärta utan att de ska få må bra och leva ett gott liv utan en massa bekymmer, ( vissa bekymer kan man inte undgå) men vissa kan man vara utan som detta. Det sägs att man växer som människa efter olika trauman i livet, men sen finns det ju trauma och trauma. Hur kan man växa efter sånt här, med massa sorg och smärta? Jag tvivlar på att man gör det ser ingen som helst utveckling på det. Den sorgen finns i en och den kommer att bo där resten av ens liv.
Jag behöver ju inte säga att livet är varken lätt eller rätvist. Men sen finns det olika defenitioner på det givetvis. En del glider genom livet och gnäller över en liten förkylning,lite hosta, att man inte hunnit tränat på gymmet, vad jag vill ha sagt med detta är att en del gnäller över de minsta lilla, (självklart har jag också gjort det), men man kanske ska ha lite persektiv på saker och ting och lägga fokus på lite viktigare saker än att som tex gnälla över en liten förkylning. Eller som det också är nu ute i samhället, att man har för små bröst, läppar, lite fett här och där. Man blir inte lyckligare av större bröst, lyckan sitter inte i brösten eller läpparna eller vad det nu månde vara. Det är bara yttre ting. Vi är inte perfekta men vi är födda om vi är små, stora bröst eller vad det är , men det är ju tjusningen i det, tråkigt om alla skulle se likadana ut, men vi gör väl det till slut verkar det som. Vi ska vara oss själva inte vad någon annan vill ha eller se på.
Lägg energin på ditt inre inte på det yttre. Idag är det viktigt hur man ser ut på det yttre men inte hur man ser ut på insidan. Lyckan kommer innifrån, och den speglar sig i sin tur på utsidan. Jag vet inte om folk mår dåligt i största allmänhet och att man måste fokusera på det yttre istället attt lägga fokus på det inre, eller så är det så att det är tabu att prata om att man mår dåligt i själen. Det är inget konstigt att vi gör det, alla gör vi det av och till. Själen behöver också vård precis likadant som om du bryter ett ben, svårare är det inte, men många vill inte prata om det tyvärr
Jag undrar om e tjej/kvinna med bröstinlantat skulle råka få bröstcancer hur hon skulle reagerat och mått? Jag tror att det skulle vara katastrof för denna kvinna, det är för den kvinna som inte har har haft inplantat och fått bröstcancer men jag tror att det skule vara värre för den personen som har lagt ner allt för att få större bröst och inbillar sig sen att hon är ”lycklig” nu med stora bröst. Tror jag inte ett dugg på. Sen säger jag inte att bröst inte är en viktig attribut för oss kvinnor, för det är det.”så nu har jag gnällt lite”
PS
För en timme sedan kom min vännina med mat och en jätte vacker bukett med vita liljor....blev jag rörd? Ja, behövs inte mycket i nu läget för att jag ska bli det... DS
”Tomorrow is never promised so today,
I am lettig all my friends and family
knowed How Thankful I Am
That
YOU ARE IN MY LIFE”
Fotsättning 23
Forstättning 23
2013-09-07
Har nu varit trött i några dagar trots att jag sovit en hel del. Men det är väl inte så konstigt med allt som snurrar i huvudet och min nya Cytostaika. Tror inte att jag är speciellt rolig att umgås för tillfället.
Har idag i det fina sen sommar vädret varit ute och åkt hoj med ett gäng bikers, det va skönt men jag var väl inte på det bästa humöret.
Nu sitter jag och har precis öppnat en öl och lyssnar på musik samtidigt som jag skriver. Mår inte något vidare nu heller men jag ”måste” ju någonstans leva trots mina förbannade motångar. Smärta är så oerhörd att det gör ont långt ner i maggropen, har någon känt så, ja, då vet ni kanske vad jag pratar om. Jag känner mig som en vandrande ”METASTAS” :( har ni inte sett en metastas, kolla på mig då. Fuck the world säger jag bara, ( ni som tycker att jag svär, läs inte min blogg)
Jag kanske tjatar, el ja det gör jag, men min sorg,ångest i min kropp finns där hela tiden även om jag gör roliga saker och den är så svår att förmedla via skrift, ja förresten det går inte även om jag skulle försöka att prata om det. Det gör ont hela tiden. Mitt hjärta den gråter hela tiden fast det inte syns, men jag känner det
och jag kan inte göra ett jävla dugg för att jag ska må bättre. Gilla läget? Hmmm??
Jag sitter i köket o skriver och tittar ut, solen skiner, tittar på träden, sandlåndan, gräset, blommorna, ja allt jag kan se utanför och tänker, ”hur länge till får jag se allt det fina” blir givetvis förbannad och ledsen samtidigt över att jag ska behöva tänka så.Jag kan njuta av utsikten men det innebär inte att sogren är borta. Tycker jag synd om mig? Ja det gör jag faktiskt för jag har så fin familj att jag inte vill vara utan dom, mår även bra när jag är med dom, jag vill vara hos dom/ delaktig i deras liv länge till, men någon annan har bestämt något annat för mig. Är det så här det är tänkt med själva livet, smärta, oro, ångest, m.m.? Det kan väl det ändå inte vara någon mening med eller?? Jag skulle helst av allt bara vilja ställa mig och bara skrika ut min sorg, men om det hade blivit bättre av det så lovar jag att jag garanterat hade gjort det, så enkelt är det ju tyvärr inte.
Jag undrar vad jag ska lära mig av min smärta. Ja, de lärde säger ju att man blir starkare psyskiskt, men vad hjälper det när det ändå inte finns så mycket att göra? Jag hade jätte gärna varit en svag liten själ men frisk. Jag får vara glad för varje morgon jag får vakna och det är jag kan jag lova er.
Slut för idag....
”Alla använder samma ingång
till livet och samma utgång”
<3
<3
Min goding
2013-08-05
Fortsättning 22
2013-09-05
Godmorgon, har sovit gott efter gårdagens tidigt vaknande. Välbehövligt dessutom. Hör o häpna när jag går upp sätter på kaffe o tittar i min telefon om de bilder som skulle föras över från min mobil till min dator hade fortfatande inte slutförts, 97 bilder kvar, Hmmm?? började med detta kl 13.00 igår o nu är kl, 07.55. Tekniken kanske inte alltid är så smidig. Ja ja nog om detta lilla problem som i slut ändan är lösligt på nåogt sätt.
Idag är ingen bra dag, med ångest, oro, rädsla och mycket dämpad. Ja, varför ska en människa behöva bli utsatt för en sån smärta? (Vet att ingen har svar). Man säger ju att allt har en mening, men har såna här sjukdomar verkligen en mening och vad ska det vara för mening i så fall? Ser ingen mening med att bli utsatt för smärta varken jag eller någon annan. Det är dessutom väldigt jobbigt att inte ha sina barn nära och kunna prata både dom och jag, men så är väl livet antar jag. Jag kan försöka att skriva som jag gör hur jag känner men ni kan givetvis inte förstå hur ont det gör men ni kanske får en hum om hur det känns och är för mig och mina anhöriga. Sina anhöriga skall man givetvis inte utsätta för smärta men det är precis det jag gör :(
Här är min docka som förgyller min tillvaro och som är min bästa medicin.
<3 <3 <3
Här kommer bilder på mina älskade barn:
Fortsättning 22
2013-09-05
Godmorgon, har sovit gott efter gårdagens tidigt vaknande. Välbehövligt dessutom. Hör o häpna när jag går upp sätter på kaffe o tittar i min telefon om de bilder som skulle föras över från min mobil till min dator hade fortfatande inte slutförts, 97 bilder kvar, Hmmm?? började med detta kl 13.00 igår o nu är kl, 07.55. Tekniken kanske inte alltid är så smidig. Ja ja nog om detta lilla problem som i slut ändan är lösligt på något sätt.
Idag är ingen bra dag, med ångest, oro, rädsla och mycket dämpad. Ja, varför ska en människa behöva bli utsatt för en sån smärta? (Vet att ingen har svar). Man säger ju att allt har en mening, men har såna här sjukdomar verkligen en mening och vad ska det vara för mening i så fall? Ser ingen mening med att bli utsatt för smärta varken jag eller någon annan. Det är dessutom väldigt jobbigt att inte ha sina barn nära och kunna prata både dom och jag, men så är väl livet antar jag. Jag kan försöka att skriva som jag gör hur jag känner men ni kan givetvis inte förstå hur ont det gör men ni kanske får en hum om hur det känns och är för mig och mina anhöriga. Sina anhöriga skall man givetvis inte utsätta för smärta men det är precis det jag gör :(
Jag försökte att lägga ut bilder mina andra två barn och mitt barnbarn, men tyvärr så laddade den inte ner de bilderna vet inte varför...kanske funkar vid ett senare tillfälle, vi får väl se....
Här kommer bilder på mina älskade barn:
Mina 4 <3 det bästa jag har...
Fortsättning 21 2013-08-04
Fortsättning 21
Det pågår ett konstant krig i mitt huvud. Det kriget vet jag inte om jag vinner. Men jag försöker att kämpa tappert mot det som bor i min kropp.
Varför sätts vi till jorden? För att prövas för det ena och det andra? Till vilken nytta då undrar jag?? Varför utsättas för smärta?
Jag kunde inte sova inatt och klockan är 03:44, gick upp efter många vrid och stånk och stön. Kunde inte sova på grund av smärtor jag har överallt i kroppen, känns det som i alla fall. Jag har dessutom frysit en del men jag har ingen feber. Jag har uppdaterat min blogg nyss o sitter i min ensamhet här och skriver.
Varför kan inte jag få åldras som alla andra? Blir gammal o med de vanliga krämporna som man får vid åldrandet? Varför måste jag åldras med smärta i hjärtat och smärta i min kropp? Varför ska det vara så jävla orättvist? Vad är det som händer i världen egentligen, är det så att Cancer kommer att bli en folksjukdom i framtiden? Koden verkar dock inte kunna knäckas. Man hör dessutom att var och varannan har det. Mycket märkligt.
Kan det inte bara få stanna här och jag får leva det liv jag vill? Jag har ju mitt lilla söta, fina barnbarn Julia som förgyller min tillvaro oerhört mycket. Hon är min bästa medicin finns inget bättre medicin i världen som är bättre än henne, när jag är nära henne så glömmer jag allt vad smärta är och bara njuter av det lilla flickebarnet. Hon är helt klart mormors ögonsten. Tyvärr bor hon lite långt bort men jag njuter när jag träffar henne fullt ut.
Så nu till något helt annat, jag sa att det kommer att bli lite blandad blogg. Jag vet inte om ni kommer ihåg att jag tidigare har skrivit att jag har haft två drömmar varav den ena är uppfylld? Jo min dröm har i många år varit att skaffa mig motorcykel kort, vilket jag också har gjort sedan 3 år tillbaka. Det va underbart och idag äger jag en HD Sportster men som jag kanske tyvärr får göra mig av med på grund av min sjukdom och mina smärtor. Min andra dröm är just bara en dröm, det är ju knappt så jag kan med att skriva det, men det har faktiskt varit att bli en sångerska...men det får bli en dröm och en duschen-sångerska, funkar det med..:)
Så nu är det bara att invänta för att åka till sjukhuset för att få min nya behandling.
Förresten måste ju berätta vilket jag missade, när jag satt hos doktorn igår o fick besked och jag storgrät i stort sett så fort jag kom in till doktorn, för någonstans visste jag att det inte bådade gott. Det satt även en sjuksköterska med i besöket. Hör och häpna nu, ingen av dom gjorde något eller sa något mer än att ge mig en servett. Dom kanske inte kunde göra något vad vet jag. Dom lät mig bara att gå stortgråtandes när besöket var över.
Idagens samhälle så stressar vi oss till döds, jag behöver inte stressa har ju en dödlig sjukdom i alla fall. Tänk om folk kunde tänka om och njuta av livet lite mer än att söka efter materiella ting som absolut inte betyder något.Njuta av det lilla ibland, så som tex som jag kan göra, njuter av när min Orkidee blommar. Varför ska det utåt sett se så bra ut? Alla har vi våra motgångar i livet och livet är inte en dans på rosor. Vi måste våga mer och framförallt våga prata om det som är jobbigt, för det finns där oavsett om vi pratar om det eller inte. Jag tror inte att någon har ett perfekt liv även om vissa vill ge sken av det. Men vill man leva i en falsk värld så varssågod.
Så nu till dagens händelse hitills. Har nu varit på cytistatika enheten och fått min nya cytostatika som det bestämdes igår. Jag kommer dit enligt avtalad tid och får på mig kyl-mössa för att risken är lite mindre att tappa hår. De sätter på en mössa på huvudet som kopplas till en kylmaskin. Den kyler ner huvudet så det bildas is i huvudet. Jag kan ju tala om att de första fem minuterna gör väldigt ont o fruktansvärt ont gör det. Men vad gör man inte. Den kyl-mössan sitter man med i 30 minuter innan själva behandlingen kan påverkas. Efter 30 minuter så sätter de igång själva cytostatikan som i själva verket bara tar 5 minuter att gå in. Sen efter det så sitter man i 60 minuter med mössan. Lång procedur. Under tiden allt detta pågår så har jag ju givetvis 1000 tankar som far fram och tillbaka. Mest är det själva livet eller döden. Idag hade jag sällskap att pojkvännen så det gick bättre och var inte lika jobbigt. Yngsta dottern kom över en sväng o frågade lite om vad doktorn hade sagt.
Sen efter det har jag skingrat tankarna genom att försöka att föra över mina bilder från mobilen till min datorn (va tydligen svårare än vad jag kunnat anna). Man kan bli tokig för lite men å andra sidan är det ingen ide att lägga ner energin på petitesser. Började typ att lada ner mina bilder för 4 tim sen och av 345 bilder har den laddat ner 101 bilder,jag säger bara: GGRRRRRRRR. Det blir väl till att köpa en ny mobil istället.
Käkade just stekt fisk o en grönsallad, ”för er som ville veta..:))”.
Så ikväll blir det väl inte många fler knop det blir nog horisonal läge i soffan innan John Blund hälsar på :).
Min smärta, ångest, rädsla,sorgen, frustrationen, ilska gör sig påmind då och då under kvällens gång, kanske inte konstigt. De finns ju där o jag lever med det dygnet rugnt 24/7.
✿.•*¨`*•. ☆ .•*¨`*•. .•*¨`*•✿
Ӏven om du inte tror att du har allt,
som kan göra dig lycklig ,
så se dig omkring...
har du din familj ,tak över huvudet,
mat på bordet,och dina vänner?
Då har du allt som betyder något,
och ger dig allt som människa.”
Fortsättning 2013-08-04
2013-09-04
Hej alla läsare nu var det ett tag sedan jag skrev. Det beror på många faktorer, men nu ska jag försöka att skriva varje dag.
Det har ju hänt mycket sedan sist givetvis och det kommer att bli en blandad blogg.
Jag börjar söndaden den 1 september, 2013. Jag vaknade denna dag av en smärta högt upp i buken, vilket i sin tur under dagens gång gick ut över mitt humör och måeende. Jag hade lika ont på måndagen den 2 september och jag slog en singnal till kirurg mottagningen o berättade hur det va, jag hade sedan innan en återbesök till min doktor på tisdagen den 3 september. De sa att jag kunde vänta till dagen efter viket jag också gjorde.
Min smärta i buken var/är smärta i min levern, det förstod jag tidigt och mina tankar gick runt o runt o jag blev inte klokare av dom, snarare tvärtom. Nå väl jag åkte till doktorn på ons som avtalat, det kändes inte allas bra, men jag var tvungen att åka dit. Så det första doktorn sa till mig var att: ”Ja du det har ökat i mängd på levern” Jag, började givetvis att storgråta och tror inte att jag lyssnade så mycket mer på vad doktorn sa, men tror inte att han så mycket mer eftersom jag inte frågade något. Min och pojkvännens dag igår bestod av många, många, många tårar, och trots det så finns det ingen utväg finns bara en väg. Sen kom det värsta, det var ju att ringa och meddela sina barn om hur det hade gått och vad som hade sagt. Det är inte alls roligt att ge sina egna barn ett sådant besked. Ens egna barn ska ju inte må lika dåligt som en själv, men har man en sån här jävla sjukdom så utsätter den ju tyvärr inte bara den som har det utan hela sin släkt nära o kära. Så jävla orättvisst. Jag tänkte under hela dagen, varför jag? Varför går den förbannade sjukdomen inte att bota? Varför ska mina barn utsättas? Kan det inte bara få vara bra? M.m.m.m..
Jag känner mig som en vandrande metastas och det är ingen rolig känsla. Jag har smärtor överallt på kroppen som ingen medicin biter på utan jag får bara ”köpa” läget, nej, det gör jag inte men vad göra?
Jag har sedan jag fick denna förbannade sjukdomen 2005 pendlat varje dag i mina tankar mellan liv och död, men igår kändes det som om jag fick min slutgiltiga dom. Den känsla gott folk kan jag säga den va inte alls behaglig på något sätt. Utan det va smärta som inte kan beskrivas i varken ord eller handling. Den är vidrig. Igår gick jag nog igenom varenda tanke i huvudet utan att bli något speciellt klokare. Det va så overklige samtidigt som det va verkligt. Jag ville inte vara i min egen kropp men hur skulle jag gjort för att fly från den? Jag hittade inga svar i alla fall. Jag ville och önskade att det bara var en dålig mardröm, men det var det inte heller tyvärr. Utan detta är min verklighet. Igår tyckte jag inte något va viktigt förutom mina barn o mitt fina barnbarn Juia samt min pojkvän. Men varför ska dom utsättas för denna smärta? Räcker det inte att jag gör det? Det gör så ont i mig. Varför finns det inte ett riktigt botmedel mot denna hemska förbannade sjukdom? När vi idag 2013 kan flyga till månen men inte knäcka koden CANCER? Det är för mig en gåta.
Jag orkar inte mer känns det som, men å andra sidan har jag inget val utan det är ju bara att ta sig igenom det vad det nu är och hur det kommer att bli får tiden utvisa. Varför i helskotta ska jag prövas igen, igen och igen? Jag har väl prövats så det räcker och blir över tycker jag själv. Kan jag inte bara leva o må gott med mina älskade barn och barnbarn? Nä, då inte du Feime för du ska prövas i sista stunden. Ja ja jag har ju inget val mer än att gå igenom.
Så imorgon eller rättare sagt idag för klockan är nu 03:38 ska jag börja med en sort cytostatika.
”Mina ögon kan tindra
Mina läppar kan le
Men sorgen i mitt hjärta kan ingen se”
