Feimeinteigenomminsjukdom.blogg.se

Fortsättning 12

Så alla ni som jobbar inom vården. Glöm inte bort patienten i fråga och deras anhöriga...alla är i en kris inte bara patienten. Alla ska få hjälp att bearbeta sin kris. Kan inte du så få du hänvisa till någon som kan och orkar ta hand om all ångest som finns hos vederbörande.

Häromdagen fick jag höra att: ” jag är ett känslomässigt vrak, bitter på livet, rädd för att visa känslor”

Hade jag varit ett känslomässigt vrak så hade jag nog inte klarat av allt jag varit med om. Rädd för att visa känslor??? Tro fan det när man får höra sånt som jag berättat i förtroende o få det slängt i ansiktet som något negativt. Har varit med om det vid några tillfällen då personer använder det jag berättat om till sin fördel när jag försökt att berätta och ge personen/personerna ett förtroende och öppnat mig. Då är det ju inte konstigt att man inte våga lita på någon eller visa sina känslor, eller?? Jag vill ju inte bli sårad gång på gång. Det är en del människro runt omkring mig som tror sig känna mig mer än vad jag själv gör...Hmmm????Så jag har nog gjort rätt i de flesta fallen med att vara mycket restriktiv med vad jag berättat och till vem. Men ibland har jag gjort en felbedömning och fått skit över min historia för de har använt den som till sin fördel för att såra mig. Men har inte personerna annat att komma med så säger det mer om dom dem än om mig. Man kan inte rå för sin historia. Men men man ska aldrig sluta att förvånas. Människorna är väl det elakaste djuret på vår planet.

Nåväl, jag var hemma efter operationen och jag var ingen människa. Fattade inte vad som hade hänt. Hur ska jag gå vidare? När kommer jag att dö? Jag vill ju inte lämna mina barn utan en mamma?

Jag hade panik dygnet runt och det var inte lätt att hantera den. Jag måde SKIT. Jag hade två vänninor som kom till mig så ofta de kunde för att bara vara där. Jag tror inte att jag sa så mycket. Räckte bara att ha dom hemma hos mig, det lindrade min ångest.

Vad jag gjorde mest var faktiskt att jag grät och grät nästan hela tiden. Allt annat var ovisst och jag visste ju inte vad som skulle hända med mig. Ångesten bestod mest av tanken ”DÖD” jag ska dö. Jag vill inte DÖ. (vem vill det?) Jag var ju för fan ”bara” 42 år inte ska man DÖ då? Det gör ju bara äldre människor. Ska jag vara riktigt ärlig, vilket jag brukar vara. Så vet jag faktiskt inte hur jag var eller vad jag mer tänkte på än min DÖD och mina barn. Jag var som en Zombie. Var i en dvala. Jag hade fått ett erbjudande att besöka en kurator vilket jag gjorde. Men kände dessvärre inget förtroendet för henne och kände inte att hon klarade av min ångest.

Jag måste, (kanske blir lite rörigt nu, men ni får gärna skriva om ni tycker det) få tillägga att jag har skämts över min historia och det jag varit med om. Varför ska man göra det egentligen? Vet ej men så har det varit fast att jag egentligen inte borde ha skämts över det. Jag hade ju inte gjorde något. Men det var pinsamt att berätta det. Det blev ju inte bättre när jag fick beskedet bröstCANCER heller. Jag vet inte om det är så för alla cancer patienterna men det är lite tabu och lite skämmigt att prata om det. Varför? Inget man väljer precis. Det är ju tyvärr inte alltid som det ser ut att vara...alla har vi våra ryggsäckar som vi bär på och dom kan vara mer eller mindre tunga.

Jag hade i alla fall tagit kontakt eller om min vännina gjorde det, kommer faktiskt inte ihåg. kontaktat kuratorn på deras skola att dom skulle vara observanta på mina barn och deras mående.

Några veckor efter operationen fick jag en ny tid till läkaren. Tror jag fick den tiden i mitten på januari 2006. Sa till mina barn att jag ville att dom skulle följa med. De var ju inte jätte stora men ville ändå ha dom med så dom fick lyssna på läkaren själv och ställa eventuella frågor direkt till honom. I en sån kris som jag var så hade jag förmodligen inte kunnat berätta vad doktorn hade sagt. Jag tog även med mig min vännina till det läkarbesöket.

”Dom som vill ditt bästa är inte dom som säger det,

det är dom som visar det”

Trevlig läsning och kram till er o tack för att ni orkar följa med mig på min resa. :)

Fortsättning 11

Inte heller denna morgon eller under dagen var det någon personal som frågade hur det var och hur jag mådde. Det enda de brydde sig var frukost, lunch och middag. Dom såg inte själva personen som låg där och hade varit med om ett sort trauma. Personen ifråga vad jag i detta sammanhanget. Jag vill bara säga att det var under all kritik.

Personalen kom med rena underkläder varje morgon till mig. Fast att dom såg att jag inte hade använt de jag fick dagen innan fick jag ändå nya underkläder varje dag. Ingen frågade mig eller undrade varför jag inte bytt underkläder eller duschat.

Jag klarade inte av byta kläder eller underkläder. Ville inte och jag hade ingen kraft att duscha och kunde inte förmå mig till det heller. Jag hade jätte svårt att se min egen STYMPADE kropp. Jag försökte att prata med personalen och ge dom en vink att jag tycker att det är jätte jobbigt. Men jag fick inte någon som helst respons respons på det. Jag började att prata med en personal men hon hänvisade mig till någon annan personal. Men jag gick inte till någon annan. Jag upplevde det som om personalen sköt undan det jobbiga och hade en jätte distans till patienterna. Jag som tänkte att dom har en god kunskap om reaktioner vid sådana här trauma. Men det visade sig väldigt fel. De hade säkert kunskap men de skyddade sig själva för att det var för jobbigt för dom och jobbiga känslor som vi visade., ((tror jag och jag upplevde). Då är de bästa att inte prata alls om jobbiga saker. Utan bara bädda sängen och ge oss mat, rena kläder som jag inte använde fast att de la nya kläder till mig varje dag så bytte jag ju inte. Jag förmådde ju inte duscha och ville inte se min STYMPADE kropp. Jag var inlagd ett par tre nätter tills det inte kom ut någon mer vätska från dränagen.

(Dränage innebär att det är en slang från min kropp som ser till att sånt som ska ut kommer ut till en påse som jag hade).

Jag vill säga att det var tur i oturen att jag hade min vännina som stöttade mig för personalen på avdelningen har inte bidragit med något alls. Jag förstår inte hur de kan jobba där när de tycker att det är jobbigt med känslor.

När man kommer hem så blir ju allt så levande igen. Kände mig ensam och rädd med problemet. Tankarna gick i stort sett..”NU KOMMER JAG ATT DÖ” och det ganska snart. Jag hade ångest så det står härliga till och kunde knappt hantera den. Jag var rastlös och gick runt och runt i mitt hus. Jag förmådde mig inte att göra något. Bara grät och grät och grät. Orkade knappt ta hand om mina barn. Men jag lyckades att laga mat till dom. Mer än så orkade jag inte. Jag var fullt upptagen med mina tankar vid det tillfället.

Mina vänner kom och besökte mig vilket också lindrade min ångset änr dom var där, men så fort dom gick så piskades ångesten på. Mina vänner kunde ju inte stanna hos mig jämt de hade ju sina liv. Dagarna gick med mycket tårar och ledsamhet. Min lillasyster, kom och hälsade på då och då. Jag var mycket skör under en lång tid. Det behövdes inte mycket för att jag skulle brista i gråt. Jag tror inte att det är någon som inte har varit med om det här kan förstår eller tänka sig in i hur man mår. Jag hade svårt länge med att se mig själv naken och tvätta mig på min högra sida där bröstet en gång varit. Jag hoppade över den sidan och tvättade mig snabbt. Det var en känsla av att det är inte min sida, jag har ju bara ett bröst, jag drömmer bara. Min vännina var hos mig ofta och det räckte med att hon bara fanns i närheten. Jag trodde ju att jag bara kunde dö knall fall. Så därför var det skönt att ha min vännina hos mig. Det kändes tryggt både för mig och för barnen. Jag ville ju inte att mina barn skulle hitta mig död i min säng. Såna tankar hade jag. Jag var liksom full med känslor som jag inte riktigt kunde hantera eller visste hur jag skulle hantera. Men det funkade bra för mig när jag hade min vännina hos mig. Jag trodde inte att man hade så mycket tårar som jag har gråtit, trodde att det skulle ta slut, men det gjorde dom inte. Det fanns massor av tårar. Min lilla syster ringde till mig en gång och sa jag inte skulle gråta så mycket inför barnen, för att det blir jobbigt för dem. Jag sa då till henne hur hon kunde säga så och att jag har en öppen dialog och visar känslor för mina barn och att de förstår att jag är ledsen. Hon tyckte att jag inte skulle visa mina känslor inför mina barn, Jag tycker att det hade varit fel både mot mina barn och mig själv, sen om det är själviskt att gråta och visa känslor inför sina barn det kan man tycka (jag tycker inte det), jag tycker det är normalt och framför allt ett sådant här trauma vilket var det för oss alla inte bara för mig. Jag har alltid tyckt att man inte ska gömma några känslor för barnen, det är naturligt att vara både glad och ledsen och att det är tillåtet att få visa sina känslor, liten som stor. Jag blev förbannad på min lilla syster kommentar.

Jag ringde till barnens pappa och berättade om min situation och att vi får försöka göra något så att barnen kanske ska bo hos honom eller att han har dom oftare. Men det hände inget så jag fick göra så gott jag kunde trots min smärta, oro, rädsla, ångest, frustration, ovissheten. Ja, jag hade alla känslor på en och samma gång. Hur hanterar man så många känslor? Det är nästa omöjligt, i alla fall var det så för mig.

"Vi behöver ALLA någn som tar sig tiden att bry sig

visar omsorg, Lyssnar

som bara finns där"

Trevlig läsning till er alla,,,,vill även passa på att önska er ett riktigt gott slut på året och ett GOTT NYTT ÅR....Kramar.......:) :)

Forsättning nr 10

Den 31 december 2005 opererades jag.

De hade tagit bort hela mitt högra bröst och 17 lymfkörtlar (tror jag att det var).

När jag vaknade upp på uppvaket kör de upp mig till avdelningen. De hann inte mer än att köra in mig till rummet förrän jag fick ett riktigt brytt. Jag bara började storgråta. Sköterskan på avdelningen satt där och gjorde inget, varken tröstade mig eller bara fanns där för mig och chocken som nu blev så levande för mig och hann ikapp mig. Jag kan tycka att om någon borde kunna och veta vilken reaktion patienterna får så är det väl dom på kirurgavdelningen. Men tro det eller sköterska bara satt några minuter och sa inte ett enda tröstande ord. Eller bara sagt något. Såg mer ut som hon var helt oförstående. Konstigt tycker jag.

När jag förstod att sköterskan inte skulle eller hade förmågan att trösta mig eller bara lägga handen någonstans på mig som visade att hon fanns där och lyssnade bad jag henne att hon skulle ringa till min bästa vän,. Min vännina kom upp till mig, hon jobbade den dagen så hon kom upp ganska fort till mig. (hon jobbade på KSS). Hon kom upp och lyssnade och fanns där för mig hon visste inte heller vad som komma skulle, men hon fanns där och tog emot mina tårarna. Hon hade dessutom varit med mig på hela resan. Hon tröstade mig och bara fanns där.. jag visste inte hur jag själv skulle reagera på en sådan här trauma. Jag bara grät och grät. Jag var hysterisk ledsen och förtvivlad. Jag var rädd, ledsen, orolig. Tänkte, varför jag? Det var en så jobbig känsla att jag i skrivande stund får tårar i mina brun/gröna ögon. Jag fick gråta en stund när min vännina fanns där bredvid mig. Hon var tvungen att återgå till arbetet, Jag blev ensam kvar på avdelningen. Fortfarande ledsen, förtvivlad och rörd över min stympning. För det var en STYMPNING jag hade utsatts för. Att bli av med en kroppsdel oavsett vilket så är det en stympning. Att dessutom ta bort en kvinnlig attribut som ett bröst är inte så lätt att försöka övervinna. Jag var ju inte hel. Jag var ju inte en kvinna längre. ( i mina ögon sett). Det var en chock som hette duga när jag förstod vad jag egentligen råkat ut för. Fast egentligen förstod jag inte då heller utan jag bara anade vad som komma skall o vad jag råkat ut för. Det är/var svår att till sig det. Den var svår att hantera på alla plan. Vilken känsla var värst? Det visste jag inte själv. Det bara kom tårar hela tiden o jag hade svårt att sätta ord på känslan. Jag var långt ner under skorna psykiskt.

Ingen av personalen på avdelningen kom o pratade med mig varken samma dag eller andra dagar. Borde dom inte gjort det? Jo, det tycker jag, dom måste ju kunna hantera patienternas känsla när man varit med om en sån grej. Dom jobbar ju med det. Men ack vad jag bedrog mig. Mycket märkligt kan jag tycka. Ingen pratade med mig eller att någon informerade mig om min trauman om vad jag kan förvänta mig för känslor och eventuella reaktioner. Personalen var undvikande tyckte jag och det är ingen överdrift. Absolut inget fick jag från avdelningen.

"Dont lose yourself in your fear"...

Ha en trevlig läsning på återseende....kramr till som följer mig.....

Forstsättning 9

Hur mycket tål man egentligen?

Jag trodde ju att jag hade fått min beskärda del av trauman, men någon hade bestämt sig för att ”det har hon då rakt inte”, varför ska en del prövas och prövas gång på gång? Lite orätt visst, inte för att jag önskar någon annan det.

Vem är det som räknar med att få beskedet bröstCANCER vid 42 års åldern?? Oavsett ålder så är det ingen som önskar sig att få det, för den är så jävla grym från början till slut.

Jag var ju mitt uppe i livet med 3 tonårsbarn. Jag trivdes med livet och med mina barn. Men fick åter igen en käftsmäll så det står härliga till. Jag fick ju börja att ”leva” med CANCER. Det är ett så laddat ord för alla även för de som inte har det. Ännu starkare för dom som har CANCER. Det är i alla fall förknippat med DÖDEN. Det var svårt att ta in det och svårt att acceptera det.Hur ska man acceptera ett sådant besked? Men det värsta var ju min dödsångesten. Jag skulle dö, (alla ska vi dö) men jag trodde att jag typ skulle dö inom 1 vecka eller nått. Jag grät, grät, grät och grät igen. Det var så overklig fast det var verkligt att få det beskedet.

Ångest var på hög nivå, frustration, ilska, sorg, rädsla. Alla de tankar flöt ihop. Tankarna for ju i skallen så jag hade svårt att sorterar dom, vad som var vad. Men ni kanske kan föreställa er?. Jag visste ju inte vilken tanke eller känsla jag skulle ta tag i först.När jag inte visste vilken känsla jag skulle ta tag i först då var det inte lätt att veta hur jag skulle bearbeta den. Hur kan man bearbeta det? Hur kan mina barn bearbeta det? Hur ska dom leva med den rädsla som dom fick efter detta? Ja, det är oförklarligt och svårt.

"Den modiga människan är inte den
som inte är rädd,utan den som
övervinner rädslan"

Trevlig läsging och en riktig GOD JUL till alla mina läsare.....:)

Fortsättning nr 8 kommer

Jag väntade och väntade, med värsta rädslan och ångest över vad det är för besked jag skulle få. Ju längre jag tänkte så fantiserade jag det värsta smatidigt som jag suddade bort tankarna väldigt fort.

Jag fick en tid så småningom

När jag hade fått den tiden ringde jag och fråga om min bästa väninna om hon ville följa med mig jag var ju jätte rädd och nervös samtidigt som jag tänkte det kommer att vara ok. Något otäckt drabbar ju inte mig. Jag hade väl haft men beskärda del, tänkte och tyckte jag. Det ville hon och vi åkte dit båda. Jag hade som jag brukar göra, sminkat mig och var snygg i håret och fräscha kläder. Det var ju dumt i alla fall gå dit sminkad. För nu fick jag min dom och den största livskrisen jag någonsin varit med om. Detta var den 20 december 2005.

Läkaren sa, ”Du har börstCANCER”

Ärligt talat så vet jag inte vad jag tänkte på mer en DÖD, jag ska DÖ, jag ska DÖ,,,,nä det kan jag ju inte jag har ju 3 underbara barn, Jag måste ju ta hand om dom. Jag vet faktiskt inte än i dag vad han sa till mig mer än ordet CANCER, min vännina va lika chockad hon. Ja i sådana läge selketerar man och tar till sig några fraser, Kanske inte så konstigt när man för ett döds besked??

Snacka om chock jag hade inte ens fantiserat om att det kunde vara det när jag gick dit. Det fanns liksom inte i min värld eller karta. Men så var det och vad kan bli om inte ledsen. Jag blev fruktansvärt ledsen och grät så tårarna bara rann nerför mina kinder och väninnan försökte att trösta mig givetvis samt en bröstsköterska som var med då. Läkaren sa att dom var tvungna att ta bort mitt bröst. Jag skulle bli stympad, fy vilken hemsk känsla det var och är. Jag fick ju inte vara där hur länge som helst så när jag hade fått mitt besked efter en stund så fick jag ju gå därifrån vilket vi också gjorde. Jag var helt otröstelig. Jag grät hela tiden och tyckte att världen var mycket orättvis, skall jag behöva gå igenom detta också? Har inte jag gått igenom tillräckligt? Men nej det hade jag inte jag skulle igenom detta elände också tydligen.

Någon hade tydligen bestämt att jag skulle gå igenom detta också. Vem har rättighet att göra så grymma saker mot någon? Alla pratar om olika gudar, men var finns dom när det verkligen behövs? Om nu gudarna finns och dom skall vara så goda varför finns det då så hemska obotliga sjukdomar och elände i världen?

Min värld raserade på bara några minuter och cancer var ju lika med DÖD för mig och säkert för många andra.

Läkaren sa till mig att jag kommer att få en tid för operation om cc 3 veckor för att jag skall kunna smälta beskedet. Men dagen efter (tror jag att det var) ringde jag till bröstsköterskan och sa att jag vill bli opererad så fort som möjligt, jag ville inte gå och bära något i min kropp som jag inte ville ha och något som inte borde vara där. Jag ville ju ha bort den så fort som möjligt trots att det var en jobbig tid och ett beslut, men det skulle göras oavsett om det gjordes nu eller om jag skulle vänta i tre veckor. Ju tidigare desto bättre tänkte jag. Jag har ofta tänkt att hur folk klarar av olika kriser i livet och går vidare. Det undrar jag med men av någon konstig anledning så gör man ju faktiskt det. Men det har varit många nätter och dagar med mycket tårar, oro, dödsångest. Mina barn hade jag med mig hela tiden jag tror att det var det bästa. De fick vara med mig varje gång jag hade en tid till läkare de som ville följa med, Alla tre var med mig varje gång till jag hade läkarbesök. Så de har varit med mig på hela resan från början till slut. Givetvis har det inte varit lätt för dem heller. Det var ju mest för dem jag oroade mig över. Samt att jag inte ville dö heller.

Bröstsköterskan skulle ta upp det med läkaren att jag ville ha en operation så fort som möjligt. Det tog inte lång stund förrän de ringde och sa att jag kunde bli opererad den 31 december 2005 vilket jag tackade jag till. Det var jobbigt samtidigt som jag visste att det skulle göras och jag inte skulle komma undan. Jag tror att jag någonstans hade förträngt det samtidigt som jag visste att det var min verklighet. Att jag drömmer bara, men ack vad jag bedrog mig. Det var min verklighet och sant i allra högsta grad.

31 december kom med stormsteg. Jag skulle vara på avdelningen på morgonen jag tror att det var 07.15, jag kom upp blev inskriven och fick en säng inne i behandlingsrummet där jag fick byta om till sjukhuskläder och fick min avslappningsmedicin. Strax därefter kommer en sjukgymnast för att berätta att jag kan gå dit efter operationen för olika övningar som de hade för bröstcancer patienter. Jag fattade inget. Jag hade inte fått någon information förut så jag förstod ju inte vad hon ville och vad det gick ut på. Jag fick ett papper av henne med en tid på som jag sedemera avbokade. Jag hade ju inte kommit så långt i min bearbetning och skulle just opereras. Allting var ju bara som en bok för mig. Så blev det dags för mig att de skulle köra ner mig till operationssalen vilket de gjorde. Jag började bli mer och mer nervös och tänkte samtidigt på mina barn och hoppades att de skulle klaras sig om jag inte kom tillbaka. Även om mina barn inte var små vid den tidpunkten så var jag mest orolig över dem och sedan om att jag skulle dö, och att det inte alls var långt borta. Jag blev ledsen och grät. Narkossköterskan var mycket fin och snäll så hon tröstade mig att det kommer att bli bra, sedan somnade jag och det gjorde sitt jobb på operationsbordet.

”Tårar är ord från hjärtat som munnen inte orkar säga”

Tar tacksam emot kommenterar ...ha en underbar dag alla ...Trevlig läsning och på återseende....

Fortsättning 7

Jag och min syster umgicks när det gick o det blev ju inte så ofta eftersom avståndet är en bit. Pratade i telefon då och då.

Nåväl, livet gick och går vidare trots det men mitt liv består mycket av ordet svek.

Hösten 2005 hade jag att börja få fruktansvärda smärtor runt bröstet. De gjorde så ont att jag varken kunde skratta eller hosta. Den smärta gick jag med länge. Smärtan var som om bröstkorgen och revbenen skulle sprängas. Det gjorde även ont när jag andades. Jag hade ju inte råd att vara sjukskriven. Tänkte i min enfald att det går överEnsamstående med 3 barn, nä det gick bara inte.

Men till slut så tog jag mig i kragen och bokade en ny tid på vårdcentralen. Läkaren undersökte mig och konstaterade att jag hade någon inflammation och fick smärtstillande och anti inflammatorisk medicin. Jag hämtade ut den medicine och tog det i det antal dagar som hon hade rekommenderat mig. Men min smärta gick dock inte över utan hade lika ont som från början. Så småningom fick jag tummen ur och bokade en ny tid till läkaren.

Fick en ny tid till vårdcentralen. Berättade för henne att, jag hade lika ont och att medicinen inte hade hjälp. Vid detta läkarbesöket så hade även mitt högra bröst svullnat och sa det faktiskt i förbifarten till henne. Hon kände på det och skickade en remiss till mammografin. Så småningom fick jag en tid till mammografin där de undersökte mig och tog biopsi på bröstet. (biopsi är när de går in med en nål och tar ut vätska för att sedan undersöka det vidare på labb). Den undersökningen gjorde ganska ont. Jag var givetvis väldigt rädd och orolig. Vad det kunde vara? Vad händer nu? Tusen frågor snurrade runt i skallen på mig, kommer dessvärre inte ihåg alla så här på rak arm.Men ni kan nog förställa er hur jobbigt det kunde vara? Under själva undersökningen så sa inte läkaren något utan gjorde sitt jobb och inget mer. Jag var ingen. Jag var en i mängden. Som tur var så hade jag en vännina med mig så vi pratade lite efter själv undersökningen. Jag glömde, förträngde det ganska fort, jag jobbade som vanligt trots min smärta och oro, så ska vi inte prata om min rädsla, för den fanns där hela tiden oavsett om jag ville göra den känna eller ej. Den knackade på då och då för att påminna mig.

Efter den undersökningen fick jag åka hem och invänta en tid till kirurgen för att veta vad dom hade sett på biopsin.

Det vara bara till att vänta …

Inget är som väntans tider.

TICK TACC TICK TACC TICK TACC.

By the way, min yngsta dotter fyller 22 år idag, många pussar och mycket kärlek till henne.

”Det högsta är inte att falla, utan att resa sig efter alla fall”

Ps: ni får gärna kommentera om ni saknar något eller om jag varit otydlig.Ds.

Trevlig läsning

Fortsättning nr 8 kommer

Fortsättning 5 (2012-12-12)

Som ni förstår så har givetvis den händelsen påverkat mig oerhört mycket, inte bara psykiskt utan också sättet att vara och bemöta människor vilket inte alltid har varit till min fördel.

Under alla de åren som gått så har jag levt med en rädsla. Jag har känt mig förföljd (nu låter det som om jag är paranoid, men jag har verkligen haft belägg för att tro att jag skulle bli jagad och dödad) den rädslan har varit mycket relevant. Att jag blivit övergiven, sviken har gjort mig till en mycket ”tuff” människa som ibland varit bra men inte alltid. Har haft/har ett jätte revir. Varit ifrågasättande mot allt och alla. Har inte vågat släppa in någon i mitt privatliv för jag har inte vetat vad som hända kan. Jag klara ”mig själv typen”. Det är ju bra att vara självständigt vilket jag varit men det får heller inte bli överdrivet. Då blir det också fel. Hit men inte längre. Har det varit någon som ifrågasatt mig eller min handling så har jag varit på hugget direkt. Allt det bottnar ju i att jag givetvis var, rädd, övergiven och kände mig mycket ensam fast att jag hade förhållande. Kort och gott jag saknade min mamma, pappa syskon. Jag uppfattas oftast som arg och fyrkantig. Men är inte det, men det är så jag blivit av mitt trauma. Jag var ju rädd att någon skulle trampa i mitt revir vilket jag var livrädd för, ville ju inte blotta mig och samtidigt så var jag rädd för att någon annans kulle bestämma över mig som mina föräldrar hade gjort en gång. Jag var livrädd för det.

I rädslan ligger ju att jag inte ville bli sviken när jag bli det gör det så jävla ont. Då är det bättre att vara på sin vakt hela tiden. En försvars mekanism tror jag.

Händelsen har förändrat mig till en person som jag inte var innan det hände mig. Jag är inte en hel människa jag har saknat kärlek, föräldrar, syskon, kusiner, med mera

Någonstans hade jag förlorat mig själv på vägen. Jag tappade helt enkelt bort mig själv. Jag hade inget som helst förtroende för någon och var misstänksam mot alla. Hur skulle jag kunna lita på någon utomstående när någon i min närhet gjort mig illa och jag tappade förtroende för allt och alla? Förtroendet fanns inte i min värld.( Nu var det ju inte så heller att alla ville mig illa men i min fantasi och i min värld så var det så.)

Tänk er själva att bli lämnade och övergiven och inte känna att man existerar av nära och kära? Alla vill känna att man är älskad och behövd. Det mår man bra av. Det är inte lätt att känna att ingen tycker om mig? Det var precis så jag jag kände. Bästa sättet att komma över det var ju att trycka ner de känslorna så långt ner det bara gick för att gå ”vidare”. Ordet sviken, kanske inte låter så allvarligt, men det är det starkaste ordet jag kan hitta och som det känns för mig. Ordet sviken för mig är mycket stort och att det säger massor.

Det tar tid att få förtroende till människor över lag i alla fall i mitt fall är det så och har så varit sedan det hände.

Då fanns det ingen som var ärlig för mig. Jag visste ju inte vem som skulle göra mig illa nästa gång?

Jag var inte längre den glada tjejen som jag var innan händelsen. Jag blev en rädd liten människa för allt och alla.

Jag har aldrig haft för avsikt att skada någon.

”Den modiga människan är inte den

som inte är rädd,utan den som

övervinner rädsla”

Det finns givetvis massor som hänt från den det då jag blev kidnappad till nedanstående text. Men man kommer ju inte ihåg allt utan livet gick vidare med smärta, sorg, frustration och en längtan efter ett ”normalt” liv. Vad är ett ”normalt” liv???? Ja, ni, det finns nog inget riktigt svar på det. Allt är ju relativt.

Livet fortsatte med jobb och barn. Givetvis så älskar jag mina barn och gjorde allt vad jag kunde för att de skulle få det så gott jag bara kunde göra för dem. Jag har heller aldrig varit orättvis mot dem. Heller inte favoriserat någon av mina barn. Alla tre har/får villkorslös kärlek från mig. När jag nu i skrivande stund får jag ont i min magen när jag skriver detta, och det på grund av min kärlek till mina barn och inte förglömma det lilla charmtrollet Julia. Så fort jag träffar henne så glömmer man hur man mår, utan fokus på henne. Hon är super duper medicin för välbefinnandet.

Nu kanske det låter att jag lägger ner mest fokus på mitt barnbarn, så är givetvis inte fallet. Men jag har fått ytterligare ett hjärta att älska över allt annat på denna jord. Hon får mig att må bra och hon är dessutom livets efterrätt.....<3.

Jag har som ni kanske kan förstå inte mått helt bra efter den händelsen, men jag har försökt att leva så gott jag har kunnat efter de förusättningarna jag hade. Jag hade det också bra emellanåt. Men ibland kröp smärtan och sorgen in på skinnet då föll man några meter ner. Mitt liv har bestått av mycket smärta. Ångest har ju varit på topp hela tiden.

Den största smärtan jag ändå har det är, att mina barn inte fått växa upp med min familj. Den är tung att bära på, fortfarande..:( Men samtidigt så kan jag tänka att, det kanske är tur för dem att jag gjorde som jag gjorde för ingen vet vilket liv dom skulle ha haft annars. De är ju fria individer med ett eget hjärta och en egen hjärna. De kan tänka själv och får det. De kan göra vad de vill (nästa allt i alla fall),,:) De får de också göra. De hade kunnat levt i en muslimsk familj med ett helt annorlunda liv. (men å andra sida är nu detta bara hypotetiskt). Men kanske inte långt från sanningen heller...vem vet???...

Mina egna känslor har jag varit/är duktig på att dölja. Det är inte lätt att öppna sig när man dessutom har varit långt ner under skorna. När jag väl vågat öppna mig för vissa och fått det slängt i ansiktet. Då stänger man inne känslorna ännu längre in. När man berättar något tragiskt eller vad nu kan vara, så gör man det i förtroende inte för att det ska utnyttjas för att någon annan ska trampa på en ännu en gång. Visst har jag även haft/har vänner som hjälpt och stötta mig när jag velat. Men jag har oftast inte besvärat någon utan försökt att bearbeta det på mitt sätt. Men man skall heller inte förglömma att det finns folk i ens omgivning som tycker/tyckte att det är jobbigt att prata om det.. Det är väl förståeligt i och för sig. Det är ju ingen vanlig situation och veta vad man skall säga. Men vad man oftast glömmer är, man behöver inte alltid säga något utan att bara FINNAS till och bara lyssna räcker oftast långt. Den som lyssnar behöver inte ha någon som helst svar. Bara fysisk närvaro räcker långt för den som mår dåligt. Om man nu ska utgå från min situation så är det INGEN som har eller hade kunnat haft ett svar. Det hade ju inte ens Jag. Fanns inget svar det var som det var.

Jag var ändå lycklig emellanåt. Sen hade jag en jätte stor dröm. Det var att skaffa mig ett MC kort i många år, men hur skulle jag ha råd till det ensamstående med tre underbara barn?? Drömmen fick leva vidare till en just dröm. Ska också avslöja att jag även har/haft en annan dröm. Hör och häpna nu.....:)....det är faktiskt att bli sångerska, men jag sjunger heller än bra,,,men älskar musik och älskar att sjunga, man kan uttrycka känslor och förmedla massor via en text....men det får blir min hemliga dröm ”fast nu är den inte hemlig:) :) :)”.

Det kanske blir en del upprepningar, hoppas att ni har förståelse och överseende över det...:)

” Oroa dig inte för morgondaggen för den vet du inget om.

Försök strunta i gårdagen för den är förbi.

LEV för denna dagen för den är nu.

Och varken igår eller i morgon kan du påverka den”

Fortsättning nummer 4 kommer snart....

På morgonen strax innan jag skulle bli hämtad av min dåvarande kille och svågern, så sa en polis man ” vad du är stark som har gjort detta”. Vad jag inte visste då som jag idag vet, var ju givetvis att dom skulle erbjudit mig någon form att hjälp, så som kanske en psykolog eller liknande. Sjävl visste jag väl inte jag kunde få den hjälpen. Jag var ju ”bara” 22 år.

Nå väl, jag blev hämtad och vi åkte mot Skövde. Minns väl inte resan så hemskt mycket mer än att jag var lättad, men fortfarande rädd. Så livet fortsatte i Skövde efter händelsen. Jag fick ingen hjälp och trodde väl att ”det var väl inte så farligt”. Men ack vad den händelsen har förändrat mig som person, på både gott och ont. Jag hade en rädsla i många år som hette ”DUGA”. Tilliten till människor existerade inte. Jag i frågade satte allt och gör fortfarande. Jag litade inte på någon. Av rädslan att det också ska svika mig. Jag var skör och ville inte utsätta mig för mer smärta än den jag redan hade och den var tung nog att bära för en 22 årig tjej.

Jag kan nu se i efter hand att jag mer levde som en Zombie. Givetvis flödade mina tankar om allt och inget. Jag fick bearbeta det på bästa sätt jag kunde. Har jag bearbetat det idag??? Hur jag gick vidare ???, bästa sättet var att försöka att förtränga det. Det är ju inte den bästa lösningen för det hinner ikapp en förr eller senare. Det var ju ingen som ville prata med mig om det. Ingen kunde hantera det, knappt så jag visste hur jag själv skulle hantera det.

Livet ”gick” vidare. ,,

Min familj har nu tagit helt avstånd från mig. Vilket var en så stor sorg att bära och inte kunna göra något åt det. Visst man kan tycka att jag hade valt att rymma, men konsekvenserna visste jag inte då och kanske inte att alla skulle ta avstånd från mig helt o hållet, ( jag tycker nu inte synd om mig). Men så var det i alla fall. Jag mådde ju nu inte bara dåligt av det som redan hade hänt utan fick saknaden, längtan och sorgen efter min familj.

Men 1986 fick jag mitt första barn, sonen som nu är 26 år. Det var en lyckokänsla. En känsla som inte kan beskrivas. När min son föddes så hade fortfarande en rädsla. Så fort jag gick ut, så tittade bakom nacken. Reagerade så fort jag hörde något.Jag var så känslig för det minsta lilla ljud reagerade och blev rädd, samt att jag hade ju katastrof tankar direkt. Mitt liv kändes ganska begräsnad.

Vågade inte vara ute så mycket och inte heller gick jag ut utan att tala om för någon att jag gick ut och när jag skulle komma hem. Jag var fortfarande rädd att jag skulle bli kidnappad eller att min son skulle bli, eller rent av båda två. Jag försökte ändå att försöka att vara en god mor i detta. Men visst hade jag begränsningar vad jag kunde göra och framför allt vad jag ”VÅGADE” att göra..

Men hur som haver så fick jag lära mig att leva med mig rädsla.

Mitt andra barn kom 1988 en liten tös som idag är 24 år. Hon har gjort mig till mormor till en liten tjej vid namn Julia, som snart är 5 månader vid stundens skrivande. Tilläggas bör att hon är mitt hjärta, hon får mig att leva och må gott när jag träffar henne. Tyvärr så sker det inte så ofta eftersom dom tyvärr borr i Norrköping och det är väl ca 25 mil dit. Så visst har jag även glädje i mitt liv.

Mitt tredje barn föddes 1990, också en liten tös, som idag är 22 år.

1990 hade jag tre barn och 27 år gammal, el (ung..) :)...Nu hade jag tre barn utan att de fick träffa mormor, morfar och mostrar. Va det jobbigt?? Ja det kan ni ger en f-n på att det var. Vi det tillfället började jag åter igen att må dåligt på grund av att mina barn inte fick träffa sin mors släkt, vilket är normalt att göra. Saknade var så stor och jag led . ”Känner nu i skrivandets stund att jag får ont i magen när jag tänker på det.” Det var många tårar och många sömnlösa nätter jag fick tillbringa. Åhh vad jag led å mina barns vägar. Jag ansåg att dom hade rätt till min familj. Jag var förbannad på mig själv och anklagade mig. ”Hur kan du göra så mot dina barn” ”Varför gör du så mot dina barn” Tycket att jag varit en eggoist. Jag längtade också efter min familj givetvis och framför allt då jag själv fick egna barn. Jag hade ju inte det som de flesta har, att de kan ringa sin mor, syster eller what ever och rådfråga om saker och ting angående barnens uppfostran. Barnvakt var också minninerad.

Barnen blev ju större och äldre. Till slut så började det ju givetvis att undra och fråga efter mormor och morfar. När de frågade om mormor eller morfar så gjorde det så ooont i mig som om någon hade stuckit flera knivar i mig.

När de var små så berättade man väl inte hela sanningen för att det var för små för att förstå vidden av det hela. Men ju äldre de blev så fick de veta mer och mer. Saknaden blev ju inte mindre från mina barn. De hade ju också en sorg och en stor längtan. Som jag dessutom orsakat dem. Det var/är inte lätt att bära på det. Man vill ju att barnen ska må bra. Jag kan just nu känna den sorgen fortfarande som jag då kände och känner...

Ja som ni förstår så kan jag inte exakt förmedla mina känlsor som var då, men ni får förhoppnings vis ett hum om hur det eventuellt kunde känts för mig, eller?????

Livet gick vidare trots smärtan. Jag skilde mig från barnens far och levde med mina barn ensam i många år. Det var inte heller lätt att vara försörjnings skyldig till tre barn. Det blev ju inte heller billigare ju äldre de blev. Men vi fick rätta oss efter det jag hade i inkomst. Jag jobbade inom vården (gör fortfarande), där blir man inte rik. Så jag fick givetvis hitta någon lösning så jag fick en någorlunda bättre ekonomi. Jag började söka extra som tim vikarie inom vården, men det gav inte så mycket mer i plånboken när det bara blev då och då. Jag sökte då ett arbete på Tidningstjänst och fick det. Det innebar att jag fick gå upp klockan 02,30 på natten för att dela ut morgontidningen., från måndag till lördag. När jag var klar med det så va det vidare till mitt andra heltidsjobb. Det var en tuff period det med. Men vad jag gör man inte för att överleva???...men vad jag däremot försakade var ju mina barn under denna tid. Jag hann inte med dom, mitt liv bestod av jobb, jobb och den lilla sömn jag kunde få. :( Men jag hade tyvärr inget val. Tro nu inte att jag fick socialbidrag eller bostadsbidrag, för det fick jag inte. Dom tyckte att jag tjänade för mycket...????

Måste även tillägga att under alla år så har vänner kallat/kallar mig för ”Stark” hela tiden, det innebär inte alltid negativt i och för sig, men bara för att man är stark så är även jag svag ibland.

Ni får givetvis fråga och kommentera mig om det är något ni vill veta mer om. En dialog är mycket bättre än att undra.

Fortsättning nr 3 kommer så fort jag hinner och kan...:)

”Vad livet och stunden gav kan ingen ta ifrån oss”.

Resan mot Malmö var både skrämmande och tuff. Jag hade dock ingen aning om vad som skulle hända. Vad dom krävde av mig däremot var att ”du måste lämna din kille”.Min upplevelse var att det var underliggande hot som aldrig uttalades, men min största rädsla va att bli dödad, rädslan att bli hemskicka till mitt hemland och där bli bortgift var också stor. Annars pratade dom inte något speciellt med mig under hela resan. Jag däremot skällde på en av killarna och undrade vad dom egentligen gjorde och höll på med??..Jag sa även att jag inte hade gjort något brottsligt vilket ni faktiskt gör nu. Trots att jag var, rädd, skrämd, frusterad, arg, ledsen....ja det var alla känslor på en samma gång, men någonstans i det så var jag ändå både kaxig och konstruktiv i mitt tänkande...konstig?? ja kanske det eller inte...Alla har vi ju någonstans en överlevnads instinkt och min gick på högvarv, varje gång jag såg en polisbil vilket jag gjorde vid flera tillfälle så försökte jag i min förtvivlan att hitta ett sätt att få kontakt med dom och jag minns inte hur många polisbilar jag såg under färden men min upplevelse var dom var många men i själva verket kan det varit allt mellan 1- 100.

Fick aldrig gå ur bilen trots att de stannade några gånger på vägen...vi talar nu om ca 30 mil.

Nåväl, väl framme i Malmö efter många timmar och en jobbigt känsla i kroppen så hamnade jag i en lägenhet i Malmö där jag aldrig någonsin varit. Där blev jag bevakad hela tiden till och med när jag skulle gå på toaletten. I min rädsla (en rädsla som inte kan beskrivas) så fick jag menstruationen vilket det inte var dags för. Då kanske ni förstår hur rädd jag var??...Jag var i den lägenheten i 1,5 dygn bevakad som en fånge och gjort världens brott. Det jag hade gjort va att jag gick och blev kär.

Han som bevakade mig under det hemska dygnet ältande samma sak hela tiden ”Du måste lämna honom och komma tillbaka”.

Under första kvällen i den lägenheten så såg vi nyheterna. Vem fick jag se på nyheterna, Jo mig själv. Hela historien hade blossat upp och blivit en stor nyhet om en kvinna som blev frihetsberövad. Det var inte kul att se sig själv, men samtidigt en skön känsla att veta att någon eller några hade upp märktsammat min situation, Konstigt nog så grät jag inte en enda gång under denna händelsen....Va det beror på??...Tja jag vet inte.

Samma kväll gick vi ner till en kiosk för att handla lite mat. Det första jag ser är stora löpsedlar med min bild på. Jag försökte att få ögon kontakt med tjejen som stod i kiosken för att få henne till att se att det var ju jag som var på löpsedelen. Men jag misslyckades tyvärr. Men å andra sidan så förstod jag att det var stort pådrag runt mig och det gav en litet hopp. Hans övertalnings försök fortsatte under hela kvällen. När jag förstod att jag var efterlyst så började jag att lägga upp en ”strategi”för hur jag skulle gå vidare så på morgonen sa jag att jag vill komma tillbaka till min familj. Men det var bara en vit lögn för att rädda mig själv. Självbevarelse drift ???? Ja kanske ...

Sagt och gjort jag sa det och vi gick tillbaka till den lägenhet som då var mina föräldrars och där jag rymde från.

Vid ytterdörren till lägenheten så stod det en polis som ville att jag skulle legitimera mig. Jag svarade, det är ju mig ni söker så jag har inte någon legitimation med mig. (jag fick inte med något när dom kidnappade mig). Polisen tog med mig till ett av sovrummen för att prata med mig. Väl där inne i rummet så sa jag till polisen innan han ens hann att säga något. ”Vill du förhöra mig så får du göra det på polisstationen” vilket inte vara några problem. Så vi åkte i polisbil till polisstationen och jag blev förhör och den enen mannen blev häktad.

Väl inne på polis stationen så blev jag förhörd och fick berätta min historia. Vilket inte var lätt...jag var lättad över att vara på polis stationen men samtidigt lite orolig visste inte om jag skulle bli ”hemskickad” till min familj eller vad som skulle hända. Polisen undrade om jag hade någonstans att bo. Jag svarade, nä det har jag inte och jag vill inte sova någon annanstans än här hos er. Jag fick efter förhöret ringa till min dåvarande kille och berätta att jag var i trygga händer. Det var ganska sent på kvällen och han hade inte någon möjlighet att hämta förrän dagen efter. De kunde erbjuda mig en cell som jag fick sova i till dagen efter, jag blev hämtad av min dåvarande kille och hans bror dagen efter.

Jag kan säga att det inte var någon hit att sova i cellen efter att jag redan hade levt som en fånge i ca 2 dygn. Inte nog med att jag sov i cellen, de var dessutom tvungna att låsa om mig. Fy fasiken vad det var jobbigt och jag med min klaustrofobi. Paniken var ju på topp.

Fortsättning följer...:)

Va rädda om er

Resan mot Malmö var både skrämmande och tuff. Jag hade dock ingen aning om vad som skulle hända. Vad dom krävde av mig däremot var att ”du måste lämna din kille”.Min upplevelse var att det var underliggande hot som aldrig uttalades, men min största rädsla va att bli dödad, rädslan att bli hemskicka till mitt hemland och där bli bortgift var också stor. Annars pratade dom inte något speciellt med mig under hela resan. Jag däremot skällde på en av killarna och undrade vad dom egentligen gjorde och höll på med??..Jag sa även att jag inte hade gjort något brottsligt vilket ni faktiskt gör nu. Trots att jag var, rädd, skrämd, frusterad, arg, ledsen....ja det var alla känslor på en samma gång, men någonstans i det så var jag ändå både kaxig och konstruktiv i mitt tänkande...konstig?? ja kanske det eller inte...Alla har vi ju någonstans en överlevnads instinkt och min gick på högvarv, varje gång jag såg en polisbil vilket jag gjorde vid flera tillfälle så försökte jag i min förtvivlan att hitta ett sätt att få kontakt med dom och jag minns inte hur många polisbilar jag såg under färden men min upplevelse var dom var många men i själva verket kan det varit allt mellan 1- 100.

Fick aldrig gå ur bilen trots att de stannade några gånger på vägen...vi talar nu om ca 30 mil.

Nåväl, väl framme i Malmö efter många timmar och en jobbigt känsla i kroppen så hamnade jag i en lägenhet i Malmö där jag aldrig någonsin varit. Där blev jag bevakad hela tiden till och med när jag skulle gå på toaletten. I min rädsla (en rädsla som inte kan beskrivas) så fick jag menstruationen vilket det inte var dags för. Då kanske ni förstår hur rädd jag var??...Jag var i den lägenheten i 1,5 dygn bevakad som en fånge och gjort världens brott. Det jag hade gjort va att jag gick och blev kär.

Han som bevakade mig under det hemska dygnet ältande samma sak hela tiden ”Du måste lämna honom och komma tillbaka”.

Under första kvällen i den lägenheten så såg vi nyheterna. Vem fick jag se på nyheterna, Jo mig själv. Hela historien hade blossat upp och blivit en stor nyhet om en kvinna som blev frihetsberövad. Det var inte kul att se sig själv, men samtidigt en skön känsla att veta att någon eller några hade upp märktsammat min situation, Konstigt nog så grät jag inte en enda gång under denna händelsen....Va det beror på??...Tja jag vet inte.

Samma kväll gick vi ner till en kiosk för att handla lite mat. Det första jag ser är stora löpsedlar med min bild på. Jag försökte att få ögon kontakt med tjejen som stod i kiosken för att få henne till att se att det var ju jag som var på löpsedelen. Men jag misslyckades tyvärr. Men å andra sidan så förstod jag att det var stort pådrag runt mig och det gav en litet hopp. Hans övertalnings försök fortsatte under hela kvällen. När jag förstod att jag var efterlyst så började jag att lägga upp en ”strategi”för hur jag skulle gå vidare så på morgonen sa jag att jag vill komma tillbaka till min familj. Men det var bara en vit lögn för att rädda mig själv. Självbevarelse drift ???? Ja kanske ...

Sagt och gjort jag sa det och vi gick tillbaka till den lägenhet som då var mina föräldrars och där jag rymde från.

Vid ytterdörren till lägenheten så stod det en polis som ville att jag skulle legitimera mig. Jag svarade, det är ju mig ni söker så jag har inte någon legitimation med mig. (jag fick inte med något när dom kidnappade mig). Polisen tog med mig till ett av sovrummen för att prata med mig. Väl där inne i rummet så sa jag till polisen innan han ens hann att säga något. ”Vill du förhöra mig så får du göra det på polisstationen” vilket inte vara några problem. Så vi åkte i polisbil till polisstationen och jag blev förhör och den enen mannen blev häktad.

Väl inne på polis stationen så blev jag förhörd och fick berätta min historia. Vilket inte var lätt...jag var lättad över att vara på polis stationen men samtidigt lite orolig visste inte om jag skulle bli ”hemskickad” till min familj eller vad som skulle hända. Polisen undrade om jag hade någonstans att bo. Jag svarade, nä det har jag inte och jag vill inte sova någon annanstans än här hos er. Jag fick efter förhöret ringa till min dåvarande kille och berätta att jag var i trygga händer. Det var ganska sent på kvällen och han hade inte någon möjlighet att hämta förrän dagen efter. De kunde erbjuda mig en cell som jag fick sova i till dagen efter, jag blev hämtad av min dåvarande kille och hans bror dagen efter.

Jag kan säga att det inte var någon hit att sova i cellen efter att jag redan hade levt som en fånge i ca 2 dygn. Inte nog med att jag sov i cellen, de var dessutom tvungna att låsa om mig. Fy fasiken vad det var jobbigt och jag med min klaustrofobi. Paniken var ju på topp.

Fortsättning följer...:)

Va rädda om er